Sedan, alltså straxt efter dopet fördes Jesus upp ifrån Jordan av Anden ut i öknen. Av Anden, med vilken han blivit utrustad i dopet. I denna utrustning skulle han gå in i sin ämbetsroll med strid. För ändamålet med att han fördes var, att han skulle frestas av djävulen. Stridsplatsen var först öknen. Vilken öknen, står inte angivet. De flesta har gissat på den vilda öknen Quarantania (vid ”frestelsernas berg”), i trakten av Jeriko. Han, den andre Adam, fördes alltså i frestelsens strid, för att försona den förste Adams fall. Hans frestelser var trefaldiga: till köttsligt begär, till egen ära, till värdslig vinning. Ögonens begär, köttets begär och en högmodig livsstil, 1 Joh 2:16. Det innebär syndens tre djupaste källådror. Han blev alltså frestad i allt liksom vi fast utan synd. Beklädd med vårt svaga kött, kunde han bli föremål för frestelsernas anfall utifrån. Syndfri och stark i Anden övervann han dem alla, ty han gav inte efter för dem det minsta. Mark 1:12Luk 4:1

I de fyrtio dygnens fasta var Mose och Elia Jesu föregångare, 2 Mos 34:28, 1 Kung 19:8. Denna fasta avslutades för Jesus med en svår prövning blev han till slut hungrig. Vad detta innebar, kan endast den som känt extrem livshotande hunger klart föreställa sig, 2 Mos 34:281 Kung 19:8

Det låg i sakens natur, att den frestelsen skulle bliva den första som djävulen anföll med. Frestaren dök upp säkerligen i gestalt och förskapande sig utan tvivel till en ljusets Ängel. På samma gång som han frestar Jesus till köttsligt begär, frestar han honom till misströstan. Jesus hade vid sitt dop blivit erkänd som Guds älskade Son. Detta vill frestaren, att han skulle ifrågasätta. Det är som han ville säga: “Är du Guds Son, och alltså allsmäktig, varför då denna hungersnöd? Ett enda ord bör ju vara tillräckligt att göra stenen till bröd i den ofruktbara öknen” Frestaren gjorde här verkligen skäl för sitt namn, djävulen, dvs anklagaren, förtalaren. För han anklagade Gud Fadern för brist på kärlek till den som han hade kallat sin Son, och ville nu få Sonen att göra samma anklagelse, och misstro Gud. På samma sätt frestade han de första människorna, jfr 1 Mos 3:1–5. 1 Thess 3:5

Att göra Guds vilja hade varit Jesu mat under hela fastetiden. Guds ord och vilja är också nu det han åberopar och använder för att avvärja den ondes frestelse och försök att få in honom i misströstan. De ord Jesus använder här är precis desamma som Gud talat till Israels barn ti öknen. De hade i många svårigheter fått erfara sanning i dem, också när de under ökenvandringen mer än en gång hotades av hungersnöd. De klagade likväl gång på gång, precis lik Adam i olydnad, och olik den ödmjuke trosfadern Abraham. Här se vi den, som skulle gottgöra både den enes olydnad och de andras knot. Under det dubbla lidandet av hungern och frestelsen bibehöll Jesus en fullkomlig lydnad för den himmelske Faderns vilja och tron på hans allsmäktiga ord 5 Mos 8:3

En kyrkofader säger “Det är inte underligare att Jesus låtit sig föras omkring av djävulen, än att han låtit sig korsfästas av djävulens barn”. Djävulen förde honom nu till den heliga staden, dvs Jerusalem, där man i synnerhet kan tänka sig räkna med de heliga änglarnas beskydd. Syftet var att göra frestelsen till självpåtagen ära så stor som möjligt. Jesus hade ju inför mängden av människor som samlats i Jerusalem kunnat uppvisa sin makt. Ett sådan möjlighet fanns inte i öknen, där det för övrigt finns mycket branta berg och stup. Att störta sig mer från ett av dessa skulle alltså varit meningslöst. Jerusalems tempel låg på Moria berg. Bergets sidor var lodrätt huggna. Krönet av templet eller den tempelflygel som är aktuell här var den högsta utbyggnaden eller ett bröstvärn över den lodrätta klippan. Från denna svindlande höjd såg man ned för ett stup som beräknats till 400 alnar djup ner i Josafats dal. Hade Jesus kastat sig ner oskadd från denna höjd i folkets åsyn hade han visat ett hjälteprov genom vilket han skulle erkännas som Messias. Detta var djävulens listiga plan. Hade han tidigare velat fresta Jesus till misströstan, så tycks han här vilja inge honom övermod genom att åberopa ett Bibelord om änglarnas bistånd. Gällde detta för Guds barn i allmänhet så borde det gälla för Guds Son i synnerhet. Detta var en frestelse till övermod och förmätenhet, lik den när ormen i paradiset förledde kvinnan att söka “bli som Gud”. Ps 91:11

