Det dömande som det varnas för här är det som sker utan kärlek och utan att det är nödvändigt. Det rätta dömandet i kraft av människans samhälls- eller kristna ansvar, är inte förbjudet. Det är tvärtom en plikt som vi får befallning om, Joh 7:24, 1 Tess 5:21, 1 Joh 4:1, m. fl. Men den som dömer egenmäktigt, utan en särskild kallelse är själv så död som hon dömer andra att vara. Hon kränker Guds majestätsrätt, något han inte kan lämna ostraffat. Luk 6:37Rom 2:11 Kor 4:3Jak 4:11

Detta är den gudomliga hämndrätten. Detta dömande är bevis på kärlekslöshet, och dessutom ett bevis på att man inte känner sig själv och inte dömer sig själv. Därför kvarstår hennes synder och hennes dom, se Jak 2:13. Mark 4:24Luk 6:38

Detta ordspråk innebär att egenkärleken gör människan blind för sig själv, men skarpsynt uppmärksam på andras fel. Det osunda dömandet bevisar att de egna felen, som hon inte ser, är stora som en bjälke. I jämförelse med dem är medmänniskans fel som hon påpekar, som en flisa. Luk 6:41

Hycklare betyder här enligt grundtexten en sådan som ser och dömer felaktigt, eller den som tittar under bjälken i det egna ögat efter flisan i den andres och dömer den. Först när högmodsbjälken tagits bort genom en sann omvändelse kan människan med fri, öppen och kärleksfull blick titta på flisan i medmänniskans öga, för att med hopp om att allt ska bli bättre bidra till hennes andliga utveckling. Alla som inte blivit omvända är hycklare. Det heliga och hundarna

Det fariseiska hyckleriet, som tittar efter flisan i broderns öga medan bjälken sitter i det egna är en allvarlig synd. Hyckleriet som Kain bedrev är inte mindre allvarligt. Han frågar: ska jag hålla reda på min bror? 1 Mos 4:9, och gör det med en falsk tillämpning av Jesu förbud att döma. Det felaktiga dömandet är en allvarlig synd, men likgiltigheten inför att pröva andarna och döma en rätt dom är inte mindre felaktigt. Att tillrättavisa andra är en beprövad och ansvarsfull kristens plikt. För det fordras också kristen vishet. Frimodighet utan vishet utsätter en kristen för faran att kasta det heliga till hundarna och pärlor för svin. Båda dessa djur ansågs orena av judarna. Inget orent komma nära det heliga offerköttet i templet (3 Mos kap 22); än mindre fick det kastas åt hundarna. Offren förebildade Kristi försoning. Försoningens hemlighet är det centrum som evangeliets sanningar kretsar kring. Det är det heliga som skall ges åt de återlösta. När sanningen delas enskilt måste man dock se till att det heliga inte kastas åt hundar, alltså människor som pga sitt orena sinne liknas vid dessa djur (2 Pet 2:22). Vid pärlfiske när skalen som pärlorna togs ur kastades för svinen kunde det ibland hända att en pärla följde med. Svinet, uppretat över pärlans hårdhet där det väntade sig mat, inte bara trampade det under sina fötter utan vände sig också hämndlystet mot den, som kastat ut pärlan. Sådana pärlor är nådens skatter, trons hemligheter som Gud anförtrott åt en kristen. Att förklara dessa för människor som ogenerat vältrar sig i lustens och lasternas orenlighet är att kasta pärlor för svin. Effekten blir blir den att de hånfullt trampar ner pärlorna som de inte förstår värdet av. De vänder om, inte i bättring till Gud, utan i förbittring mot hans tjänare; de river och biter dem med förföljelsens raseri. Det fordras alltså stor visshet när man ska dela och tillämpa ordets sanningar, så att effekten inte blir förbittring utan förbättring, eller för att undvika både hyckleriets övermod, som människofruktans tveksamhet. Om denna visshet måste en kristen be angeläget. Jak 1:5. Be och ni ska få

Be inte bara om vishet, Jak 1:5, utan också om allt ni saknar; sök den förlorade och välbehövliga nåden, sök genom flitigt rannsakande av skriften och uthållig bön. Tycks bönesvaret dörja länge, fortsätt bulta på nådens port med enträgen åkallan. Sådan bön, sådant sökande, sådant bultande är inte förgäves. Matt 21:22Mark 11:24Luk 11:9Joh 14:13Joh 15:7Joh 16:231 Joh 3:22

Denna starka försäkran om bönesvar ger vår Frälsare för att uppmuntra oss ännu mer till bön och förtröstan. Av dessa ord följer emellertid också att den som inte ber han får ingen av nådens gåvor. Den som inte söker finner inget, och för den, som inte klappar öppnas inte. Jak 1:5-6

Två exempel som hämtas ur den mänskliga erfarenheten, tjänar till handgripligt bevis, att den som ber han får osv. Den yttre likheten mellan en sten och ett bröd kan vara så stor att ett litet barn lätt kan tro att stenen är en brödbit. En del fiskar liknar ormen. Det finns knappast en människa som är så omänsklig, ingen jordisk fader så onaturlig, att han utnyttjar sitt barns naiva tilltro så att han ger det en sten i stället för bröd, eller ger det en giftorm i stället för fisk. Sådant förbjuder redan den naturliga medkänslan trots att människan av naturen är ond med arvsyndens böjelse till det onda och kanske följer denna böjelse i andra angelägenheter.

