Vid den tiden, ordagrant: “i de dagarna”, alltså när Jesus bodde i Nasaret. Han hade där levt sitt stilla förberedelseliv och nu i sitt trettionde år framträdde han för att utföra det stora verk, för vilken han kommit till världen. Vid den tiden eller i de dagarna är ett talesätt, som vi ofta finneer både hos profeterna i det gamla och hos evangelisterna i det Nya Testamentet. Hos profeterna talade det talesättet om framtiden, inte sällan just den messianska framtiden. Hos Evangelisterna används det mestadels när de övergår från ett ämne till ett annat utan att närmare bestämma tidsföljden. Johannes döparen, förelöparen, hade redan börjat och en tid fortsatt sin dubbla verksamhet att predika och att döpa och på det sättet bereda för Messias, som nu trädde fram — Judeen hade flera öknar. I en av dessa vistades nu Johannes. Det heter dock i öknen, alltså i en bestämd. Möjligen är det den som flera av Gamla Testamentets profeter ibland uppehållit sig, den som gränsade till profetstäderna. I så fall avses då utan tvekan öknen vid Jordan och Döda Havet där Israels folk tidigare under Josuas ledarskap passerat över till Kanaans land. Detta skulle under Johannes bli ett andligt övergångställe för dem som tog till sig hans omvändelsepredikan och dop. Mark 1:4Luk 3:3

Det ord, som här översätts omvänd er, betyder egentligen ändr ert sinne. Utan denna sinnesänring frågar ingen efter det rike där Kristus är Kung. Det rike som så under så lång tid efterlängtats är har kommit helt nära. Det är nådens rike som kommit med kungens, Messias, ankomst. Himlen eller egentligen himlarna symboliserar nåden, Davids trofasta nåd (Jes 55:3). Matteus skrev särskilt för Judarna. Han hade därför särskild anledning att stryka under Guds rike som himlarnas kungarike. De flesta av Judarna väntade sin Messias som en jordisk kung och förberedde sig alltså på ett jordiskt kungarike. Enligt deras idé och uppfattning var det detta han skulle upprätta. Det jordiska tänkandet måste de ändra på. Utan denna sinnesändring är alla långt från detta rike, som har kommit helt nära. Den ändringen åstadkoms av Guds Ande genom att vi får ljus över lagen och ser att vi i vårt naturliga tillstånd är utan rättfärdighet inför Gud och alltså står under lagens dom: du skall döden dö. Du är fullkomligt olämplig för himmelriket. Genom denna upplysning är lagen vår läromästare till Kristus, för att vi ska bli rättfärdiga genom tron, Gal 3:24, och genom tron komma in i himmelriket. Omvändelsens syfte är att fostra och driva oss till Kristus. Matt 4:17Mark 1:15

I Johannes Döparens person gick alltså profetian (Jes 40:3) i uppfyllelse. Han omtalas här som Messias härold och förelöpare. Det var en vanlig sed att en härold, som uppmanade folket att ställa i ordning de obanade vägarna, sändes i förväg när en jordisk konung skulle tåga in. En sådan härold, en ropande röst, är alltså Johannes för den andliga och himmelska Kungen. För honom, Kristus, Herren, som vill göra sitt intåg i människohjärtan, röjs den ojämna vägen och rätas de krokiga stigarna ut genom den sanna omvändelsen. Jes 40:3Mark 1:3Luk 3:4Joh 1:23

Allt detta påminner om Johannes som den andre Elia, Mal 4:5. Han liknade den tidigare profeten Elia inte bara i sin inre anda och kraft, utan också i sin livsstil, Luk 1:17, 2 Kung 1:8. Han bar alltså en grov dräkt, uppbunden av med en grov gördel. Hans mat var gräshoppor. Vissa arter av dessa åts av det fattigare folket i mellanöstern. Vildhonung kom från vilda bin och från saven från vissa träd som det finns rikligt av i dessa områden. Hans dryck var bara vatten, eftersom han, som en Guds nasir, inte skulle smaka vin och starka drycker. Hans liv var alltså ett liv i försakelse, värdigt den mäktiga omvändelsepredikan som han förberedde folket på frälsningskungens ankomst med. 2 Kon 1:8Matt 11:8Mark 1:6

Folket i Jerusalem, alltså många av dess invånare, och från hela Juda land eller Judeen dvs många från alla familjer som bodde där.

