Kapitlet börjar med att visa makten i Jesu ord genom underverk, det lyfter fram bevisen på Jesu gudomliga kraft att göra under och trons härlighet. Ett sådant bevis ser vi här först när den spetälska blir botad. Lepran var och är ännu en i de varma länderna ytterst svår hudsjukdom. Vi läser om den i 3 Mos 13 och 14. Den som angreps av den led av hemska smärtor. Hela kroppen täcktes med stinkande sår. Själen drabbades av svår ångest. Oftast var denna sjukdom obotlig. Den var också i hög grad smittsam. Den sjuke måste därför avhålla sig från sociala kontakter. Men inget elände var så stort, att inte Jesus kunde bota det. Även den spetälske därför närma sig honom med hopp om att få hjälp, när nu allt hopp om hjälp från människor var ute. Den spetälske mannen kom alltså, och tillbad honom, eller egentligen föll ned för honom i djup vördnad. Ett sådant sätt att visa högre personer sin vördnad var vanligt i mellanöstern. Vid detta och liknande tillfällen bevisade det att Jesus erkändes som större än alla som den store profeten, mäktig i ord och gärningar. Om du vill så kan du. Detta är en trons bön. Det behöver alltså inte anses uttrycka misstroende för Jesu vilja. Det uttrycker tvärtom den ödmjukhet där tron alltid säger: om du vill, tillsammans med förtröstan, där tron säger: du kan. Luthers ord är värda att lägga märke till: “Vi tror så lätt, att Kristus kan hjälpa, inte lika lätt, att han också vill.” Mark 1:40Luk 5:12

Jesus hade kunnat bota honom med endast sitt allsmäktiga ord. Men han nedlät sig också i sin kärlek att röra vid honom med sin helande hand. Det verkar ha skett också som ett tecken på att Jesus inte behövde vara rädd för den svåra smittan. Ingen kroppslig sjukdom är en tydligare bild av synden, än spetälskan. Så har Jesus trätt in bland oss syndare, mitt i vår synd, utan att själv bli smittad av synden.

Vid flera av sina underverk förbjöd Jesus att de offentliggjordes. Orsakerna kunde vara olika vid olika tillfällen. En kunde vara att det var viktigt för den som blivit hjälpt att behålla sin ödmjukhet. En opassande stolthet kan skada lika mycket som en opassande blyghet. Det kunde bli till skada för personen själv och för Jesu mission. Även den bästa välmening att vilja väcka vördnad och kärlek till Jesus hos andra, kunde få motsatt verkan genom att man förhastat berättade om Jesu under. Den som botats från spetälskan borde därför diskret fullgöra det som lagen krävde. När spetälska brutit ut var man tvungen att visa sig för prästen som då dömde honom oren. När han nu blivit botad skulle han åter visa sig för prästen för att bli förklarad ren av honom. Det offer som lagen krävde efter ett sådant helande fick inte heller glömmas bort. Det blev nämligen ett vittnesbörd för dem, alltså prästerna. Det blev alltså ett vittnesbörd för dem, om de fick anledning att tro på Jesus som deras rätte Messias. Det blev likaså ett vittnesbörd mot dem om de trots ett så tydligt tecken fortsatte i sin otro och tvivel på att Jesus blivit sänd från Gud. De skulle åtminstone inte kunna påstå att Jesus upphävde lagen då han så noga föreskrev de helade att göra lagen den krävde. En hednisk officers tro 3 Mos 14:33 Mos 14:43 Mos 14:10

Officer betyder här en “befälhavare över hundra man”, alltså romerska soldater. Att han var en judisk proselyt och alltså hade lämnat hedendomen, ser vi av berättelsen hos Lukas. Den berättelsen är också utförligare än hos Matteus. Lukas berättar inte att hövitsmannen kom själv utan bara att han kom genom ett sändebud. Det ena utesluter dock inte det andra. I känslan av sin ovärdighet att själv tala med Jesus kan han ha hållit sig på avstånd medan hans tjänare framförde ärendet och noga återgav hans ord. Eller också kunde han efter att denne talat med Jesus, personligen ha närmat sig och slutligen själv talat med honom. Luk 7:1

