Åsynen av folket motiverade alltså Jesus att hålla den predikan som följer, kap. 5-7. Det tal som återfinns i dessa tre kapitel, kallar man Jesu Bergspredikan, enligt det berg, på vilket den hölls. En sådan upFöjd plats var värdig den höge predikanten. Det står att han gick upp på berget i bestämd form och att det därför var samma berg, där han nyss utvalt sina apostlar (Mark 3:13-19). Dessa samlades nu närmast omkring honom. Man vet inte exakt vilket detta berg var, men en mycket tidig berättelse uppger det berg som nu kallas Saligprisningarnas berg. Det ligger ca 3 mil norr om berget Tabor, och ungefär lika långt sydväst om Kapernaum. Utsikten är åt alla sidor mycket vacker. Men ännu skönare är de ord som Jesus talade från berget, vilket det än må ha varit. Bergspredikan hölls vid pingstiden. Både av platsen och tiden påminns vi därför om när lagen gavs på Sinai. I detta tal, det längsta vi av vår Frälsare har att tillgå, relaterar han som är nya förbundets medlare och lagstiftare hela tiden sina ord till Mose lag. Det gamla budet förklaras i nytestamentligt, evangeliskt ljus. Berget där Jesus talar är ett förklarat Sinai.

Här öppnas en källa som flödar salighetens kunskap, Matt 13:35. Jesus vänder sig i sitt tal främst till sina lärjungar. Han undervisade dem, men så att det gjordes relevant också för det övriga folket som han också vänder sig särskilt till, v. 17 och framåt.

Säll eller salig är det första ordet i psalmerna, Ps 1:1, där också andens fattigdom så ofta lyfts fram. Salig är det första ord som gång på gång i bergspredikans början flödar från Saliggörarens läppar. “Det är verkligen — säger Luther — en skön, ljus, vänlig början på hans undervisning och predikan, för han far inte fram som en laglärare med bud, hotelser och skrämskott, utan på det mest vänliga sätt, med idel uppmuntran, lockande och ljuvliga löften.” Laglärare syftar då på dem som undervisar att rättfärdigheten kommer av lagen. De börjar med att kräva något stort för av dem som enligt deras lära skall bli salig. Jesus börjar tvärtom, med att prisa dem saliga som är fattiga i anden. De som menar sig vara upplysta av lagen menar sig inte ha någon andlig brist. De är i sin ande som en torr och törstande jord. De behöva alltså upplivas av nådens regn, av salighetens evangelium. Kristus säger också: Dem tillhör det himmelrike som utlovats i Gamla Testamentet och som nu har kommit. Där andens fattigdom finns, där smakar evangelium väl. Luk 6:20

De som sörjer över egna och andras synder, för dem är trösten till för. Jes 61:2Luk 6:21

De ödmjuka är de som i psalmerna så ofta kallas eländiga och nämns tillsammans med de fattiga. Liksom nu himmelriket tillhör de som är fattiga i anden och som förtrycks av världen, så ska de ödmjuka ärva, alltså få som gåva, hela jorden. I det ligger alltså underförstått att de är Guds barn. Kanaans land var givet till dem genom löftet. Detta löfte verkar de övermodiga uteslutande ha gjort anspråk på, liksom övermodet än i dag för det mesta gör sig till herre över jorden. Jesus säger dock att den till slut skall vara de ödmjukas egendom. Upp 5:10. “Världen menar sig äga jorden och beskydda sitt när den utövar våld men Kristus lär oss att man ärver jorden genom ödmjukhet”. Luther. Ps 37:11

Rättfärdigheten är huvudämnet ämne som hela Jesu tal rör sig runt. Det är den rättfärdighet som kommer av tron eller ges åt tron alltså Kristi rättfärdighet. Jesus säger inte bara, saliga är de rättfärdiga, utan: saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten. Det är alltså trons hunger och törst som har den sanna rättfärdigheten inför Gud som mål. Den uppstår genom evangelium som förkunnar och erbjuder Jesu rättfärdighet som den enda tillräckliga och gällande och samtidigt förklarar all egen rättfärdighet oduglig. De som hungrar och törstar på det sättet ska bli mättade med rättfärdigheten själv. De blir rättfärdiggjorda av nåd och barmhärtighet. Jes 55:1Jes 65:13Matt 11:28Joh 6:35

