De ord som här översätts med göra goda gärningar, bör, enligt flera erkända skrifttolkare, snarare översättas med göra rättfärdighet. Läran om den sanna rättfärdigheten, huvudämnet i bergspredikan, fortsätter Jesus alltså att utveckla i detta kapitel, med fokus på enskilda delar eller huvudämnen. Tre sådana rättfärdighetsgärningar, var allmosan, bönen och fastan. Alltså tre saker som har med plikterna mot medmänniskan, Gud och oss själva att göra. Vid var och en av dessa måste människan tänka efter vad hon gör, så att det görs i Gud och till Guds ära. Annars blir gärningen hyckleri, om hon gör den för att blir sedd och imponera på människor. Ordet hycklare innebär egentligen enligt grundtexten en skådespelare, någon som utklädd till en annan person uppträder för att bli sedd av människor i en lånad dräkt. Exakt det ord som i grundtexten motsvarar att ”bli sedd”, är det som används om skådespelarna, när de framträder offentligt för att visa upp sig. Det finns många faror, inte minst faran för hyckleri på grund av vårt korrupta hjärta, världen och satan. Rom 12:8

Gåva betyder bokstavligen ”barmhärtighetsverk”. De egenrättfärdiga ville göra också gåvan till egen rättfärdighet. Men för att vara ett barmhärtighetsverk i sann mening, får gåvan inte vara ett verk av egenkärlek. Egenkärleken stöter gärna på ett eller annat sätt i basun för sig själv. Detta bevisade fariséerna med den praxis som Kristus syftar på här. Om de sammankallade de fattiga eller på vilket sätt de gjorde sig skyldiga till detta skryt när de skulle dela ut gåvor genom att offentligt stöta i basun, och som Kristus här fördömer, det vet man inte. Hursomhelst, ändamålet var inte att ära Gud utan att få människors ära. När de nu fick detta så hade de också fått all lön de kunde vänta. I våra dagar vinns lönen att bli ärad av människor mest genom media, där välgörenhetsarbetet basuneras ut. Många prisas på detta sätt som medmänskliga. Det klingar väl i deras öron om de motiverats av den försåtliga egenkärleken när gåvorna delades ut. Sådant bryr sig inte den ödmjuke givaren om.

Egenkärleken kan tolkas som den västra handen. “Den kan”, säger Luther, “eftersom den inte vet vad den högra gör, inte heller sträckas ut för att ta emot ära och är därför opåverkad av det som ges ut.” Vi bör så långt det är möjligt behålla våra goda gärningar för oss själva. Kan och bör de inte alltid döljas för andra människor så bör de i alla fall vara dolda för oss själva i vår önskan att de inte ska prisa oss utan vår himmelske Far (Matt 5:16).

Allt gott som görs i fördolda eller i hemlighet till Herrens ära, blir uppenbarligen också belönat av Herren. Uppenbarligen får hans barn ofta redan här i tidens många bevis på det. Men egentligen ges den uppenbara lönen först den yttersta dagen. Då får de sin lön; en härlig nådelön delas ut till dem. Luk 14:14

I bönen skall människan ägna sig helt åt Gud. Det är problematiskt med människors hyckleri när de ber för att synas av människor. Sådana var en del fariséer som i med det syftet höll sin bönestund, inte bara i synagogorna, utan också i gathörnen där de kunde dra till sig sig mångas uppmärksamhet. Judarna utnyttjade detta när de förrättade sina böner på vissa klockslag och oftast stående. Om bönetimmen slog medan de var ute på gatan ansåg de sig tvungna att tvärstanna för att göra sin böneplikt. Hycklaren kunde alltid se till att detta inträffade. Den lön han då sökte och vann var hopen av åskådares bifall eller beundran för hans fromhet.

Här förbjuds inte offentliga bönemöten där man gemensamt utgjuter hjärtat för Gud. Just det gemensamma i bönesamlingen tar för den enskilde bort faran av det som Frälsaren förkastar. För att också denna fara ska elimineras vid särskilda bönetillfällen förmanas människan att stänga in sig i sin kammare. En avskild kammare av det slaget fanns vanligen på övervåningen av husen i mellanöstern. Den som saknar ett särskilt rum i det hus där han bor kan ändå någonstans ordna en bönekammare där han i hemlighet eller i det fördolda kan utgjuta sitt hjärta för Gud. Övervåningens kamrar fungerade också som förråds- eller förvaringsrum. Det måste också bönekammaren göra där den bende människan stänger in sig så att hon bevarar sitt hjärta för egenkärleken. Egenkärleken är en tjuv. För den ska hjärte- och kammardörren vara stängd. Annars stjäl den det goda hon av nåd skulle få äga och föröka genom bönen. Den stjäl också hela den nådelön, som Gud vill ge till den ödmjuke och gömde bedjaren. 2 Kung 4:33Apg 10:9