Ju mera ödmjukhet, desto mera tro. Denna tro hade blivit både prövad och uppmuntrad genom att Jesus sagt sig vilja komma, trots att han med bara ett ord hade kunnat bota tjänaren omedelbart. Mannens tro uttrycker sig i ödmjuk bekännelse av ovärdighet. Judarna sade: han är värd det (Luk 7:4). Själv bedömer han sig annorlunda: jag är inte värdig. Hans tro uttrycker sig också i övertygelsen om att den som med ett ord förmått skapa världen också med ett ord kan återställa den sjukes hälsa. Luk 7:6Luk 15:19Luk 15:21

Som om ha ville säga: “är mina ord så mäktiga, hur mycket mäktigare är då inte dina ord! Jag är en människa; du är mer än så. Jag är en människa som står under befäl; de som står över mig har rätt att förvänta sig punktlig lydnad av mig; och jag har också rätt att förvänta mig lika punktlig lydnad av dem som jag blivit satt till befäl över. Du är emellertid herre över alla herrar och härar; på ett ord, på en vink av dig, måste själva sjukdomshärdarna lyda.”

Israel eller Israeliterna hade Guds löften. Enligt dessa väntade de Kristi ankomst. Han kom och sökte en sådan tro som visade sig hos officeren. Jesus fann dock inte vad han hade rätt att förvänta av egendomsfolket. Tvärtom måste han förundra sig över deras otro, (Mark 6:6). Israel betyder ”Guds kämpe”. Israeliterna hade en tro att kämpa för som hednafolket saknade. De kämpade dock så illa att en officer uppväxt i hedendomen överträffade dem alla. Hans tro väcker därför, lika mycket som Judarnas otro, Jesu förundran. O, så beklagansvärd de kristnas otro är!

Det många profeter i Gamla Testamentet förutsagt om hedningarnas omvändelse, det förutsäger Kristus här ännu tydligare. I de vise männen från Fjärran Östern såg vi första exemplet av dessa profetiors uppfyllelse. Men inte bara från Öster, utan även från Väster, alltså från de mest skilda trakter av jorden, ska många som är lika denne officer komma. Lika honom i anseende till den hedniska börden, lika honom i anseende till den levande tron. Tron gör en människa delaktig i himmelrikets eviga glädje och salighet. Här framställs den i den judiska bilden av en måltid. De ska alltså sitta till bords med trons fäder A,braham, Isak och Jakob. Mal 1:11Luk 13:29

Rikets barn är en benämning på judarna som genom sin etniska härkomst kallades till barnaskap och arvsrätt i himmelriket. Genom otron gick de miste om frukten av denna kallelse. Himmelriket är ett ljusets rike. Det är alltså stängt för dem som lever och dör i otrons mörker. Detta är en dom som även drabbar Judarna, trotsa att de härstammar från Abraham. Många av dem som inte trott på Kristus Jesus ska därför stängas ute från den himmelska måltiden. De ska i stället kastas ut i det yttersta mörkret, i det mörker som är utanför måltidssalen. Där ska man gråta och gnissla tänder. Avsaknaden av glädjen i gästabudssalen blir till gråt och jämmer för dem som kastats ut i mörkret utanför. Mörkret medförde också köld och kölden gör att man skakar och gnisslar tänder. På samma sätt ska det vara med gråten och tandgnisslandet i det yttersta eviga mörkret. Det blir mycket större och värre ju starkare människans kallelse till himmelrikets glädje och frid varit, det rike hon nu är utkastad från. “I jämförelse med denna gråt är all jämmer i världen ingenting,” -Luther. Att man gnisslar tänder kommer ur irriterad självömkan över eget elände och ilska över att den frälsning de själva kastat bort tillfallit människor som de ingen frälsning unnar. “De privilegier som Judarna hoppades på tillföll de troende hedningarna, och det straff som de otrogna Judarna önskade hedningarna drabbade dem själva.” – Luther. Matt 21:43Matt 13:42Matt 22:13Matt 24:51Matt 25:30Luk 13:28

Petrus var alltså gift. Febern som hans svärmor plågades av var en brännande feber (enligt grundtexten) Det under som Jesus genom hennes bevisade genom att ge henne hälsan tillbaka tjänade också till att styrka lärjungens tro.

