Sin egen stad, Kapernaum (se Kap 4:13).

Tron söker Jesus, och Jesus söker tron. Det var i denna tro, som vännerna bar den förlamade, och han lät sig bäras till Jesus. Det var dock i en tron som den förlamade inte bara sökte kroppslig hjälp utan också andlig hälsa. Hans viktigaste behov uppfylldes alltså genom budskapet om syndernas förlåtelse. Ordet: “var lugn mitt barn,” bevisar att mannen sörjde djupt över sina synder, kanske också över specifika synder, som orsakat hans kroppsliga lidande. Är synderna det enda egentliga problemet, så följer på beskedet om syndernas förlåtelse ett gott mod, en sann tröst. Jesus säger: mitt barn. Med syndernas förlåtelse följer också barnaskap hos Gud. Genom tron blir människan både förklarad rättfärdig och född på nytt. Mark 2:3Luk 5:18

De menade att en försäkran om syndernas förlåtelse är ett uttalande som endast tillhör Gud. Att utöva något som bara Gud kan göra, vore att häda Gud. De menade alltså dels att ingen visshet om syndernas förlåtelse ges på jorden, dels ville de inte erkänna Jesus som något mer än en människa.

I vers 2 står det: ”Jesus såg deras tro” och här: ”Jesus såg deras tankar”. Både de ödmjukas längtande tro och de ogudaktigas otrostankar ligger blottade och uppenbara inför Jesu ögon.

För en människa är det ena lika svårt som det andra. För Gud, och alltså för Guds Son, är det ena lika lätt som det andra. Nu trodde dessa skriftlärda bara det de såg. De kunde alltså invända, ”det är lätt att säga: dina synder är dig förlåtna”, men hur kan man veta, att det också sker?

Nu såg de undret. De måste alltså tro att Jesus hade den makt som han bevisade på den förlamade. De borde på grund av detta känna blygsel över sina otrostankar och nu alltså veta, att Jesus är Människosonen som skulle komma enligt profetiorna, och alltså har makt på jorden att förlåta synder, ja, också medan han vandrade på jorden, skådeplatsen både för synd och nåd. “Nu kan vi säga: hur mycket mer har han inte denna makt, sedan han har uppstått och farit till himlen Matt 28:18, Apg 5:31.

Sådan makt att förlåta synder. Åt människorna, alltså först och främst åt människan Jesus Kristus, och genom honom åt andra människor, åt hans utvalda tjänare och åt alla som känner och bekänner sitt behov av Guds nåd i Kristus.

Matteus, den som skrivit detta Evangelium, berättar alltså om det apostlaämbete, som han själv nyss blivit kallad till (se Luk 6:15). Han kallas också Levi (Mark 2:14, Luk 5:27). Han egentliga apostlanamn Matteus betyder detsamma som det grekiska namnet Theodor, Guds gåva. Som han tidigare hängett sig åt sitt syndiga penningbegär som tullindrivare hängav han sig numera åt Gud i Jesu efterföljd kallad till att vara apostel. Tiden mellan den första och andra kallelsen hade han säkert ägnat åt att avveckla tullsysslan som tidigare haft. Sedan tog den dagliga och ständiga efterföljden i Jesu sällskap vid. Mark 2:14Luk 5:27

I hans hem, egentligen “i huset, alltså Matteus hem. Han ordnade en stor fest åt Jesus, (Luk 5:29). Matteus skriver inte: “i mitt hus,” och nämner heller inte “en stor fest.” Det de andra evangelisterna kunde säga om honom, för att prisa Guds nåd, det tillåter honom hans ödmjukhet inte att säga om sig själv. Denna fest som var arrangerad för Jesus, blev också en avskedsmåltid för många av Evangelistens tidigare kollegor. Han fick alltså tillfälle att introducera många tullindrivare och syndare för Jesus och hans barmhärtiga kärlek till syndare.

Fariseerna menade, att heligheten krävde avståndstagande från råa och oheliga människor. Så betraktade de tullindrivarna. I sin påstådda helighet umgicks de därför själva aldrig med sådana. De irriterade sig därför på Jesus som handlade efter andra kriterier för helighet. De vågade dock inte vända sig med kritiken till Mästaren själv utan bara till hans lärjungar.

“Ni, som inbillar er vara friska, borde väl vara de första att inse och erkänna, att läkare finns för de sjuka, inte för de friska.” Jesus, den trofaste Mästaren, träder upp och hjälper sina lärjungar mot fariseerna.