Rabbla betyder egentligen ”att pladdra genom ständigt upprepande av samma ord”. Så gjorde hedningarna i sina böner. De bad alltså med mångordiga böner till mångfaldiga gudar. Men deras gudar “har öron och hör ingenting.” Ändå trodde de sig med det ideliga upprepandet av samma ord kunna beveka dem att både att höra och bönhöra. Den uppfattningen ligger till grund för ropet “Baal, hör oss.” 1 Kung 18:26, jfr Apg 19:34. Minst lika stort som det tragiska bedrägeriet bland dessa bende hedningar, är självbedrägeriet bland de kristna som menar att de ska bli hörda för sina många eller ofta upprepade ord. Ett sådant självbedrägeri är särskilt utbrett i den romersk-katolska eller påvliga kyrkan. Det bönesätt Kristus fördömer som en stor synd anses i den kyrkan t.o.m. vara ett förtjänstfullt bruk. De rabblar i bokstavlig mening alldeles “som hedningarna”. De gör nämligen helgonen till avgudar och riktar även till dem sina böner. Särskilt jungfru Maria är ett avgudaföremål i katolska vantron. De använder sina rosenkransar och radband enligt vilka de upp till 150 gånger upprepar sitt Ave Maria. Och när de ber till Gud sker det vanligen på samma sätt. Själva bönen Fader vår, just den bön som Kristus presenterat som kontrast till det hedniska rabblandet, missbrukas till detta. För en kyrka med den och andra vidriga gärningsläror måste alla som vill lyda Jesu ord och rädda sin själ akta sig. Böneord utan eftertanke är rent hyckleri och dock, tyvärr, vanligt också i vår kyrka. 1 Kon 18:26

Gud behöver inte vår bön, men vi behöver Guds nåd. För att uttrycka det behovet blir bönen i sig ett behov för oss. Gud vet ju att allt vi behöver och ber om. Han behöver alltså inte först upplysas om det, som den hedniska inställningen med sitt rabblande menar. Herrens bön

Bönen Vår Fader innehåller alltså en kort och fin sammanfattning av allt vi behöver be om. De sju bönepunkterna kommer också just i den ordning i vilken bönen bör ske. De första orden åkallan är härligt uppmuntrande ord. I ordet Fader har vi uppmuntran till tro; i ordet vår uppmuntran till kärlek, och i orden som är i himlen uppmuntran till hopp. Vi ska ju nämligen be som Guds barn, fulla av förtröstan, med och för varandra, om allt himmelskt, andligt och materiellt gott. När det gäller ordet ”Fader”, så förekommer ytterst sparsamt i Gamla Testamentet men desto rikligare i det nya, efter att Sonen uppenbarat Faderns namn. I Jesu namn ska vi alltså be till Fadern. Som ett barn kan bara den be som tror på Sonen. — Det första vi ska önska och be är att Guds namn blir helgat, dvs ärat och prisat. Guds namn innebär a) alla Guds egenskaper; vi ber alltså att de ska prisas bland oss, att vi ska se Gud som den han verkligen är i sig själv och som den som uppenbarats i Ordet. b) Guds ord; därför säger Luther att Guds namn helgas när Guds ord rent och klart lärs ut och efterlevs. I denna första bön innesluts alltså förbönen i synnerhet för de som undervisar, c) särskilt Guds Fadersnamn, eftersom vi lär oss att be, vår Fader. Fadersnamnet helgas alltså när vi ber som barn och ”som det anstår Guds barn lever heligt”. -Luther Luk 11:2

Guds rike är nådens himmelrike som Jesus vunnit och förkunnat för oss. Det kommer med ordets rena predikan. Det kommer till oss, när “vi här genom Guds Andes nåd sätter tro till Guds ord.” I denna bön ber vi alltså om tron och Andens gåva. Men Guds rike skall också komma dit det ännu inte kommit, även till andra än oss ja, också till onådda folkslag. I denna bön innesluts alltså särskilt förbönen för hedningarna. — Där Guds vilja får ske bland oss, där blir himmelen synlig på jorden. Guds vilja sker bland oss i samma utsträckning som vår egen vilja läggs ner. Samtidigt som vi ber att detta sker i oss genom en daglig helgelse eller förnyelse ber vi i denna bön dessutom för alla trossyskon.