De lät sig döpas av honom i Jordan, och bekände, dvs ”när” eller ”för att” de bekände sina synder. Judarna iakttog under denna tid inför offren reningar eller reningsceremonier (Joh 3:25), vilka kunde tolkas som ett slags dop. Johannes dop ska dock inte blandas ihop med dessa. Ännu mindre eller lika litet med proselytdopet. Genom det blev de hedningar som övergick till Judendomen upptagna i förberedelse för omskärelsen. Som nyfödda barn blev de högtidligt renade på en bestämd tid, under bön, innan omskärelsen skedde. Även bland de gamla hedningarna var ett slags högtidligt barndop sed och i detta dop tog barnen emot sina namn för sin livstid. Men allt detta var ännu bara människors bud och seder, som inte på något sätt liknade innehållet och betydelsen i Johannes dop. Inte heller bör Johannes dop likställas med dopets sakrament som Frälsaren instiftade även om det utgjorde en övergång till detta. Vi ska inte glömma att vi vid Johannes dop ännu befinner oss på Gamla Testamentets sida. I Nya Testamentets sakramentala dop bekänner människorna Kristus. I Johannes omvändelsedop bekände de sina synder. Johannesdopet var om än skilt från andra dop dock grundat på flera profetior, som till exempel Hes 36:25, Sak 13:1, m. fl. Med syndabekännelsen, fritt och öppet uttalad, proklamerade de också sin övertygelse, att de inte genom någon lagens rättfärdighet kunde bliva räddade, som Judarna i allmänhet trodde, utan att de för att vinna frälsning behövde komma in i Messias nåderike. Genom omvändelsens dop förbereddes de för detta och alla som kom till honom fick syndernas förlåtelse genom tron på hans namn. Mark 1:5

Fariseerna, dvs avskilda eller avdelade, kom inte som nasirerna, som ödmjukt och enligt Herrens vilja avskilt sig till Herrens tjänst, utan av högmod och efter egen vilja skilt sig från det övriga folket genom en utvärtes påstådd helig livsstil. De utgav sig för att kunna inte bara fullborda lagen utan också göra mer än det lagen bjöd! Inte underligt alltså att fariséernas sekt vann stort anseende bland det lättrogna folket. Än mindre underligt att Herren beskriver och anklagar dem som hycklare mer än alla andra. Sadducéerna gick till en annan ytterlighet – otron. De föraktade profeternas skrifter och “fädernas stadgar”, som fariseismen antog. De förnekade de dödas uppståndelse, änglarnas personliga existens, och var i det närmaste agnostiker. Bland de rika och förnäma hade den sadduceiska sekten sina flresta anhängare. Både fariséer och sadducéer var tydliga fiender till sanningen. Johannes Döparen drog dem alla över en kam och kallande dem huggormsyngel. De närde inte bara i sitt tänkande ormens list i allmänhet, utan gav också med sina falska läror huggormens giftiga bett. Johannes kände sitt folk. Han ville nu att de också skulle rannsaka sig själva. Sättet som de tog emot hans skarpa bestraffningstal på skulle visa med vilket motiv de infunnit sig till hans dop. Huggormsyngel! vem har visat er att ni genom dopet ska fly den kommande vredesdomen? Särskilt var det sistnämnda ordet ett ord till sadducéerna, som inte trodde på vredens dag, (jämför Mal 3:2). Men lika litet som dessa, skulle fariseerna kunna bestå eller undkomma fördömelsen, om de inte omvände sig. Matt 12:34Matt 23:33Luk 3:7Rom 5:91 Thess 1:10

Hur skarpt än Johannes bestraffade dem, så försköt han dem inte eller tvivlade på möjligheten att även de kunde räddas. Men då skulle de också bära värdig frukt, nämligen omvändelsen, alltså låta sitt sinne genomgå en genomgripande förändring och visa detta i sin livsstil, (Apg 26:20). En genuin syndaånger skapar ett genuint syndahat som gör att man överger alla synder. Luk 3:8

Johannes visste, att de på grund av orden, huggormsyngel skulle invända: vi har Abraham till far och är alltså av en helig säd. Detta förblev ett köttsligt skryt så länge de höll fast vid sina falska läror och sitt syndiga liv. De visade att de var skamfläckar och inte värdiga att kallas Abrahams barn. Judarna ville gärna hänvisa Johannes till hur deras folkslag var oförgängligt, som om Gud var bunden av dem. Johannes visade dem genom stenarna framför dem och förkunnade Guds makt att av dessa uppväcka sanna andliga barn åt Abraham. Nu har detta faktiskt gått i uppfyllelse genom hedningarnas kallelse. Judarna såg hedningar som inget mer än döda stenar. Joh 8:39Apg 13:26