Detta ord måste noggrant ses i sammanhang med de föregående, men särskilt med v 3. De som själva känner sin andliga fattigdom och sitt behov av Guds barmhärtighet och nåd, måste motiveras att vara barmhärtiga mot andra människor i deras nöd och brist. De som hungrar och törstar efter rättfärdighet av nåd, kan inte annat än känna och bevisa barmhärtighet mot andra, både de andligt och fysiskt hungrande och törstande o. s. v. De som uppvisar den barmhärtigheten är de som i tron tagit emot barmhärtigheten i Kristus Jesus. De ska få ännu mer barmhärtighet så att de genom det blir mer och mer inneslutna i Gud. Jak 2:13

Dessa ord måste kopplas samman med v 4. Genom sorgen efter Guds sinne luttras människans hjärta. Den åstadkommer omvändelse till salighet (2 Kor 7:10), genom att människan drivs att söka Guds nåd och sina synders förlåtelse. Genom tron i Jesu blod där hon vinner det hon söker får hon ett rent hjärta och är noga med att behålla det i en daglig helgelse. Detta är den helgelse utan vilken ingen får se Herran. De renhjärtades salighet är att de ska se Gud. Det öga som ofta skyms av den andliga sorgens tårar bli ändå mer och mer renat till att se Gud. Här i tiden, genom en allt klarare kunskap om honom, där, i det eviga livet, genom att se honom ansikte mot ansikte. Ps 24:41 Kor 13:12Hebr 12:141 Joh 3:2

Dessa ord måste ses sammanhängande med v. 5. Ödmjukheten som där skildrades som en lidande, som en gåva given, egenskap har här övergått till frid, en nådegåva som skapar frid. De som skapar frid innebär egentligen de fridstiftande, alltså de som mellan stridande, oeniga partier söker medla och “skapa, främja och uppehålla friden bland andra.” I synnerhet blir fridens barn mycket angelägna att, genom Guds nåd och de medel han skänkt, söka föra andra människor till Kristus för att de ska få frid med Gud. Detta är huvudpoängen med Guds barns fridsskapande verksamhet. De älskar friden, de lever i friden, de önskar, ber och arbetar för att Guds frid ska råda i människors hjärtan. “Frid på jorden!” är deras bön samtidigt som de prisar och ärar Gud i höjden. I det ligger kallelsen och kraften hos dem som vunnit frid med Gud i sina hjärtan. Gud är fridens Gud, och saligheten hos dem som skapar frid ligger i att de ska kallas Guds barn eller erkännas offentligt som Guds barn. Om arvet av jorden följde med ödmjukheten, v. 5 så följer ett himmelskt arv dem som skapar frid, för det är vad de som kallas Guds barn får ta emot.

Denna vers måste ses i ljuset av v. 6. De som blivit rättfärdiggjorda av Gud, vinnlägger sig också om rättvisa eller rättfärdigt liv, så att de i allt visar sig färdiga till det rätta, även om de måste lida förföljelse för det. Förföljelsen uteblir inte i en värld som bara är färdig till det orätta. Också om de ser osaliga ut inför världen genom förföljelse och lidande, så är de saliga genom att himmelriket tillhör dem, härlighetens och nådens rike, vars port öppnas för de som är fattiga i anden, v. 3. 2 Tim 2:121 Pet 3:14

Hån som mest yttrar sig i ord, och förföljelse som mer yttrar sig i handling måste Jesu lärjungar vara beredda att lida för Jesu skull. Deras lidande är alltså endast ett lidande för rättfärdighetens och därför för sanningens skull, om det alltså är ett lidande för Jesus. Då kommer också allt det onda som världen säger om dem, också i deras frånvaro att vara endast uppdiktad lögn, 1 Pet 3:14, 4:14. Luk 6:221 Pet 4:14

Lidandet för Jesu skull, som långt ifrån är något sorgligt, bör skänka dem glädje och fröjd: inte bara en stilla glädje, under moget tålamod mitt i bedrövelsen, utan också en överflödande fröjd, så att det också synd på utsidan, vad de upplever på insidan. De kommer att känna sig starkt uppmanade till detta. Inte bara vid tanken på den härliga nådelönen i himlen som vinkar till dem under allt lidande på jorden, utan vid tanken på de heliga profeternas exempel, de som gått före dem genom samma lidande till samma lön. Jordens salt och världens ljus Jak 1:2Luk 6:23Matt 23:34Apg 7:52