Vårt dagliga bröd, “där behovet alltid sträcker sig från innevarande till nästkommande dag.” Denna bön om det materiellt goda, där vi i huvudsak ber om att vara förnöjda med det Gud ger, är placerad mitt emellan de andra bönerna, för att vi ska se hur vi först och främst ska be om det andliga. Då får vi nämligen och då kan vi också i en rätt tillit be om det materiella. Till det fysiska brödet hör också, enligt Luthers förklaring, en “god och trogen överhet”. I denna bön manas vi alltså särskilt till förbön för kungen och alla myndighetspersoner, 1 Tim 2:1-2.

Våra skulder är våra synder, men eftersom det är Guds barn som be så är det den dagliga syndaförlåtelsen det handlar o, med förlåtelse för vad vi som Guds barn syndar i, dagligen och på många sätt, pga svaghet. Det blir tydligt genom att denna bön genom ordet och binds samman med den föregående. Som vi förväntar oss förlåtelse av Gud ska vi också förlåta dem som står i skuld till oss. Att vi förlåter dem är alltså inte ett villkor för att vi ska förlåtelse av Gud utan tvärtom, dels en följd av den förlåtelse Gud skänker oss, dels ett nödvändigt villkor för att vi frimodigt ska kunna vända oss till Gud i bön. Denna bön innesluter också förbönen för alla syndare, att de också ska få nåd till omvändelse och syndaförlåtelse.

Genom ordet och förbinds även denna bön med den föregående. Med bönen om daglig syndaförlåtelse förbinds alltså bönen om nåd att inte hamna i frestelse till nya synder och fall; alltså om nåd att snabbt vid en frestelses början göra segrande motstånd. Denna bön innefattar också förbön för alla Guds barn som plågas av andliga angrepp. — Den fulla frälsningen eller befrielsen från det onda får man när man dör som en frälst människa. Det är slutmålet för alla sanna kristnas böner. Denna slutbön manar också till särskild förbön för alla döende kristna, att de ska få nåd att somna in i tro. — Slutorden, som enligt traditionen är placerade efter bönen Fader vår är en lovprisning: ditt är riket etc. Den innehåller på en gång den säkra grunden för bönhörelsen och den glada tacksägelsen som följer på en hörd bön. Ordet amen betyder också “förvisso” eller “det är verkligen sant”, att det ska ske som vi bett i tro. Den, som alltså vid bönens början ärligt kunnat säga ordet Fader, kan också vid dess dess slut säga amen, för bönens Ande bekräftar det första ordet så väl som det sista. 1 Tim 6:162 Tim 4:18

Ordet För pekar tillbaka på femte bönens tillägg: “liksom vi har förlåtit.” Så viktigt är detta villkor, att det här återupptas och inskärps särskilt. Matt 5:23Mark 11:25Kol 3:13

Fasta betyder i vanligtvis självuppoffring. Särskilt innebär det avhållsamhet för en viss tid från det som hör till kroppens behov för att genom det främja själens behov. På det sättet kan alltså fasta innebära en plikt mot oss själva eftersom det stärker allvaret hos oss att tjäna Gud. Men här ligger faran för hyckleri nära till hands och stort behov att vaka över sina motiv. De hycklare som Kristus snarast dömer här förvandlade sitt fastande från självuppoffring till självavguderi. Det skedde främst på de två särskilda fastedagarna i veckan som de iakttog utöver de offentliga fastetider som fastställts i lagen. Också detta som borde ske enskilt ville hycklarna göra så uppenbart som möjligt för att vinna människors beröm. Att de var dystra betyder närmast surmulna, att de tog på sig ett dystert och bedrövat utseende. Detta fick de genom att de låta bli att tvätta sig och smörja in sig. På det sättet vanställde de sitt ansikte. Egentligen står det: de göra sina ansikten osynliga, för att det ska synas att de fastar.