Dagens starka hetta var ofta besvärlig för de friska och ännu mer för de sjuka. Dessa måste alltså utnyttja kvällstiden som den mest passande. I sämst skick var de som var besatta av orena andar. Men Jesus drev ut andarna med sitt ord. Det står egentligen liksom i v. 8 med ett ord. De orena andarna var liksom arméer som med våld ockuperade den människa de besatte. På Salighetshövdingens, Jesu kommandoord måste de emellertid evakuera fästningen som de intagit. Mark 1:32Luk 4:40

I själva profeten Jesaja namn ligger en profetia om Jesus. Båda namnen Jesaja eller Yeshayiahu och Jesus har samma betydelse. De kommer ur samma ordstam som betyder frälsa, hela, hjälpa. Jesaja är också den bland profeterna som brukar kallas “gamla testamentets evangelist”, eftersom han utförligare än någon av de andra beskriver den väntade Frälsarens försoningslidande. Detta sker särskilt i Jes 53. I det att Jesus bar våra synder, själens sjukdom och plåga, så har han även tagit på sig våra kroppsliga sjukdomar och brister. Det betyder inte att han tagit in alla sjukdomarna i sin kropp, för att ta bord sjukdomarna hos dem han helade. Han blev inte i den meningen delaktig av det kroppsliga eländet, lika lite som han genom att ta på sig människornas synder blev delaktig i synden eller tog in den i sin själ. Nej, men all kroppslig sjukdom och plåga har sin yttersta rot i synden. Därför kan de ord Jesaja skriver även tillämpas på Jesu under, då han befriade från de kroppsliga sjukdomarna som är en följd av synden. De utgjorde en del av den tunga börda som tillsammans med vår syndaskuld lades på honom. Han led också för dem. Han hade ett sant medlidande med syndare i alla avseenden. Kraften och välsignelsen i detta medlidande gavs åt dem också till kroppslig hälsa, vare sig kraften förmedlades genom ett vidrörande eller bara genom ett ord. Jes 53:41 Pet 2:24

Med sjön menas Genesaret som också kallas Galileiska sjön. Längs nordvästra kusten av denna sjö var Kapernaum beläget.

Mästare, dvs lärare eller läromästare, som ordet egentligen betyder. Mannen som sade detta var själv en skriftlärd. Det var och är ännu ovanligt att någon av de lärda erkänner Jesus som sin mästare. Ett mäktigt inflytande tycks Jesu under ha haft på denne skriftlärde. Men ännu mäktigare var dock inflytandet från världen och dess bekvämlighet. Han förstod inte att Jesus gick mot ära genom hån, mot härlighet genom försakelse. Hans påstående: jag vill följa dig, vart du än går, var därför lika förhastad som den verkade vittna om beslutsamhet.

Människosonen: Detta är vad Jesus mest kallar sig själv i sitt förnedringstånd. Det är han också ensam om att vara i egentligaste mening. Hesekiel till exempel, kallades ofta: du människobarn, men aldrig “Människosonen”. Så kallas Jesus ensam som den andre Adam, den som antagit mänsklig natur för att göra människorna delaktiga i Guds natur. Lägg märke till vad Dan 7:13-14 säger om denne Människosons storhet och ära. Men också vad människosonen säger om sina egna villkor. Han ägde inte en egen bostad, nej, inte en egen plats där han kunde luta sitt huvud. Visst ska bereda dig på stor härlighet, men i första skedet på stora uppoffringar om du vill följa Jesus, vart han än går.

En annan, inte en av de tolv som regelbundet följde Jesus.

Lärjungens begäran var helt naturlig. Att bevisa de döda, och särskilt döda föräldrar den sista hedersbetygelsen är en helig plikt. Det sista enligt fjärde budet. Under andra omständigheter hade Jesus därför alls inte nekat lärjungen att fullgöra den plikten. Men här kom en högre plikt, en angelägnare kallelse mellan. Den tålde inte uppskov. Provet var stort, kanske svårt och krävande, men inget prov bör anses vara för stort, ingen försakelse för svår, när Jesu efterföljelse kräver den. Då gäller även som regel: följ du mig som är det eviga livet, och låt de andligt döda begrava sina fysiskt döda. Vem vet om inte återvändandet just denna gång, till kretsen av de andligt döda, hade inneburit en frestelse för lärjungen att inte mer söka närheten till Jesus? Vid begravningar och andra liknande, i sig själva heliga, sammankomster går det ju inte alltid så heligt och uppbyggligt till. Hur gjorde nu dessa båda, den skriftlärde och den andre lärjungen? Evangelisten berättar inte det. I stället för att fråga hur de gjorde så låt oss pröva oss själva, hur vi skulle ha gjort om vi fått samma besked. Jesus stillar stormen

Full storm, egentligen skakning, samma ord som annars används om jordbävningar. Under denna häftiga rörelse som uppstod i sjön, låg Jesus stilla och sov, lika lugn som Genesarets sjö vanligen brukade vara. “Jesu sömn under elementens uppror vittnar därför både om kroppens trötthet och om själens lugn.” – Luther.