Detta är en huvudpoäng i förklaringen av kärleksbudet som Jesus gett i de tidigare kapitlen. Lev enligt detta bud om du vill att andra ska döma dig milt om du vill att andra ska hjälpa dig i din nöd, förse dig när har behov osv. Gör så mot dem. Om du gör det, om du känner Guds fadersinne och har lärt dig att be, söka, bulta på hos honom. Det du gör i kärlek till medmänniskor, är tillsammans med kärleken till Gud, innehållet i lagen och profeterna. Lagen och profeterna annonserar Guds rikes ankomst genom Kristus. Bara genom att gå in i detta rike genom tron får människan förmågan att älska Gud och sin medmänniska, som lagen och profeterna befaller. Hur angeläget det är att gå in i Guds rike framställer därför Jesus i det följande. Luk 6:31Matt 22:39Rom 13:8Rom 13:10Gal 5:141 Tim 1:5

Den port genom vilken man går in i himmelrikets stad är alltså trång. Det är omvändelsens och självuppoffringens port, trång just därför att människan inte kommer igenom med mindre hon lämnar ifrån sig all kärlek till synd och egenrättfärdighet Belastade med den bördan kommer man däremot bekvämt genom den vida porten och fram på den breda vägen. Lika många som älskar synden och är nöjda med sin egenrättfärdighet, lika många är också de som “går in genom den” vida porten och alltså går på den breda vägen.” Luk 13:24

Det finns alltså ingen medelväg som de köttsligt sinnade drömmer om. Det finns inte heller något mellantillstånd efter döden. Nej, antingen tro eller gå under, antingen omvändas eller gå förlorad. Få är de som finner den trånga porten. Många är de som antingen alls inte söker eller också söker så, att de inte kan finna. För att finna den trånga porten och därmed livets väg, är alltså ett allvarligt sökande nödvändigt. Den vida porten kommer man igenom utan att söka den. Här uttalas den hemska sanningen, att de flesta människor går förlorade.

För att komma in genom den trånga porten och fram på den smala vägen, måste människan kämpa sig genom många hinder. Sökandet måste alltså förenas med vaksamhet. Svårast är dock de hinder, som ställs upp av falska profeter. För dem måste man akta sig mycket. Falska profeter eller egentligen “lögnprofeter” är de som undervisar i strid med lagen och profeterna. För att lyckas med det måste de smycka sin lögn med ett sken av profetisk sanningen och sig själva med fårakläder. Guds profeter i gångna tider hade särskild klädedräkt, ibland av fårskinn, (Hebr 11:37, jfr Sak 13:4). Den som satte på sig sådana fårakläder var inte bara för det plötsligt en sann profet. En falsk lärare är den han är också om han klär sitt språk med evangeliskt ordval eller sin livsstil med skenbara dygder. Under den vackra ytan är de dock invärtes glupande ulvar. De kommer till er. Det pekar på inställsamhet och iver. Det är dock en iver för lögnens rike. Den går ut på att göra den smala vägen bred, att förvilla, bedra och genom det sluka fåren eller dem som vilja veta och gå himmelrikets väg. Ju starkare skenet är på den enda sidan för att förvilla, desto angelägnare är vaksamheten på den andra så att man inte genom falsk lära dras bort ifrån Herren. Bengels ord kan fortfarande tillämpas: “Nuförtiden är det fariseer och falska profeter, som slår omkring sig mest genom att kalla andra för fariseer och falska profeter.” Mika 3:52 Tim 3:5

Trädets art avslöjas av frukten. En människas inre art avslöjar sig likaså i allt det som utvecklar sig ur den. Ur fårakläderna kan denna art utveckla sig. Av fårakläderna kan man lika litet avgöra en lärares inre kvalitet som man kan avgöra trädets av en påhängd frukt. Av den frukt som man vet att trädet själv frambringar blir man dock övertygad om trädets natur. En falsk lärare tvingas på något sätt i lära och gärningar avslöja vad hans själs art frambringar. De blir då den frukt som han känns igen på. Till sitt inre är han törne- och tistelartad. I mellanöstern fanns törnbuskar vilkas bär liknade vindruvor. Likaså tistelstånd vilkas knoppar liknade fikon. Den som av den yttre likheten lurades att hämta vindruvor från törnet och fikon från tisteln blev snart avslöjad sitt misstag. Den som genom en falsk lärares yttre likhet med en sann luras att hämta tröstens druvosaft eller undervisningens närande fikon råkar ut för samma sak. Den tröst, man får hos honom är bitter som törnets frukt. Den undervisning han ger lämnar efter sig en skarp tistelsmak, andlig tomhet, större förvirring. Säkerhet, ljumhet, lagtvång, hyckleri och ångest hos uppriktiga själar är vad falska lärare åstadkomma, också när de har ett sken av iver för Guds rike. Sådan är den frukt, som de ska kännas igen på. Då blir bara den bedragen som vill bli det.

