Redan innan bergspredikan var tolv män bland Jesu lärjungar särskilt kallade. Här nämns på nytt deras högtidliga kallelse och invigning till apostlaämbetet. Sädens Herre sänder dem som utvalda arbetare i sin säd. De kallas därför apostlar, för apostel betyder sänd eller sändebud. Tolv är de, enligt antalet stammar i Israel. Vi se alltså i dem symbolen för tolv nya patriarker eller stamhövdingar för det andliga Israel som Jesus kom för att upprätta. Deras kallelse var extraordinär och de rustades med extraordinära gåvor. Förmågan att göra under som Jesus ger dem här blir den fullmakt som bevisar att de är sända av Gud. Mark 3:136:7 Luk 9:1

De tolv apostlarna räknas upp på fyra ställen. Här av Matteus, vidare av Markus, 3:16 och ocksåså av Lukas, dels i Evangeliet 6:14 och framåt, dels Apg 1:13, 26. Uppräkningen sker alltid i en viss ordning. Deras namn nämns i tre grupper med fyra i varje grupp. Petrus nämns alltid först i den första, Filippus först i den andra, och Jakob, Alfeus son, först i den tredje gruppen. De övriga namnens ordning växlar. Vi kan lägga märke till att där Judas Iskariot förekommer, sätts han alltid sist. För övrigt sändes apostlarna ut parvis två och två. Simon Petrus har ett visst företräde bland de övriga. Han kallas därför den förste, men inte utanför, utan i apostlaämbetet. Andreas, se Joh 1:40. Om Jakobs död, Apg 12:2. Johannes, se Matt 4:21. Apg 1:13

Filippus se Joh 1:43, 14:9. Bartolomeus är sannolikt samma person som Natanael, Joh 1:45. Tomas, Joh 11:16, 20:24. Matteus, se Matt 9:9. I ödmjuk känsla av ovärdighet, tillägger han vad tidigare varit, nämligen tullindrivare. Av samma orsak är det utan tvivel som han sätter sitt namn sist av de fyra i andra gruppen, ocksåså om det placeras framför Tomas av Markus 3:18 och Luk 6:15. Det är osäkert om Jakob, Alpheus son, är densamme som Jakob den lille (eller den yngre, Mark 15:40). Lebbeus kallas hos Lukas, Judas, Jakobs son; “Lebbeus” hette han antingen för att han kom från den lilla staden Lebba på bergsudden Karmel, eller på grund av ordet hjärtlig; detsamma kan ocksåså Taddeus betyda, tillnamnet han sannolikt fått för att urskiljas från Judas Iskariot.

Simon seloten, alltså Simon av Kana, egentligen Simon kananiten är Simon “ivraren”. Han kallas ocksåså därför så av Lukas. Selot betyder ivrare eller nitälskare, liksom kananiter. Seloter kallades den tiden en grupp som häftigt ivrade för nationens självständighet och använde våld i sitt uppror. Möjligtvis tillhörde Simon tidigare detta parti och därav fått sitt tillnamn. Iskariot betyder mannen från Kariot eller Keriot (se Jos 15:25).

Denna och följande verser innehålla den ämbetsinstruktion som apostlarna skulle rätta sig efter vid deras första utsändning. De skulle ännu inte gå till hedningarnas område. Samariterna var dockså inte renodlade hedningar. De tillbad den ende Guden, höll sig till de fem Moseböckerna och hoppades på Messias. De var emellertid ursprungligen ett hedniskt blandfolk och deras religion var ännu mycket blandad med hedniska inslag. De kunde alltså inte anses höra till Israels hus, inte heller efter det att en del av de tio Israels stammar längre tillbaka i tiden förenat sig med dem, Jfr Joh 4:22. Jesu samtal med den samariska kvinnan är verkligen ett härligt bevis på hur det samariska folket blev delaktiga i frälsningens evangelium, dockså var tiden ännu inte inne för evangeliets utbredande ibland dem. Därför skulle apostlarna ännu inte gå in i någon samarisk stad, även om de inte helt kunde undvika att gå in på deras område på färden mellan Judeen och Galileen.

Som gåva, dvs för intet hade de fått kraft att göra de mäktiga gärningarna. För intet skulle de ocksåså därför ge, och alltså utan tanke på annan vinning än medmänniskors andliga och fysiska väl. Oegennytta är en Kristi tjänares huvudegenskap.

