1När David hade talat med Saul fäste sig Jonatans själ vid Davids själ, och Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv. 2Saul tog till sig David den dagen och lät honom inte återvända till sin fars hus. 3Och Jonatan slöt ett förbund med David, som han älskade lika djupt som sitt eget liv. 4Jonatan tog av sig manteln som han bar och gav den till David, och även sina andra kläder, till och med sitt svärd, sin båge och sitt bälte. 5Och när David drog ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Därför satte Saul honom över krigsfolket, och allt folket uppskattade honom, även Sauls tjänare. 6När de kom hem och David återvände efter att ha dödat filistén, gick kvinnorna ut från Israels alla städer med sång och dans för att möta kung Saul med jubel, tamburiner och lyror. 7Kvinnorna sjöng och dansade och sade: ”Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen.” 8Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: ”David gav de tiotusen, mig gav de tusen. Nu fattas bara att han får kungadömet också.” 9Från och med den dagen hade Saul ett ont öga till David. 10Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han brukade göra varje dag. Saul hade ett spjut i handen, 11och han kastade det och tänkte: ”Jag ska spetsa fast David vid väggen.” Men två gånger vek David undan för honom. 12Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade vikit ifrån Saul. 13Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp. 14David lyckades väl i allt han gjorde och Herren var med honom. 15När Saul såg att han lyckades så väl blev han rädd för honom. 16Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare.