De som är trogna mot Jesus får stor lön i himlen. Lidandet är emellertid stort på jorden. De är jordens salt. Saltet gör att det svider där det berör en sjuk eller sårad kropp. Så är de trogna ett svidande salt i jordiskt sinnade människornas samveten. Ibland väcker det ett motstånd som övergår till förföljelse. Saltets ändamål är dock inte att förbittra, utan att förbättra. För att offren ska bevaras från förruttnelse är saltets krydda omistligt. Mänskligheten, fördärvad genom synden, är ämnad att bliva ett behagligt offer för Gud. Utan det salt som Guds Ande ger genom de trogna och genom den allmänna nåden, skulle den hemfalla åt den andliga förruttnelsen. De är alltså det bevarande och helande saltet som är nödvändigt för jorden. Det är därför viktigt att de själva bevarar Andens kraft, sin andliga skärpa och förmåga att luttra andra. Om det går förlorat, förlorar saltet sin sälta. Blir saltet dåligt och smaklöst, vad ska man då salta med? Och hur ska då sältan och skärpan återvinnas? Om det förlorar sin kraft att motverka förruttnelsen och blir till ingen nytta, kastas det ut och trampas på. Så var det med det slags salt som användes i de levitiska offrens tjänst. Det blev ofta odugligt genom att det urlakades genom regnet och solen. Den enda det dög till då var att kastas ut och ge fasthet åt de slippriga stigarna som människorna gick på vid uppgången till brännoffersaltaret eller andra ställen. Förlorar Jesu lärjungar sin andliga visdoms- och sanningsskärpa, så blir de på samma sätt förkastade och förtrampade av människorna när de inte längre kan verka till att sanningens ord blir ärat. Detta måste mest av alla, lärarna församlingen tänka på. “I själva verket finns inget ovärdigare än en människa som har haft andlig kraft och sedan struntar i den. Inte ens en människa som bara bryr sig om världen misspryds så av sin meningslösa livsstil.” -Luther Mark 9:50Luk 14:34

Världen ligger innesluten i syndens mörker. Jesus är världens ljus. Det han är vill han visa att han är också genom sina efterföljare. De är världens ljus i den utsträckning de blivit upplysta av honom och ett med honom. Från den upphöjda plats där Jesus satt när han talade dessa orden kunde man se flera städer på bergskammarna. Ju högre en sådan stads läge var, desto mindre kunde den döljas. Lika litet kan Jesu trogna i allmänhet och sanna lärare i synnerhet gömmas när de är världens ljus. De varken kan eller vill dölja sin kristna tro. De få inte heller träda tillbaka från sin kallelse att vara världens ljus trots att världen hatar och förföljer ljuset (Jämför v11-12). De måste inte heller lysa bara var och en för sig, utan gemensamt som strålar från samma sol, som medborgare i samma kristendoms stad. Det är en en sådan gemenskap som ger styrka, ljusets styrka, att övervinna den mörka världen. 2 Kor 4:6Fil 2:5

Detta syftar på seden i husen i mellanöstern att då och då med en skäppa eller en skopa täcka över ljuset när man ville ha mörkt i rummet utan att släcka det. Men syftet med att tända ljus var inte att sätta det under skäppan. Mark 4:2Luk 8:16Luk 11:33

De trognas ljus skall lysa på jorden, i världen, genom deras gärningar, till den himmelske Faderns ära. Alltså: för människorna ska se, inte så mycket er som era gärningar, inte titta så mycket på ljusstaken som på ljuset, inte prisa er utan den Far som har heliga barn. Jesus och lagen 1 Petr 2:12

Den tanke som kommer fram i den första delen av versen kunde ha orsakat antingen ett falskt hopp eller en ogrundad fruktan. De kunde ha fruktat att Kristus skulle upplösa eller upphäva Mose lag som var deras dyraste egendom. I ett falskt hopp kan människan tänka sig att Kristus kommit att fria henne inte bara från lagens förbannelse utan också från den livsstil som lagen förespråkar. I båda fallen är hennes misstanke ogrundad. Lagen och profeterna är en gudomlig enhet, ett sammantaget vittnesbörd om Guds oföränderliga vishet och vilja. Det hade inte Kristus kommit för att upphäva eller upplösa, utan för att fullborda. Han har alltså inte kommit för att upphäva, utan uppfylla och förlossa. Det har han också gjort genom sin fullkomliga lydnad och genom att uppfylla lagen. Han är alltså lagens ände till rättfärdighet för den som tror, Rom 10:4. Genom tron gör vi ändå inte lagen om intet, Vi upprätthåller lagen med trons kraft, Rom 3:31