Skrift måste förklaras med skrift. Satans skriftlärdhet kommer därför på skam. Hans falska användning eller tillämpning av det citerade bibelcitatet avslöjas och krossas av Jesus genom att Jesus citerar ett annat. Att fresta Gud är att räkna med Guds hjälp i onödan, eller att liksom pröva och testa om Gud vill ge hjälp i faror som människan övermodigt orsakar sig själv, den som han lovat de sina i den nöd som han tillåter som en prövning. Ett sådant frestande hade det varit, om Jesus givit sig utför templets tinnar

Satans yttersta och svåraste försök. Från det mycket höga berget kunde man se en ganska stor del av världen, särskilt som ”världen”, enligt uttrycket hos Lukas, avser de av romarna behärskade länderna. Det som inte kunde göras synligt för det fysiska ögat det kunde lätt målas upp för det inre. Förhållandena i världen var under denna tid sådan, att den erbjöd utmärkta tillfällen för någon med kunglig börd som kunde förena kraft och beslutsamhet att göra sig till världens herre. Romarrikets invånare suckade under den grymme kejsar Tiberius envåldsspira. Folket i mellanöstern längtade också i sitt tvång efter frihet. Messias hade ju dessutom fått löfte om att ärva alla folkslag och få alla världens ändar till egendom (Ps 2:8). Frestelsens poäng var att Jesus skulle göra bruk av alla dessa omständigheter för att skaffa sig den största jordiska vinningen som kunde tänkas. Världens furste lägger för det ändamålet bara fram ett villkor, skenbart lätt att uppfylla. Genom ett knäfall skulle Jesus bara behöva erkänna honom som den genom vilkens makt och inflytande han kunde tillägna sig all denna härlighet. Frestelsen låg i allt det lockande som denna härlighet kunde erbjuda. Den var av liknande art med den för vilken Eva föll då hon såg att trädet var gott att äta av och ljuvligt att se på. Men nu hade frestaren uppenbarligen avslöjat vem han var. Den förmätna högmodsanden tillbakavisas kraftigt med ett maktord från Herrens mun. Han hade genomskådat djupet av hans frestelser och övervunnit dem alla.

Satan betyder ”en motståndare”. Motståndaren till Guds rike som ville att Jesus skulle göra sig ett rike av denna världen avvisas därför med detta namn. Genom att besegra frestelser på detta sätt har Jesus skänkt oss rättfärdighet och styrka. Den lydnad han visade under frestelsens lidande räknas dem som tror till rättfärdighet. Han har också genom det vunnit Andens kraft åt oss så att vi kan segra över alla frestelser, som möte oss i hans fotspår. Är satan en motståndare mot oss så ska vi, liksom vår förelöpare, stå honom emot och han måste fly med skam. Han lämnade nu Kristus, men bara en tid (Luk 4:13). De frestelser som övervunnits här var alltså bara en början till dem som Jesus ytterligare tvingades utstå. Hans nu vunna seger var följaktligen en början till den, som han fullbordade på korset. 5 Mos 6:135 Mos 10:20

Änglarna framträdde som sändebud, genom vilka Fadern betygar sitt välbehag över Sonens seger. De betjänar honom också som segervinnare och Herre. Deras framträdande vid detta och andra tillfällen visar också, att vi ha del i änglars omsorg för vår Frälsarens skull. I sitt rätta sammanhang bekräftar de här vers 10 som satan missbrukade. Mellan den händelse som nu är återgiven, och den som skildras i v 12 tilldrog sig de händelser som berättas i Joh 1:19 till kapitel 5. Efter sina frestelser uppehöll sig alltså Jesus ännu någon tid i Judeen, begav sig sedan till Galileen, alltså till Kapernaum, därifrån till Nasaret och därifrån åter till Kapernaum, reste därpå till Jerusalem till (den första) påskhögtiden, därefter genom Samarien åter till Galileen, och sedan åter till Judeen. Jesus i hedningarnas Galileen

Johannes undervisade och döpte mot slutet i Galileen. I Galileen och Peréen härskade nu tetrarken eller fjärdingsfursten Herodes Antipas, son till Herodes den store. En annan, Filippus, regerade över nordöstra Jordanområdet. Orsaken att Johannes blev av nämnde tetrark fångad och kastad i fängelse, se Matt 14:3, m.fl. Mark 1:14Luk 3:20Luk 4:14Joh 4:43

Jesus övergav staden Nasaret, där han hittills bott, och gjorde nu Kapernaum till sin hemort. Det senare kallas också därför sedermera Jesu stad Havet. Havet vid vilket den låg är sjön Genesaret, som också kallas Tiberias hav och Galileiska havet.