Lärjungarnas hjärtan var som sjön. Båda var oroliga och häftigt uppskakade. Jesus stillar först deras hjärtan, sedan sjöns vågor. Att de gick till Jesus i sin nöd, bevisar att de var trogna; att de var rädda bevisar att de hade svag tro eller att de trodde lite där de hade skäl att tro mycket. Att tro med förtröstans fasthet är raka motsatsen till oroliga vågor. — Och blev alldeles stilla, egentligen ”ett stort lugn”. Annars brukar sjön, efter stormarna, lägga sig successivt efter flera dyningar. Här lade det sig genast på Jesu ord som en jämn spegel. Det avspeglade med detta Jesu makt att göra under och hans kärlek. Detta under väckte också allas häpnad. Job 26:12

På denna fråga kan svaret bli: Immanuel, dvs. ”Gud med oss”, i livet, i nöden, i döden. Skulle någon av de trogna som är befinner sig i stora yttre eller inre motgångar fråga som Gideon, (Dom 6:13) ”om Herren är med oss” på tidens hav, ”varför har då allt detta drabbat oss?”, så läser vi svaret här. Det har drabbat oss för att vår tro ska prövas, för att bönen, tålamodet och hoppet ska förökas, och för att vi ska bli ännu mer angelägna om att lära känna vår Frälsare bättre och friden i hans namn. Jesus botar två besatta

Gadarener, eller gerasener (som de kallas av Markus och Lukas), är bara olika namn på samma folkslag. De bodde på andra sidan om Genesaret. Just i deras trakter har nutida resenärer påträffat gravar som stämmer överens med det som nämns här. Sådana finnas på många ställen i mellanöstern. Med ”gravarna” avses här stora bergshålor, delvis murade, delvis uthuggna i klipporna. På sådana ställen brukade de orena andarna hellre uppehålla sig, än på bebodda platser, Mark 5:3. Mark 5:1Luk 8:26

Liksom den besatta människans kropp är de orena andarnas inkräktade boning, så är hennes mun det språkrör som de talar genom. Hur andevärlden kan utöva inflytande över den fysiska världen är ett mysterium, därför kan vi inte heller förstå hur de onda andarna kan “besätta” en människa och göra henne till sin bostad. Det som är oförklarligt måste vi lämna oförklarat. Men av berättelsen här och på andra ställen ser vi att det inflytandet kan vara ganska stort. De orena andarna gav genom sitt rop uttryck för att de visste vem Jesus var. Att Guds Son närmade sig ökade deras lidande betydligt. Det är som om ville de säga: Hit till denna plats som vi utsett åt oss?”! De säger: “i förtid!?” De väntar alltså på en tid, då Jesu ankomst ska innebära en enorm ökning av deras plåga. Detta inträffar på den yttersta dagen, 2 Pet 2:4.

Demonerna insåg att de måste fly. De ville hellre besätta en djurkropp än ingen alls. De ville hellre göra någon skada än ingen alls. Om vissa onda människor mår sämre om de inte får göra andra skada, så gäller det ännu mer de onda andarna. De fick dock inte skada djuren utan Jesu tillåtelse. Sannolikt ville de få människorna att beskylla Jesus för den skada de åsamkat.

Svinkött är förbjudet bland judarna. Om nu svinhjorden tillhörde hedningar som bodde bland judar så utgjorde den ett mycket förargelseväckande problem för dem. Tillhörde den judar som av vinningslystnad uppfödde svin, för att sälja fläsk till hedningar är domen som drabbade svinen ännu lättare att förklara. Sådana judar var lagbrytare i dubbel mening. Deras kung Hyrcanus II hade utfärdat en lag som förbjöd denna praxis, och kejsaren, Augustus hade godtagit den lagen. När svinen nu störtade ner i sjön drabbades deras ägare av ett rättvist straff. De flesta av Jesu underverk var uteslutande nådesunder. Det som här utfördes, var ett av straffundren. Men Jesus gjorde inget straffunder som inte samtidigt innebar nåd och välsignelse. Så också här. De besatta helades. Vägfararnas trygghet säkrades. En stor frestelse till lagbrott undanröjdes för judarna. Traktens invånare ställdes inför ett prov. Var den materiella tillgången eller själens salighet det viktigaste för dem?

Staden, Gerasa eller Gergesa eller Gadara.