Det här är så långt man kan komma ifrån att Jesus skulle upphäva lagen. Tvärtom förklarar han med en högtidlig bekräftelse lagens eviga giltighet och orubblighetd i alla sina delar. Han säger sanningen eller ”amen” som bekräftar den vissa, orubbliga sanningen. Profeterna sade: så säger Herren. Apostlarna uttryckte sig vanligen: det står skrivet. Kristus endast kan självständigt betyga sanningen: Jag säger er. Himmel och jord ska förgå, dess band ska brista. Men lagens band skall bestå oupplöst. Den minsta pricken i det hebreiska språket är iota. Flera bokstäver är så lika varandra, att de bara skiljs åt genom en prick eller liten krökning. Inte ett iota, inte en enda liten bokstav eller prick som tjänar till att hålla ihop lagen skall förgå eller försvinna. Allt, det minsta och det största, är betydelsefullt. Allt måste fullbordas. Allt det har nu skett och mer än så genom Jesus och i gans trogna, Rom 8:4. Luk 16:17Luk 21:33

Bland Judarnas skriftlärde fanns de som delade buden i större och mindre. De minsta buden blev därför ansedda som obetydliga, likgiltiga. De som gjorde detta och lärde ut sådant, upplöste Guds bud, men som de betraktat Guds bud och behandlat dem, blir de själva ansedda och betraktade av Gud. Det de kallade några av Guds bud, de minsta, det blir de själva kallade: de minsta i himmelriket. Det innebär, att de inte ska komma in i härlighetens himmelrike, för där finns ingen överträdelse av Guds ord och bud. Stor eller högt aktad bliv istället den som i sitt görande och låtande bevisar att han högt aktar alla Guds bud som stora och viktiga. Jak 2:10

Egentligen: om inte er rättfärdighet överflödar mer än de skriftlärdas och Fariséernas. Vid de sista orden är uttrycket rättfärdighet inte tillagd, men det är underförstått. Det Fariséerna kallade rättfärdighet förtjänade nämligen inte detta namn. Ändå berömde de sig av en sådan rättfärdighet som inte bara motsvarade lagens krav utan också överflödade, alltså övergick vad Guds lag krävde. Detta överflöd eller dessa överloppsgärningar bestod huvudsakligen i människostadgar. Till en så förvriden inställning kunde de endast komma genom ett ytligt betraktande av lagens bokstav. Därför måste vår rättfärdighet överflöda mer än deras. Hur mycket? Utan tvivel så mycket mer som den rättfärdighet som kommer av tron, flödar över den som kommer av lagens gärningar. Med den, hur överflödande den kan tyckas, kommer ingen in i himmelriket. Det är endast är öppet för tron. Mord och vrede Matt 23:25Luk 11:39