Att smörja ansiktet med olja var och är ännu sed för många i mellanöstern. Det är ett tecken på glädje. Därför kallas den helige Ande, glädjens olja (Hebr 1:9). Vid sorgliga tillfällen utelämnades därför smörjelsen och tvätten. Poängen är alltså: hellre än att gå omkring med ett uttryck av sorg som vänder människors uppmärksamhet till ditt fastande, som om det vore något du tvingats till eller något imponerande, se glad ut så att människor inte märker vad som försiggår mellan dig och Gud. Skatter i himlen

Det är inte att samlat och förvara av jordiska ägodelar i och för sig själv som Jesus här förbjuder, om det sker enligt Guds vilja, se 14:20, 2 Kor 12:14. Men Jesus varnar för att samla skatter på jorden som om människan vore här för deras skull. Det är både orätt och ovärdigt för en kristen att samla på det sättet om hjärtat det minst fäster sig vid de jordiska ägodelarna. De ska bara användas på rätt sätt och för egen och för andras räkning vara ett medel till att öka de skatter som samlas i himmelen. Ord 23:4

De främsta skatterna, som samlades hos folk i mellanöstern var, förutom silver och guld, säd och dyrbara kläder (Jak 5:2-3). Av de skatter som alla är föremål för tjuvens grävande eller inbrott, var kornförrådet särskilt i fara för kornmasken, (”rost” kan också översättas ”mask” rev. anm.) kläderna för mal. Den skatt som samlas i himlen och alltså är evig och oåtkomlig för rost, mal och tjuvar, sammanfattas i ”Guds välbehag”. Det vinns och bevaras i den utsträckning som människan finner och bevarar trons oförstörbara guld, Guds ords mättande kornförråd och rättfärdighetens dyrbara dräkt. Matt 19:21Luk 12:331 Tim 6:61 Tim 6:91 Tim 6:18-19

Det som är kärast för en människa att tänka på, det är hennes skatt, vare sig den finns på jorden eller i himlen. Följaktligen, där hennes skatt är kommer också, eller där måste nödvändigtvis, hennes sinne, längtan och strävan ligga. Det ho räknar som sin högst skatt är också den magnet som drar hennes hjärta till sig. Är den i himlen drar den hjärtat upp dit, är den på jorden drar den hjärtat hit ner.

Så är det också med själens, hjärtats, förståndets öga. Det ser bara ett om det är andligt friskt så att det kan se. Det ser bara till Gud och den skatt som samlas i himlen. Då blir hela hjärtat ljust så att människan allt klarare ser det himmelska mål hon strävar mot. Luk 11:34

Så är det också om själens öga är sjukt, när det är osunt, förvänt, dubbelseende. När människan söker att samtidigt samla skatter i himmelen och på jorden, och att ha hjärtats kärlek fästad lika mycket vid båda, då blir hennes själs öga sjukt. Hela själen blir mörk, sinnet oroligt, vandringen osäker och oregelbunden. Hjärtat omges av hycklande mörker, och den som lever så vet inte vart han går, (Joh 12:35). Det Jesus säger här i liknelser det förklarar han sedan i det följande.

En herre i den antika världen rådde över tjänaren som sin egendom. Lika litet som två herrar kunde äga samma slav eller tjänare, lika litet kunde tjänaren tjäna två herrar. Alltså lika litet och ännu mindre kan en människa tjäna två olika herrar, Gud och mammon. Mammon är ett syriskt namn på rikedom. Rikedomen dyrkades nämligen av en del hedningar under namnet Mammon. Mammons tjänst är alltså en avgudatjänst, som människan förfaller till om hon aktar jordiska ägodelar högst. Att ha den inställningen och på samma gång med äkta kärlek tjäna Gud som sitt högsta goda är omöjligt. Den som tjänar Herren försummar inte sina jordiska plikter och sysslor, men tänker på det himmelska som det viktigaste. I det jordiska följer då samvetsgrannhet som en frukt och ett uttryck för tron. De jordiska omsorgerna, i den utsträckning de hotar att dra hjärtat bort från Gud är första steget till tjänst hos mammon. Om det undervisar Jesus när han varnar sina lärjungar i de följande verserna. Luk 16:13

Jesu lärjungar, som här framför allt tilltalas, var de som övergett allt för att följa Jesus. Att med misströstan och oro då tänka på framtiden skullevara detsamma som ett otacksamt misstroende för den omsorg Gud visat dem i det förflutna. Bekymra er innebär i grundtextens ord just ett bekymmer i misströstan, ett sådant som klyver hjärtat mellan världen och Gud. Det är alltså inte den nödvändiga omtanken om det praktiska som här förbjuds. En sådan omtanke i trogen skötsel av den jordiska kallelsen är tvärtom befalld av Gud (Rom 12:8). Men det oroliga sörjandet för det jordiska är ovärdigt för en Jesu lärjunge. Det är också helt onödigt. Har Gud utan er insats gett eder livet (själen) och kroppen, alltså det som betyder mer. Skulle han då inte ge er det som är mindre, alltså också måten och kläderna? Luk 12:22Fil 4:61 Tim 6:8Hebr 13:151 Pet 5:7