De skulle ge för intet. Ändå behövde de inte sörja för sitt uppehälle. Det ansvar för uppehället som annars är både en befallning och fullt legitim skulle de inte behöva tänka på. De skulle kunna ägna sig helt och hållet åt det viktiga uppdraget. Deras himmelske Far visste hur han skulle försörja dem. I full förtröstan på det kunde de gå ut. Därför står det: Skaffa er inte, alltså ägna inte tiden åt att föröka era tillgångar med mer än vad ni har. Inte guld, inte heller silver, dvs. större mynt, inte heller koppar, dvs. småmynt, i era bälten. I mellanöstern brukade man ha en ficka för pengar i det bälte som höll uppe den fotsida skjortan. Mark 6:8Luk 9:3Luk 10:4Luk 22:35

De skulle inte införskaffa något som kunde vara till hinder för dem på deras viktiga färd, därför inte heller väska, dvs. ett slags resväska som särskilt herdar använde (1 Sam 17:40) att förvara livsmedel i. Inte heller två tunikor eller klädnader, (jfr. Matt 5:40). Varken tunika eller mantel skulle de sakna. Det skulle vara nog med ett par sandaler, sulor som bands upp med remmar; Ingen ytterligare stav skulle de skaffa sig om de redan hade en sådan. Enligt Mark 6:8 hade de tillåtelse att ta med en stav. Den trogne arbetaren är värd sin mat, och detta skulle Gud aldrig tillåta att de som gick ut i hans tjänst saknade. Den som öppnade sitt hjärta för deras predikan skulle med säkerhet ocksåså öppna sitt förråd till för att understödja dem. Luk 10:71 Kor 9:71 Tim 5:18

Jesus är den himmelska visheten. I hans ärende apostlarna gick ut. Den Israelit som forskade i Skriften var värdig visheten och hans hjärta var öppet för att ta emot evangeliets budskap. En sådan skulle apostlarna i den stad eller by dit de kom fråga efter och i hans hus skulle de stanna. En värd av det slaget var värd sådana gäster. Där skulle de ocksåså förbli till dess de drog vidare från den orten. De skulle alltså dra från ort till ort men inte från hus till hus i samma stad eller by.

Den vanliga hälsningsfrasen var: Frid vare med er (Joh 20:19-21) eller: Frid över detta hus (Luk 10:5).

Om det huset är värdigt sina gäster och öppet för den frid som de hälsar det med så ska, egentligen så kommer friden över det. Är det däremot inte värdigt återvänder friden till er, “så att ni genom samvetets röst blir tröstade och känner lugnet likt människor som gjort sin plikt.” - B

Att skaka dammet av sina fötter är en mycket användbar symbol i mellanöstern. Det skulle nu apostlarna göra som ett tecken på att staden eller orten förkastat Gud och den hälsning om frid som han sände. Själva dammet måste anses orent på en ort, vars innebyggare struntat i Jesu rena ord. Ett sådant damm borde inte få fastna på apostlarnas fötter utan skakas av till ett vittnesbörd mot dem, (Mark 6:11) som visat sig sätta mer värde på jordens stoft än på evangeliets himmelska välsignelse. Luther lägger till denna förklaring: “Så absolut ingenting ska ni ta med från dem så att ni till och med skakar deras damm från era fötter, så att de ska förstå, att ni inte har sökt egen fördel utan deras frälsning.” Mark 6:11Luk 9:5Luk 10:11 Apg 13:511 Apg 18:6

Lika mycket som apostlarnas predikan var viktigare Lots, så mycket större blir ocksåså ansvaret och fördömelsen för dem som förkastat evangeliets budskap. Större än invånarna i Sodom och Gomorra som förkastade Lots varning. Matt 11:24Luk 10:12