I dessa och följande verser visar Kristus genom exemplifiering, hur de skriftlärdas och Fariseernas rättfärdighet var utan värde, och hur den rättfärdighet måste vara som lagen verkligen kräver. Exemplen som är hämtade från tillämpningen av femte budet kommer först. De subtila brotten mot detta bud var de mest begångna och minst uppmärksammade. Lagen och profeterna förelästes portionsvis offentligt alla sabbater. “Ni har då t. ex. hört att det är sagt till fäderna ända från Moses tid: du ska inte mörda.” Rätt så. Det är Herrens bud. Men hur hade det blivit förklarat och tillämpat av de skriftlärda och Fariseerna? Jo, så att endast den grova gärningen räknades som dråp. Beroende på dess lägre eller högre grad behandlades den inför en högre eller lägre domstol. Kristus förklarar det annorlunda utifrån betydelsen i lagens Ande. “Jag säger er.” Kristus talar alltså inte något nytt i motsats till Mose, utan motsäger bara den oandliga tolkningen av hans bud. Detta sker här med tre huvudsakliga exempel: 1) Vissa brott dömdes av de judiska underdomstolarna. En sådan domstol kallas här domstolen. Den hade 23 bisittare, i städer eller på orter som hade fler än 120 invånare. Att vara skyldig inför domstolen innebar alltså det, att vara skyldig till ett brott som inför en sådan underdomstol borde behandlas och dömas. Hit hörde också dråp. Men Kristus säger att dit hörde enligt Guds lag, andligt och rätt uppfattat, inte bara grova dråp som utförs med handen, utan också det onda som sker i hjärtat. Alltså också: den som blir vred på sin broder, och ”bröder” betyder här alla människor, han är skyldig inför domstolen. Det finns en helig vrede som man vänder sig mot synden med samtidigt som man älskar syndaren. Men den oheliga vreden, när en människa när ett, om än aldrig så subtilt, hat till en annan människans person, dömer Kristus här och kallar dråp. 2) De grövsta brotten kunde endast dömas av Rådet. Det innebär Sanhedrin eller stora rådet i Jerusalem som bestod av sjuttiotvå bisittare med översteprästen som ordförande. Att vara skyldig inför rådet innebar alltså att vara skyldig till de allra grövsta brotten, t. ex. högförräderi, gudsförnekande o. s. v. och utlämnad till de hårdaste straffen t. ex. att stenas. Till sådana brott räknar Kristus också vreden, när den uttrycker sig i kränkande ord. Ett sådant ord var det, när någon sade till sin nästa: racha eller, ”idiot”, ”odugling”, ”du värdelöse”, ”du för samhället onyttige”. Detta skymford var vanligt bland Judarna utan att de uppfattade det som en egentlig förbrytelse mot Guds lag. Det är dock liksom alla tillmälen framkallade av vrede i egentlig mening ett ”belialsord”, för Belial betyder också ”den oduglige”. Den egentlige belial-människan är alltså den som använder sådana ord om medmänniskan, 3) Men den som går ännu längre i ondska och säger, dåre, han är skyldig att kastas i helvetets eld eller i det brinnande Gehenna. Gehenna är detsamma som Hinnoms dal som var belägen söder om Jerusalem. Det var här som Israeliterna, förföll till fasansfull avgudatjänst. De hade tidigare offrat barn åt avguden Molok här, (Jer 7:31, 2 Kung 23:10). Stället betraktades därför numera med yttersta avsky. Det användes till avföringsplats för sopor och orenlighet. Detta brändes i den eld som här ständigt brann. Stället kallades därför det brinnande Gehenna. Det blev alltså en bild av helvetet, av det pinorum, där de fördömas mask inte dör och elden aldrig slocknar (Jes 66:24). Till dessa orena avskräden som i brändes Gehenna, räknades också döda människokroppar, som inte fick begravas med heder. Av detta förstår vi nu vilket fasansfullt brott den gjorde sig skyldig till som kallade sin nästa, ”dåre”, och vilket förfärligt straff han i själva verket dragit över sig. Med tillmälet: racha förklarades människan som skymfats vara oduglig för civilsamhället. Den som kallade sin medmänniska, ”dåre”, förklarade henne oduglig för den andliga gemenskapen, oduglig att någonsin tas upp i Guds rike och förklarades alltså samtidigt vara jämlik de styggelser som brändes upp i Gehenna. Men Kristus förklarar att den som förgrep sig på sin nästa med ett så förfärligt tillmäle i själva verket var den som gjort sig skyldig till det aktuella straffet. — Alltså: vreden i hjärtat, de hatfulla skymforden och de fördömande tillmälena är inför Gud lika straffvärda brott som de som bestraffades av Judarnas underdomstolar, av deras stora råd och i deras Gehenna. Nu var det visserligen så att de brotten varken av de oandliga Judarna beaktades eller togs upp inför deras domstolar. Lika visst, är det dock att det av Gud så anses så allvarligt när man fördömer sin medmänniska på detta sätt. Om människan dör med sitt hatfulla sinne oförändrat blir hon inför Guds dom och hans råd dömd och straffad med helvetets eld. Ps 4:51 Joh 3:111 Joh 3:23

Frälsaren tar här upp ett exempel som mycket tydligt visar vådan också av den subtilare konflikten och angelägenheten av ett fridsamt och försonligt sinnelag. Altaret är det upphöjda rum som vittnar starkt mot all konflikt. När israeliten skulle offra fick han inte själv lägga sitt offer på altaret. Därför står det egentligen: om du bär fram din offergåva inför altaret, d. v. s. till gallret som skilde folkets förgård från prästernas. Det framburna offret togs emot av prästen som slaktade det och lade det på brännoffersaltaret. Det var en oerhört viktig stund för israeliten. Här sökte han försoning och frid med Gud. Hur skulle detta kunna förverkligas om hans hjärta bar på oförsonlighet gentemot en medmänniska, samtidigt som handen bar fram offret som tillhör Gud? Så, om han också först i sista stund kom ihåg att en broder hade något emot honom, så måste förlikning med brodern sökas först, om det var dyrbart för honom att vinna förlikning med Gud. Bara hågkomsten av att till exempel med racha eller dåre eller något annat belialsord ha kränkt en broder, vore anledning nog till att vänta med offret. Allt detta kan i nya förbundets tid mest tillämpas vid den heliga Nattvarden. Om ansvaret var stort för det gamla förbundets israelit att utan oförsonlighet bära sitt offer till altaret, hur mycket värre är det då inte att med ett oförsonligt sinne komma nära altarets sakrament. Det är ett mycket dåligt tecken om en människa inte förrän då minns vad hon har för otalt med sina medmänniskor, men om minnet inte skulle väckas förrän under själva skriftermålet så får ingen blygsel avhålla henne att gå tillbaka för att söka den förlikning som det väckta samvetet manar till. Bara på detta villkor i uppriktig ånger kan hon förvänta sig att rättfärdighet och frid ska kyssas i hennes hjärta under nattvarden. Därför står det, kom sedan, för då först är du välkommen.