Egentligen: “men ett ruttet träd frambringar ond frukt”. Matt 12:33Luk 6:43-44

Endast de rätta orden tar alltså ingen in i himmelriket. Att åkalla Jesus som Herre är nödvändigt för detta, men det måste vara ett åkallande som visar sig i lydnad för hans och Faderns vilja, alltså ett åkallande i tro. Det kan ingen kan göra utan den helige Ande, 1 Kor 12:3. Då blir det inte bara goda ord, utan också goda gärningar, 1 Kor 4:20. Endast genom att munnens och livsstilens bekännelse är förenade visar det sig om ’Herre, Herre’ sägandet är äkta. Hos 8:2Luk 6:46Rom 2:13Jak 1:22

Att det är nog med bara ’Herre, Herre’ -sägandet utan ny födelse och förnyelse är ett självbedrägeri som många kommer att hålla fast vid ända till domedagen. De har inte i tron känt och tagit emot Guds barmhärtighet i Kristus, som allt hänger på. Däremot har en del av dem fattat Guds allmakt och vishet med en så stor tilltro, att de också gjort under i den tilltron. En sådan mirakeltro är dock inte den frälsande tron. Väldigt många sådana undergörare som i den romersk katolska kyrkan blivit kanoniserade eller helgonförklarade efter döden kommer på den yttersta dagen avslöjas som förbrytare. “En människa kan visa stor iver i sitt ämbete, stor trofasthet i sina ord och gärningar, hon kan kunna hela Bibeln, tappert och uthålligt bekänna den sanna läran, ja t.o.m. besegla den med sitt blod, och om församlingens tillstånd kräver det och Gud vill, göra tecken och under i Jesu namn, men ändå likväl fara till helvetet, då hon saknar Guds barns rätta kännetecken.” (Pontoppidan).

Jag har aldrig känt er, alltså som mina trots allt ert åberopande av och agerande i mitt namn. Ni förbrytare, egentligen: “Ni som agerat i laglösheten”. Den som agerar utan den tro på evangeliet som omskapar hjärtat, kan inte verka till upprättande av den kärlek och lydnad, genom vilken Guds lag efterlevs och hans vilja sker. Liknelsen om de två husbyggarna Ps 6:9Matt 25:12Matt 25:41Luk 13:26Luk 13:27

Verserna 24-27 innehåller en sluttillämpning av bergspredikan. Den sanna kristendomen är en byggnad (1 Kor 3:9-11), som uppförs på klippan Kristus, grundläggs i tron och består genom Jesu ord praktiseras. Bergspredikan börjar med att liksom visa byggnadens port i andens fattigdom. Den slutar med att visa, hur byggnaden prövas och består i alla motgångar, om den blivit rätt grundad, uppbyggd och bevarad. Detta sker inte bara genom att höra, utan också göra det Jesus sagt, inte bara säga ’Herre, Herre’, utan också göra Herrens vilja. Luk 6:47Luk 6:48

Denna liknelse är hämtad från vintrarna i mellanöstern som utmärks av ihållande störtregn, översvämningar och stormar. Det hus som skullestå kvar och “inte falla omkull”, när dessa ”kastade sig på” eller “föll på”, måste vara byggd på fast grund och av hållbart material. Den sanna kristendomen är ett sådant hus, den sanna trosbyggnaden. Den består i prövningarnas slagregn, i förföljelsernas floder och i angreppens stormväder.

Att bygga på egen rättfärdighet, som också den gör som med iver hör Jesu ord utan att agera på dem, är att bygga på sand. De ljuvaste känslor, de vackraste föresatser, de generösaste allmosor etc blir då de ohållbara byggnadsämnena. En sådan kristendom liknas vid husen i mellanöstern som dels uppfördes på sandhöjder och ofta liknade bergstoppar, dels hade bräckliga tak och av lera svagt sammansatta väggar. De platta taken störtade in när slagregnet föll, de lösa väggarna höll inte för vindkasten från alla sidor och sandgrunden undergrävdes av floden. I solskensdagarna kan den som är nöjd med en utvärtes vacker men i grunden lös kristendom tycka sig vara en vis man. I nöden, särdeles i döds- och domsnöden, visar det sig att han varit en dåre.

Egentligen: “Folkskarorna var överväldigande intagna av häpnad över hans lära.” De försattes alltså i den djupaste förundran, intagna i hjärtat av ordets gripande kraft.

Med auktoritet, alltså som Gud själv. Det gjorde inte skriftlärda som visserligen var undervisade i Skriftens bokstav, men var främmande för Skriftens ande. De var imponerande i sina spetsfundiga utläggningar men deras ord och predikan hade ingen väckande och omskapande kraft på åhörarnas sinnen. Mark 1:22Luk 4:32Joh 7:46