En uppriktig tanke på fåglarna lär oss särskilt hur oförståndigt det är att bekymra sig för maten. Fåglarna samlar inte något vinterförråd, som vissa andra djur. Ofta blir de också bortjagade av människor. Ändå sakna de inte mat. De får den ur sin himmelske Faders hand. Skulle han då låta er sakna det nödvändiga? Är ni inte mycket mer värda än de? Ni har ju redan som Guds barn stora fördelar framför andra människor. Er visshet om att Gud sörjer för ert uppehälle bör då vara så mycket större, vara ostörd av de omsorger, som kväver andra och vara grundad på en barnslig förtröstan. Job 39:3Ps 147:9Luk 12:24

Uttrycket aln uttrycker här det minsta måttet. Det kan människan inte lägga till sin längd, varken kroppslängd eller livslängd, ordet i grundtexten har dubbel betydelse. Kan du inte med dina bekymmer åstadkomma detta, hur mycket mindre har makt över de skapade varelser som ger oss livets uppehälle och tillväxt. Bekymren är alltså inte bara onödiga, utan också skadliga, de uträttar ingenting.

De vackraste blommorna växer i det förlovade landet vilt på marken. Bland dem utmärker sig i synnerhet i sin färgprakt den purpurröda kungsliljan. Den växer dessutom till en ansenlig höjd. Vad denna lilja var bland blommorna var Salomo bland kungarna. Han var i sin praktfulla skrud det högsta judarna kunde tänka sig av jordisk härlighet. Men “inte ens” han var så härligt klädd som en av de otaliga liljorna som stod framför lärjungarna.

Det händer ofta i det utlovade landet att både gräs och blommor vissnar inom ett dygn. En så förtärande kraft har den brännande sydostvinden som kommer från öknen. De förtorkade växterna används sedan, särskilt på skoglösa orter som bränsle. Deras slutliga lott blev alltså samma som en del av den uttröskade halmens. Det kastades i ugnen. Och ändå, trots liljornas förgänglighet och korta varaktighet klär Gud dem så vackert. Skulle han då strunta i att klä er, som har ett högre syfte, som är hans barn, hans andliga liljor. Har era själar blivit klädda i hans sons rättfärdighet, denna himmelska liljeskrud, så mycket skönare än de sköna liljornas på marken, skulle ni då behöva tänka med tvivel att han inte har tillräcklig omsorg om att klä kroppen? I kraft av sin allmänna försyn tar Gud hand om allt vad han skapat, även fåglarna och liljorna. I sin särskilda försyn tar han också hand om människorna, också de onda. I sin allra mest särskilda försyn visar han faderlig omsorg om sina barn. De bör då tvivla allra minst.

Hedningarna är de som inte vet om något högre att ägna sig åt än allt det som tillhör jordelivet. De vet inget om Gud. De vet inte, att den himmelske Fadern vet, att de behöver allt detta. De kan alltså inte tro, att han har omsorg om dem utan måste själva ängsligt ordna för sina behov. Men Guds barn vet om det. Medvetandet om hans makt och godhet bör då visa sig i en tro som gör slut på alla hedniska omsorger. Ps 55:23

Guds rike är den rätta maten, liksom hans rättfärdighet är de rätta kläderna. Det bör vi söka. Då ska allt det som hör till kroppens behov och kläder ges, eller skänkas oss. Det viktigaste, det vi “först” bör “söka”, ska också under jordiskt arbete vara vårt ögonmärke. Vi ska arbeta ihärdigt som om välsignelsen berodde på vårt arbete. Men när den kommer ska vi upptäcka att den är helt oförtjänt. Ta emot Guds rättfärdighet i Kristus så får du hela himmelriket och då ger han dig utöver det allt det jordiska du behöver.

Lika litet som en kristen behöver bekymra sig för den innevarande dagens behov, lika litet skall han bekymra sig för den kommande. Visar det sig, att du genom Guds omsorg har det du behöver i dag, så överlämna desto tryggare morgondagen med dess behov åt samma omsorg. Du vet inte ens om Gud ger dig morgondagen. Ett kan du dock veta att om den ges dig, så får du också då tack vare Guds godhet vad du behöver. Det är nog, att var dag har nog av sin egen plåga, utan att du skall öka på den med flera dagars omsorg.