Liknelsen är hämtad från förhållandet mellan två tvistande parter som var inkallade till en Judisk underdomstol. Åklagaren som här kallas motpart hade i nödfall rättighet att med våld dra den anklagade inför domaren. Blev den anklagade fälld eller förklarad skyldig, måste domaren strängt tillämpa lagen. Han överlämnade honom då åt rättsbetjänterna som kastade honom i fängelse. För att undvika detta och alltså få saken uppklarad innan det var för sent skulle han söka ett uppgörande i godo medan han ännu var på väg med sin motståndare till domaren. Vi är alla på väg till den högste domaren. Hur lång denna väg är vet människan inte. Vid Guds överdomstol finns ingen återvändo, vad hon därför har otalt med sin nästa, måste göras upp snart, medan de ännu vandrar på vägen. Herren är noggrann i sin rannsakan ända till den minsta detaljen. Om människan inte är noggrann med sina förbrytelser mot medmänniskan och alltså inte heller angelägen att söka försoning, så blir det svårt för henne att med sin motpart träda inför Domaren. Hans tjänare, änglarna, får befallningen att kasta henne i det yttersta mörkret. Hon kommer aldrig ut därifrån eftersom tillgången till försoning aldrig mer står öppen för henne.

Också det sjätte budets bokstav lade de Fariseiska skriftlärde ut på bekostnad av dess anda. Väl hade några av dem rätt när de sade att öga och hjärta är syndens båda underhandlare. Men ändå uppfattades allmänt det sjätte budet som om det gällde bara den grova handlingen. En lättsinnig uppfattning av Guds bud föder lättsinnighet i livsstilen. Detta var också var allmänt utbrett bland Judarna Den obehärskade blicken vittnar om äktenskapsbrott i hjärtat. Den alltså som ser med begär på en kvinna eller med syndigt begär till henne, han har just genom det redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. Gud ser till hjärtat, han ser efter om hans tempel hålles rent från syndiga lustar. Job 31:1

Det som förleder kallas allt det som ligger i vägen eller hindrar en människas salighet. Det måste alltså röjas ur vägen, också om det ska ske med största uppoffring. Vad större och dyrbarare hade en människa att uppoffra, än ögat, än handen? Ett begär kan stegras så, att dess tillfredsställande känns lika omistligt som ögat, ett föremål kan bli så kärt, att det känns lika oumbärligt som handen. Men både den lusten och den kärleken, om de förleder, innebär att det högra ögat måste utrivas att den högra handen måste huggas av. Det lystna ögonkastet som nämnes i v 28, är bara ett av de många exemplen som visa, vad som menas med ögat som förleder. Sjukdomen efter det sårade ögat rivits ut eller den sårade handen huggits av, eller vilken kroppsdel det vara gälla, görs till villkor för hela kroppens räddning. Detsamma gäller om självförsakelsen och uppoffringen av de käraste föremålen eftersom den är nödvändig för själens räddning, för att undgå faran att kastas i helvetet. Det handlar alltså inte om det fysiska ögat eller den fysiska handen. Även om de rivits ut och huggits av kan ändå den syndiga viljan, lustan och begäret finnas kvar.

Enligt 5 Mos 24:1 kunde en man skilja sig vid sin hustru för någon olusts skull. Strängt taget betyder olust här något osmakligt, något kränkande. Mose hade tillåtit skilsmässa av sådan orsak för deras hjärtas hårdhets skull. Nu hade Mose ord blivit av en del fariseiskt skolor tolkade så, dvs missförstådda, så att en man skulle kunna skilja sig vid sin hustru godtyckligt av vilken orsak som helst. Därifrån kommer frågan i Matt 19:3. Sådana skilsmässor med åtföljande skiljebrev var mycket vanliga bland Judarna. Mot detta hemska missbruk ställer Kristus sitt ord om den enda giltiga grunden till äktenskapsskillnad. Som grund erkänner han bara verklig sexuell otrohet. Luk 16:181 Kor 7:10

Att svära falskt är detsamma som att begå mened. För att undgå en sådan fara, måste man hålla det man lovat inför Herren eller göra det man med ederna i Herrens namn förbundit sig till. Fariseerna hade rätt i denna förklaring som för övrigt inte står ordagrant i GT. Desto mer fel hade de i den tillämpning som de använde för att slippa faran med mened. Detta, menade de, kunde ske om man svor vid något annat än vid Gud själv. Om man alltså svor vid himlen, eller vid jorden, eller vid sitt huvud osv. Att hålla sådana löften eller verkställa dem behövde man, enligt deras förvridna tanke inte vara så noga med. Denna tolkning blev också en källa till allt det frekventa och lättsinniga svärande som ägde rum bland Judarna på Jesu tid. 2 Mos 20:73 Mos 19:124 Mos 30:35 Mos 5:11Jes 65:16