Sebulons och Naftalis stammar var nordligast belägna av alla. De var alltså längst bort från Jerusalem och templet. Dessutom var de mest sårbara för sammanblandning med alla de hedniska folkslag som bodde omkring dem, därav benämningen hedningarnas Galileen. Följden blev att det folk som bodde omkring Genesaret var försänkt i djupt andligt mörker. De satt i dödens skugga. I allt det mörker och elände som följer med den andliga döden. Jesajas profetia om att det himmelska ljuset just i dessa trakter skull visa sig först gick i fullbordan när Kristus vistades ibland dem och bodde i Kapernaum.

Tidigare hade Jesus då och då uppträtt som lärare i Nasarets synagogor, (Luk 4:15) men ifrån den tiden, då Johannes slutade började Jesus predika offentligt. Han börjar sin predikan med samma utgångstext som Johannes. Skillnaden är bara den att här är det kungen själv som förkunnar himmelriket. Riket, med sina andliga och himmelska förmåner är därför också närmare än då Johannes aviserade det som nära. Jesu första lärjungar Matt 3:2Matt 10:7Mark 1:15

Enligt Joh 1:40, 41 hade dessa två bröder redan tidigare lärt känna Jesus som Messias, men eftersom Jesus då ännu inte börjat predika offentligt, så hade de inte blivit hans ständiga följeslagare. Nu däremot blir detta deras kallelse under den kommande tiden. Mark 1:16Joh 1:42

Jfr Jer 16:16. Vad Jesus här gör dem till, gör han i kraft av sin gudomliga fullmakt. Som fiskare var de olärda. Därför lyser Ordets gudomliga kraft som verkade så mäktigt genom dem ännu mer. Evangelium var numera det nät som de skulle kasta ut.

Synagogor, dvs församlingssalar, en inrättning som härstammade från Esras tid. Synagogor fannss i de flesta städer. Bara i Jerusalem sägs det ha funnits flera hundra. I dem hölls på sabbats- och högtidsdagarna föreläsningar av vissa avsnitt ur lagen och profeterna. Detta skedde också på andra och femte dagen i veckan. Dessutom hölls där dagligen morgon- och aftonbön. Allt detta var prästernas uppgift. Också andra kunde få tillåtelse att medverka av synagogsföreståndaren. En galileisk rabbin eller lärare ägde dåförtiden denna rättighet. I denna egenskap hade också Jesus fritt tillträde till synagogornas lärosalar. Det han lärde ut var Evangelium. Det ljuvliga budskapet om Guds rike. Hans predikan stark i sig själv fick en särskild tyngd och bekräftelse genom de under han utförde. Han botade inte bara alla slags sjukdomar som angripit hela kroppen utan också alla slags krämpor som olika kroppsdelar drabbats av. Matt 9:35Mark 1:23Luk 4:16Luk 4:33

Syrien var under denna tid en romersk provins. Det utgjorde Israels gräns mot norr. Också därifrån fördes de sjuka till Jesus. De svåraste sjukdomar som förekom under denna tid blir uppräknade här. Led av plågor betyder egentligen de som var bundna eller böjda av smärta. Besatta eller demoniserade, de som otäckt drevs av demoner eller onda andar. De plågades alltså både av kroppslig och själslig sjukdom samtidigt och detta i den grad att den vållade flera slags svår psykisk ohälsa. Djävulens makt över syndiga människor var som störst när Guds Son uppenbarades, han som skulle utplåna djävulens gärningar, 1 Joh 3:8. Månadssjuka kallas de vilkas sjukdom stod i relation till månens av- och tilltagande. Sannolikt var denna sjukdom ett slags epileptiskt besvär. Lama var de förlamade, funktionsnedsatta, söndervärkta o s v. Vilken tavla av elände, av all slags, eller som det egentligen står: av ”brokiga”, mångskiftande sjukdomar som ställdes fram inför den store hjälparen i nöden och undergöraren! Ingen gick ohjälpt ifrån honom. Alla hans under var läkande.

De tio städerna låg, till större delen, på andra sidan Jordan och på gränsen mellan Syrien och Galileen Mark 3:7Luk 6:17