De hade bara kunnat gå in i sin synagoga och läsa i sin Bibel både i Hos 6:6, och på andra ställen (t. ex. 1 Sam 15:22, Ps 50) om att barmhärtighet kommer före offer. Offren var visserligen instiftade av Gud, men offer utan barmhärtighet behagar inte Gud. Barmhärtighet är välbehagligt inför Gud. Barmhärtighet är i sig en nödvändig frukt av tron på det enda sanna försoningsoffret, Matt 5:7. Detta behövde fariseerna lära sig, de som sedan länge trodde sig vara mästare att undervisa andra. De skulle då också ha funnit, att de själva var lika sjuka i själen genom synden, som varenda tullindrivare, och det desto mer när de inbillat sig vara friska genom egen rättfärdighet. Det är syndare som kallas till omvändelse av Jesus och därigenom till själens helande. “Det är stor barmhärtighet att rädda människor från att gå förlorade.” Jak 5:19-20. Hos 6:6Matt 12:7Matt 18:111 Tim 1:15

Av detta förstår vi att inte alla Johannes lärjungar samtidigt gick över till Jesus. En del höll sig som fariseerna till lagens tvång utan att förstå evangeliets frihet. Av fariseerna tycks de också blivit drivna till att ställa sin fråga, jfr Luk 5:33. Motivet att ställa frågan fick man från måltiden, särskilt om den hölls på en judisk festdag. Mark 2:18Luk 5:33

Fienderna hoppades säkert, att Kristus skulle tillrättavisa Johannes och lärjungarna för deras fasta. Då hade de fått ännu mer anledning att klandra Kristus själv. Genom hans svar se de i stället hur bedragna de är i sin väntan. Liknelse som Jesus svarar med är hämtad från en bröllopshögtid. Jesu lärjungar kallas därför bröllopsgästerna eller egentligen “brudgemakets söner” i likhet med de bröllopsgäster som brukade följa brudgummen när bruden fördes till honom. Denna liknelse förstod Johannes lärjungar desto bättre eftersom Johannes kallat Jesus för “Brudgummen” och sig själv “Brudgummens vän”, (Joh 3:29). Gamla Testamentets dagar var överhuvudtaget en fastetid, en väntetid på Brudgummens ankomst. Ändamålet med sörjandet och fastandet är uppfyllt när Brudgummen kommit. Bröllopsfirande innebär glädje och tar bort tanken på fastan som ofta förknippades med sorg. Denna fasta aktualiserades på nytt för lärjungarna när Brudgummen togs ifrån dem genom den död på korset, som han med detta subtila uttryck antyder. “Det finns två typer av lidande, ett självvalt, likt munkreglerna, som när Baals präster skar sig själva (1 Kon 18:28). Sådant lidande aktar hela världen, också fariseerna och Johannes lärjungar som något stort; men Gud ser inte på det med något välbehag. Rom 14:23. Den andra typen av lidande sänder Gud till oss utan vårt eget val. Detta lidande, om man bär det villigt är rätt och välbehagligt inför Gud. Därför säger Kristus, att hans lärjungar inte fastar så länge brudgummen är hos dem. Så länge Gud inte sänt dem något lidande och Kristus ännu är hos dem och beskyddar dem, hittar de inte på något att plåga sig med, men när Kristus var död, då behövde de fasta och lida. — Där Kristus uppenbarar sig som vän och brudgum, där är stor glädje; men där han uppenbarar sig på ett annat sätt blir det stor sorg - Luther.

Det gamla lagsystemet, som fastan hörde ihop med, liknar ett gammalt tyg eller en gammal mantel. Den passar inte alls till bröllopskläder där Brudgummen är närvarande. För det passar bara det nya livet, resultatet av en genomgripande nyfödelse genom att den Helige Ande verkat. Det är det nya tyget. En bit okrympt tyg, satt på en gammal mantel, river sönder denna, när den drar ihop sig av fukten. Det gör revan större än den var. Likadant, om ett stycke av evangeliets lära om rättfärdiggörelsen fästs på den gamla, föråldrande, utslitna, orena fariseiska rättfärdighetsmanteln, blir det bara ett lapptäcke, som inte klarar provet. När man därför märker ett hål i egenrättfärdighetens mantel, så lagas den inte genom en lapp eller en och annan bit av evangeliet. Den är helt och hållet värdelös och oduglig och måste läggas bort genom sann omvändelse, för att lämna rum åt den sanna rättfärdighetens bröllopsskrud som man klär sig i genom tron.