Kristus förbjuder alltså allt svärande där det alltså är tillräckligt med ja eller nej. Däremot kan det inte tolkas som ett förbud av löften där Guds ära och människors väl kräver det. Detta bevisas bäst av Jesu eget exempel (Matt 26:21) och av apostlarna (t. ex. Gal 1:20). När överheten enligt lag kräver den då är avläggande av ed inte bara tillåtet utan en plikt. Luther säger: “Allt svärande och avläggande av eder som människan gör av sig själv, förbjuds här, men om kärlek, befallning, nöd, medmänniskan bästa eller Guds ära det kräver det är det något gott, liksom också vreden är förbjuden men tillåten när den krävs av kärlek och till Guds ära.” Därmed förklaras allt sådant svärande vara av ondo som fariseerna lättsinnigt menade vara utan betydelse. I eden blir den sak som man svär vid liksom satt i pant för att eden ska uppfyllas. Det kräver att saken är i den svärandes våld. I den meningen är det mycket opassande att svära vid Gud. Guds namn får bara åkallas som vittne och hämnare där eden inte hålls. Den som svor vid himlen, eller jorden etc han svor i själva verket vid Gud, för himmel, jord, Jerusalem, huvud, allt det är Guds skapelse, verk och tillhörighet. Då fariseerna nu svor vid dessa föremål gjorde de sig just skyldiga till det ansvar som de ville undvika, nämligen att svära vid Gud själv, svära falskt, begå mened. Med rätta har man därför sagt att ju mer en människa i dagligt tal använder eder desto mindre förtjänar hennes ord bli trodda. Hos den som bekänner Kristus skall munnens tal vara ja, och nej vara nej. Sanningen skall tala för sig själv utan allt stöd av överdrivna eder. Jak 5:12

Så formuleras den gudomliga rätten till hämnd som skulle tjäna som överhetens rättesnöre vid rättsskipning. Den straffsats Gud lagt i ämbetets hand har han dock inte överlåtit åt den enskilde. Också denna lag misstolkade judarnas skriftlärde som att den gav den enskilda människan rätt att hämnas sig själv, trots att Mose uttryckligen förbjöd det, 3 Mos 19:18. Om det nu redan enligt Moses lag borde vara tydligt i vilket förhållande hämndrätten stod till den allmänna kärleken, så måste det bli ännu tydligare i Nya Testamentets ljus. I de följande verserna visar också Kristus exempel genom ordspråk vilket kärlekens sinnelag han kräver av sina bekännare. Långt ifrån att hämnas, långt ifrån att vara trätlystna, motsträviga och snåla ska de vara redo att lida, visa tålamod, betjäna och giva dubbelt. 2 Mos 21:243 Mos 24:205 Mos 19:21

Det onda som man enligt Kristi kärleksbud inte skall, vare sig med ord eller gärningar, stå emot, är naturligtvis inte synden, utan det våld eller den oförrätt som man tillfogas. Det svåraste exemplet på detta onda lyfts fram i denna vers. Örfilen var den värsta grad av skymf som någon kunde få utstå. Den användes på den tiden knappast mot andra än slavar. Kristus visar alltså, att de som har hans kärlekssinne, inte en ens får hämnas det skamligaste lidande utan vara redo att villigt lida ännu mer. Nu inträffar väl sällan detta att en kristen till Guds ära bokstavligen måste uppfylla budet att vända den andra kinden till om han blir slagen på den ena. Det skulle möjligen kunna ske omvänt och dra skam över det kristna namnet. Högmodet skulle kunna passa på att hämta näring. Vad världen anser vara galenskap det måste de trogna anse vara vishet. “Den andliga visheten lär Guds barn, hur de vid särskilda tillfällen ska praktisera dessa (de här och i de tre följande verserna omnämnda) bud mer eller mindre bokstavligt. Kristi ord är inte det naturliga mänskliga livets ord utan det eviga livets ord.” - Bengel Ords 20:22Ords 24:29Luk 6:291 Tess 5:151 Pet 3:9

Med tunikan menas här livklädnaden, klädnaden som bars närmast livet. Manteln var överklädnaden eller kåpan. Bara för att den var större än tunikan var den dyrbarare. Den fattige österlänningen använde den också till täcke om natten. Jämför lagen med anledning av detta, 2 Mos 22:26. Manteln var alltså den klädnad man minst kunde klara sig utan. Också det mest livsviktiga måste man jämte det mindre viktiga släppa ifrån sig, hellre än att i onödan gå till rätta med sin ovän. Rom 12:171 Kor 6:7

Ett sådant tvång var det när någon tex med våld ville tvinga en annan att vara vägvisare, bära en börda etc. Hellre än att protestera i ett sådant fall skulle en kristen villigt följa med inte bara en romersk mil, som utgjorde tusen steg, utan dessutom gå tusen extra.