Herren gör sina tjänare på detta sätt tidigt uppmärksamma på de stora faror de ska möta i framtiden och det beskydd de ska få. Se, jag (er Herre, på vilkens beskydd ni kan lita på) sänder er. Detta är Jesu det säkra skydd eller starka försvar Jesu sände bud får med sig, trots att de verkar oskyddade som får mitt ibland vargar. Detta är deras fara: De sänds ut att rädda de förlorade fåren (v 6). Detta kan inte vargarna acceptera. De kommer att vända sin bitterhet mot dem som mot de andra fåren. Detta är skyddet: Var listiga eller kloka som ormar, och oskyldiga som duvor. Ormlisten består i att klokt eller försiktigt undvika faran. Apostlarna skulle alltså varken vara oförberedda på farorna eller oförsiktigt gå dem till mötes. De måste förena listen med duvans oskuld, så att inte listen urartade till manipulation eller att använda köttsliga vapen. Som Anden kom över Kristus i en duvas skepnad så ska han ocksåså lära dem den duvans oskuld som de ska möta fiendernas anfall med, varken med övermod eller försagdhet. Ordet oskyldig betyder ocksåså obeväpnad. Duvan saknar yttre vapen. Så ska oskulden i Kristus vara. Lärjungarnas försvar ska bestå i att de använder den nödvändiga listen som “visdomens barn”, och endast andens vapen som andliga stridsmän. Duvans försvarsmekanism är snabba vingar som den kan fly till sitt bo med, eller för att gömma sig i bergsklyftor. I farans stund, flyr den troende själen med trons vingar till Jesu sår! Luk 10:3Rom 16:19

Inför ståthållare och kungar. “De högt uppsatta i världen hör Guds ord för det mesta endast från Jesu vittnen när dessa hamnar i förhör i domstolar.” Det blir trots allt känt via den omväg som fientligheten har skapat. Det de hör blir då i själva verket till ett vittnesbörd för dem och hedningarna, så att de får höra den evangeliska lärans sanning. Desto mer står de då där utan ursäkt om de vägrar tro. Apg 12:11Apg 25:23

Genom som er som är förberedda för hans verk genom bön om vishet, tålamod och hopp i nöden.

Inte ens blodsband förhindrar eller mildrar förföljelse. Jesu förutsägelse bekräftas av martyrernas historia och kyrkohistorien genom alla tider Mika 7:5Luk 21:16

För mitt namns skull som är hatat av världen. Otron föder hat, liksom tron föder kärlek. Luk 21:17Matt 24:13Mark 13:13

Ni ska inte ens ha hunnit runt i alla Israels städer. Ni behöver inte vara rädda för att ni ska bli klara för tidigt och sedan inte har några platser kvar, innan Människosonen kommer. Längre fram talar Kristus uttryckligare om sin återkomst med den dom över Israel som verkställdes vid Jerusalems förstöring.

Beelsebub eller Beelsebul var namnet på en filisteisk avgud. Beelsebub betyder flugornas herre, Beelsebul betyder dels husets herre eller husbonden, dels smutsens herre. Detta avskyvärda avgudanamn tillämpade judarna på djävulen. När de nu tillämpade det på Jesus, så hade de sagt det avskyvärdaste de kunde om honom. Jesus var sina lärjungars husbonde, men de fientliga judarna hävdade att han var det i samma mening som Beelsebul kallades filistéernas husherre. Kristi kyrka är hans hus. Ordet “kyrka” betyder Herrens hus. Kyrkan utgörs av hans lärjungar. De är alltså hans husfolk. Har nu ovännerna kallat honom, husets Herre, för Beelsebub och Beelsebul, vad ska de då inte kalla hans folk och se ner på dem som om de vore flugor, orena som smuts eller avskräde (1 Kor 4:13) och se på kyrkan som en ohelig avgudaboning etc. Det blir värre för dem som hör till husfolket. De har mycket mindre kraft än husbonden, men däremot svagheter som världen passar på att spela ut mot dem. Matt 12:14Mark 3:22Luk 11:15

Jesu lärjungar såg hur hatad och förkastad han var. Därför skulle de inte vänta sig annat än att bli detsamma. Men de såg också att han ändå inte fruktade. Därför skulle inte heller de frukta för fienderna, hur många och hatiska dessa än var, utan frimodigt gå vidare framåt. Om än världen önskar att ju förr desto bättre utrota sanningens vittnen, så kommer det inte att lyckas på något sätt. På detta sätt är inget dolt, varken evangeliets hemlighet eller kvalitén på människohjärtan. Allt ska avslöjas genom Jesu vittnens tjänst. Mark 4:22Luk 8:17Luk 12:2

I mörkret, dvs. i den stilla avskilda ensamheten. Säg det utan frukten i ljuset. Vad ni hör viskas i ert öra. Detta talesätt kan grunda sig på seden i de judiska synagogorna. Där förelästes gamla testamentets heliga skrifter på hebreiska grundtexten. Detta förstod vi denna tid inte församlingen i sin helhet. Det behövdes alltså en tolk. Föreläsaren sade då långsamt grundtextens ord i tolkens öra. Tolken uttalade det sedan för folket på deras språk. Kristus vill alltså säga: vad ni hör av mig i örat, hemligt, predika det på taken, alltså offentligt. I mellanöstern är taken platta, omgivna av ett gallerverk. De används som samlingsplatser. Att ropa på taken betyder alltså att förkunna något offentligt.