Detta är en ännu skarpare liknelse. Bilden till den hämtades utan tvivel från de gamla vinflaskor som fanns med vid måltiden. Flaskorna var på den tiden av läder. Gamla läderflaskor var sköra av ålder. De höll därför inte för nytt vin utan sprack när detta jäste. Ingen skulle därför fått för sig att hälla eller tömma nytt vin i gamla flaskor. Kristus går lika litet här som på andra ställen emot Gamla Testamentet. Han motsatte sig bara dem som i fariseisk ytlighet missförstod dess bokstav utan att känna till dess anda. Sådana människor är som gamla flaskor. Evangeliets nya vin kan inte fylla dem utan att både flaskorna förstörs och vinet spills ut. Den gamla naturen är oförmögen att ta emot evangeliets tröst och kraft. Det måste därför ske en nyskapelse i människan. Genom pånyttfödelsen sker denna skapelse, och människan blir en av de nya flaskor, som Jesus kallar sina lärjungar i motsats till fariseerna.

Om denne synagogföreståndare och om det underverk Jesus utförde i hans hus berättas det utförligare hos Markus och Lukas. Av deras berättelser ser vi att dottern ännu var vid liv när Jairus begav sig hemifrån. Här säger han, att hon nyss dött. Antingen förutsatte han alltså eftersom han lämnat henne döende att hon nu måste vara död, eller så hade han under vägen fått besked om det. Mark 5:22Luk 8:41

Enligt 3 Mos 15:20 och framåt var denna kvinna oren. Medvetandet om det höll henne tillbaka men tron gjorde henne djärv. När det gäller manteltofsen som hon rörde vid, se 4 Mos 15:38. Evangeliet är som om Jesu klädnad med sina rika långtgående löften om nåd. Den får vi röra vid och greppa med trons hand.

För att uttrycka sorgen över sina döda brukade man leja pipare eller flöjtblåsare, som stämde upp en slags dödsmusik. Till det hörde också ett antal kvinnor vilka närvarade i egenskap av gråterskor som beklagade den döde.

Innan Jesus gick in i rummet där den döda flickan låg säger han dessa ord. Han säger dem i den fulla övertygelsen att inte bara alla döda lever inför Gud, Luk 20:38, utan också att detta avlidna barn strax, garanterat och utan ansträngning väckas till liv igen. Detta är för Honom lika så lätt, som att uppväcka en sovande. Därför säger Jesus: flickan är inte död. Hon sover. De andra som visste att hon var död trodde inte på Jesu makt att återföra henne till livet. Därför gjorde de narr av hans ord. Djupare och allvarligare är inte den inhyrda och spelade sorgen än att den alltså kan vändas i ett syndigt skojande.

Davids Son var bland folket det vanliga namnet på Messias. När de två blinda ropar så är det som om de ville säga: du utlovade Messias, Frälsare och Konung! Honom hade många konungar och profeter längtat efter att få se, (Luk 10:24). Bara det gjorde det blindas nöd till ett ännu större elände. De kunde inte se den så länge väntade förlossaren som nu hade anlänt. Redan därför var deras längta efter att få sin syn så intenstiv.

Jesu söker efter tron. Han vill att själens öga ska vara klart, innan han gör deras fysiska ögon seende.

De lydde alltså inte Jesu förbud. De glömde det i sin glädje över det under Jesus hade gjort med dem. Att de spred ut ryktet kunde ses som ett offer i tacksamhet, men utan tvekan hade de behövt inse att lydnad är bättre än offer.

Med de onda andarnas furste, egentligen med demonernas överste. De kunde inte förneka att undret var ett faktum, så de försökte tillskriva det en mäktig, men ond kraft. De vågade ännu inte säga sådana fräckheter till Jesus själv, utan bara inför folket, för att göra dem fientligt inställda mot honom. Så småningom gick de längre i sin ondska, och klev från detta första steg av synd mot den helige Ande till att häda honom. Som får utan herde Matt 12:14Mark 3:22Luk 11:15

Överallt där det står att Jesus förbarmade sig eller fylldes av medkänsla, står det egentligen, att han upprördes i sitt innersta eller intogs av det innerligaste medlidande. De var hjälplösa, dvs. övergivna eller utmattade, liksom av en mödosam vandring, av brist på ledning och näring. Mark 6:344 Mos 27:17Matt 14:14Sak 10:2

Skörden, alltså den skörd som i Nya Testamentet blir av säden från Gamla Testamentet. Den är stor som man inser av de många hjälpbehövande människorna. Men arbetarna, alltså arbetare som går att räkna med, och som det viktiga ärendet kan ges åt, är få.

Detta är den väg Jesus visar för att få trogna församlingsledare. Jesus har uttryckligen befallt församlingen att be den bönen.