1Men männen och deras hustrur började klaga högt över sina judiska bröder. 2Några sade: ”Med våra söner och döttrar är vi många. Vi måste få säd, så att vi kan äta och överleva!” 3Andra sade: ”Vi måste pantsätta våra åkrar, vingårdar och hus för att få säd mot svälten.” 4Åter andra sade: ”Vi har varit tvungna att låna pengar på våra åkrar och vingårdar för att betala skatten till kungen. 5Vi är av samma kött och blod som våra bröder, och våra barn är som deras barn. Men ändå måste vi lämna bort våra söner och döttrar som slavar. Några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa. Och våra åkrar och vingårdar är i andras händer.” 6Jag blev mycket upprörd när jag hörde vad de sade och hur de klagade. 7Jag överlade med mig själv och tillrättavisade stormännen och föreståndarna och sade till dem: ”Ni bedriver ocker mot era bröder!” Därefter kallade jag samman en stor folkförsamling mot dem 8och sade till dem: ”Vi har efter förmåga friköpt våra judiska bröder som var sålda åt hednafolken. Ska nu ni sälja era bröder? Eller ska de sälja sig åt oss?” De teg och kunde inte svara ett ord. 9Jag sade: ”Det ni gör är inte rätt. Borde ni inte vandra i fruktan för vår Gud, så att våra fiender, hednafolken, inte får orsak att håna oss? 10Även jag och mina bröder och mina tjänare har lånat dem pengar och säd. Låt oss nu avstå från vår fordran. 11Lämna redan i dag tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivlundar och hus till dem, och ta inte ut den ränta på pengarna, säden, vinet och oljan som ni har att fordra av dem.” 12De svarade: ”Vi ska ge tillbaka det och inte utkräva något av dem. Vi ska göra som du har sagt.” Sedan jag hade kallat till mig prästerna, lät jag dem svära på att de skulle göra som de hade lovat. 13Dessutom skakade jag framstycket på min mantel och sade: ”Var och en som inte håller sitt löfte, honom må Gud skaka bort från hans hem och allt han äger. Ja, han ska bli utskakad och berövad allt.” Och hela församlingen sade: ”Amen!”, och de prisade Herren. Sedan gjorde folket som de hade lovat.