Orden: du skall hata din fiende, varken stod eller kunde stå bland Guds bud. De orden var alltså ett skadligt tillägg av de skriftlärdas hand som de menade sig ha stöd i Skriften för. T. ex. 5 Mos 23:6, 25:19 mfl kunde leda dem till en sådan misstolkning. Det var därför bara några få Judar som räknade andra än sina landsmän och vänner som sin nästa. Främlingar var för dem i stort sett liktydigt med fiender eller ovänner som de trodde sig ha rätt att hata. Judarnas hat till människosläktet blev faktiskt ett ordspråk bland romarna. Ett uns av sanning låg visserligen till grund för denna anklagelse även om den mest var en överdrift grundad på hedningarnas ovilja mot Guds folk. 2 Mos 34:125 Mos 7:2Gal 6:10

Också ovänner eller fiender hör alltså till dem som kallas vår nästa, dem vi alltså bör älska, och absolut inte hata. De kanske visar sig som ovänner genom att de förbannar eller önska oss ont, att de hatar oss, skadar oss genom hånfulla glåpord eller påtagliga oförrätter och förföljer oss. I vilket fall ska vi bevisa att vi är Jesu lärjungar och den himmelske Faderns barn genom den kärlek som välsignar eller önskar dem gott, gör väl emot dem och ber för dem. 2 Mos 23:4-53 Mos: 19:18Luk 6:27Luk 6:35Luk 23:34Apg 7:60Rom 12:14Rom 12:201 Kor 4:12

Tullindrivarna, kallas också publikaner, var män som tog upp de officiella tullavgifterna. De indrevs också i Israel för den romerska överhetens räkning. Bara därför var tullindrivarnas yrke för de mer ortodoxa Judarna förhatligt. Dessutom ännu mer för att det var förbundet med mutor och alla möjliga bedrägerier. En jude som åtog sig detta arbete betraktades därför nästan som en hedning. Vi ser därför att orden ”publikaner” och ”syndare” ställs nästan liktydiga bredvid varandra. De strävade bara efter jordisk lön, likgiltiga för lönen i himlen. Ändå, just för den jordiska lönens skull, förstod de att älska dem som älskade dem tillbaka. De brukade också hälsa vänligt på sina bröder. Det vanliga hälsningsordet lydde så, ”frid vare med er”. Det besvarades på samma sätt. Men en vanlig Jude ville inte hälsa varken på hedningar eller ovänner. Om nu en Jesu lärjunge skulle betett sig på samma sätt, vad utöver eller vad mer än det vardagliga eller ens tullindrivarnas sed gjorde han då? Lika mycket som barnaskapet hos Gud övergår alla mänskliga egenskaper, och den himmelska nådelönen överstiger den jordiska, måste därför den kristna kärleken vara upphöjd över endast den naturliga vänskapens krav.

Detta är summan av Kristi kärleksbud, det är målet för de trognas strävan. Fullkomligheten innebär det som är överensstämmande med sitt mål. Publikanen betyder egentligen den som har den jordiska lönen som sitt mål. Farisens mål är inte heller högre, trots all yttre lagrättfärdighet. Men Jesu trognas mål är himmelskt, det är Gud själv, jfr 1 Mos 12:1. Han är fullkomlig. Honom ska de likna. Detta mål närmar de sig och blir alltså fullkomliga i samma mån som de liknar honom i kärleken. Kärleken är fullkomlighetens band, Kol 3:14. Som den himmelske Fadern inte utesluter någon människa från sin barmhärtighet utan vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen, 1 Tim 2:4. Likt honom som har utgett sin Son till allas återlösning och frälsning och tar emot alla syndare som kommer som den förlorade sonen för att be om nåd, så ska Jesu lärjungar sträcka ut sin kärlek till alla. Denna kärlek skall vara så fullkomlig, att ingen utesluts. Det är i kärleken den fullkomlighet måste finnas som Herren Jesus menar här. 3 Mos 11:443 Mos 19:23 Mos 20:73 Mos 20:2