Tapperhet utan gudsfruktan är övermod. Den barnsliga vördnaden för Gud ger det rätta hjältemodet och övervinner all felaktig människofruktan.

Gud vårdar sig alltså om den minsta av sina skapade varelser, hur mycket mer då inte om sina barn och tjänare.

Guds omsorg sträcker sig alltså till den minsta delen av människans kropp. 1 Sam 14:452 Sam 14:11Luk 21:18Apg 27:34

Kristi rike är visserligen ett fredsrike. Så var det förutsagt. Ps 72:2,7, Jes 2:4 etc, och så bevisar det sig. Men världen menar, att Jesus har kommit för att skapa fred mellan det goda och onda på jorden. Det ska hans lärjungar inte tro. Den fred han kom att skapa är en fred som endast fullbordas genom strid, och därmed inte den fred genom kompromiss som världen vill ha. Världen väpnar sig därför mot stridens sändebud och när den inte låter sig avväpnas av evangeliets predikan och lägger ner sitt fientliga sinne. Luk 12:49Luk 12:51

Jesus har kommit med en lära som måste medföra denna drastiska skilsmässa. För en son som tar emot Jesu lära i tro skapas en distans till fadern om denne blev kvar i sitt oomvända och köttsliga sinne etc. Världen har därför på sätt och vis rätt när den säger att omvända människor skapar ofrid i familjerna. Hon har rätt i den bemärkelsen att den omvände familjemedlemmen inte längre kan vara ett med de oomvända i deras syndiga tänke- och handlingssätt och att de genom honom störs i sin säkerhet. Se också Matt 5:9, Kristi lärjungar skapar frid och stiftar fred. Mik 7:6

Det lidande som en kristen utstår i Jesu efterföljd, kallas en kristens ”kors”. Vad detta innebär blev tydligare efter att Jesus själv lidit döden på korset. Jesus säger inte: ”mitt”, utan sitt kors. Det kors, Jesus tog, kunde ingen annan bära men det kors som bärs i hans efterföljd, får sitt namn och sitt värde i likheten med Jesu kors. Matt 16:24Mark 8:34Luk 9:23

Den som förnekar eller förkastar Kristus för att finna eller rädda sitt jordiska liv, han förlorar sitt verkliga liv, det eviga livet, och tvärtom. Till villkoren för lärjungaskap hör alltid att vara beredd på att försaka allt, också själva livet för Jesu skull, om och när det så krävs. Matt 16:25Mark 8:35Luk 9:24Luk 17:33 Joh 12:25

Jesu utsända lärjungar skulle inte sakna all omsorg från människor, även om de också skulle bereda sig på att bli förskjutna av många. Alla som tar emot en profet för att han är en profet som talar i Guds namn och å Guds vägnar, gör det inte förgäves. Han ska få en profets lön, bli behandlad av Gud som den av Gud älskade profeten. 1 Kon 17:101 Kon 18:4Hebr 6:10

Att ge en bägare kallt vatten, kan tyckas vara en liten kärlekstjänst. Men i varma länder ansågs en sådan tjänst ganska stor och ovärderlig. I allmänhet fanns inte sådan tillgång till friskt källvatten som hos oss. Ofta måste betala ganska dyrt för det. Jesus talar alltså här om en av de största jordiska välgärningar som kunde göras mot en uttröttad vandrare. Denna välgärning, mot en av Jesu minsta lärjungar, får sitt verkliga värde att den ges på grund av lärjungaskapet alltså inte bara av naturlig medkänsla, och inte med tanke på belöning, utan bara för att han är en Jesu lärjunge. Kan han inte själv återgälda det blir ändå inte givaren lottlös. Jesus själv som kan ge så mycket rikare belöning betygar med ett “amen” (sannerligen): Han ska absolut inte gå miste om lön! Matt 25:40Mark 9:41