Är himmelriket nära, till välsignelse för dem som bär bättringens frukt, så är också straffet nära, som yxan till roten, för dem som förblir torra, ofruktbara träd. Det hugg som Judarna hotades intill roten, följde vid Jerusalems hemska förstörelse. I det speglar sig varje otrogen, fariseiskt eller sadduceiskt sinnad människa. Herren kan vara lika vred, som är nådig. Matt 7:19Luk 13:7Joh 15:2Joh 15:6

Johannes hade tidigare sagt att himmelriket var nära. Han nämner nu närmare orsaken nämligen att den Herre är nära med vilken himmelriket kommer. I jämförelse med honom räknade sig Johannes så obetydlig, att han inte ansåg sig värd att ta av honom sandalerna, alltså inte värd att förrätta den obetydligaste tjänarens syssla. Det var också en stor skillnad mellan Johannes och Kristi dop. Visst kan den som nu förrättar vattendopet i den treeniga Gudens namn säga, mitt dop är Kristi dop. Men så kunde inte Johannes säga, så länge Herren inte instiftat dopets sakrament. Skillnaden att hans dop bara var ett omvändelsedop stod kvar för honom. Vatten var ännu inte vid denna tid så förenat som det sedan blev med pånyttfödelsen. Dopet i Ande och eld som det uppenbarade sig på Pingstdagen, hade en djupare renande kraft än Johannes vattendop. “Vattnet renar metallen blott på ytan; elden bränner också bort slagget”. Därmed inte sagt, att Johannes dop bara hade en ytlig verkan, tvärtom. Om det togs emot med en djup känsla av att vara syndare i behov av förlåtelse, så var det förenat med kraft att förmedla nåd, lika säkert som det var förenat med Guds löfte om nåd. Men denna nåd var mer ett föremål för det hopp och den förväntan som vattendopet väckte. Såsom en nödvändig bekräftelse av nåden som man fått hopp om måste Kristi dop följa. Vi ser därför att Johannes lärjungar döptes om, Apg 19:3–5. När det gäller dopet i eld i särskild bemärkelse så fullbordas det genom att Guds Ande fostrar de trogna kristna. Då liksom bränns de gamla resterna av otron upp och den invärtes människan förnyas dag från dag genom att den Helige Ande uppfyller dem med nådegåvor och himmelsk kraft till liv. Mark 1:8Luk 3:16Joh 1:26Apg 1:5Apg 2:4Apg 11:16Apg 19:4

Med sitt vittnesbörd om Herren, både i denna som i föregående verser, stoppar Johannes dem som tänkte att Johannes var Messias. Därför ligger det ett så stort eftertryck på det så ofta upprepade ordet, Han — Han, Kristus, den som ska komma. Nu binder Johannes med stort eftertryck ihop Herrens första tillkommelse, som nu var nära, med hans sista tillkommelse på vredens dag, allt i enlighet med Mal 4:1 och framåt. Han hade nu kommit för att rensa sin loge grundligt och genomgående. Vi erinrar oss här, hur säden rensades i mellanöstern. Den breddes ut på fältet på öppen plats där vinden kunde blåsa och tröskades eller snarare trampades av oxar eller tröskvagnar. Halmen kastades upp med en kastskovel eller trägaffel. Säden föll sedan genom egen tyngd till marken och agnarna drevs bort av vinden. Så småningom samlades både halm och agnar ihop för att brännas. Säden samlades i ladorna. På samma sätt är nu evangeliets rensande kastskovel i handen på den som är Herre över säden. De som består i rensningen hör till den säd, som blir inbärgad. Ve dem, som hör till agnarna eller som det egentligen står, ”den söndertröskade halmen”, som skall kastas i eld som aldrig slocknar (eller som det egentligen står, outsläcklig eld). Vi måste antingen måste döpas med eld genom att underordna oss Guds nådefulla fostran, eller förgås i den eld som är evig på vredens dag. Matt 13:30Luk 3:17

Johannes kände tidigare inte Jesus personligen, Joh 1:31. Men han erkänner honom för den han var, så snart han träder fram och begär dopet. Johannes hade fått löftet om ett synligt tecken på Anden. Det skulle bevisa för honom, att Jesus var Kristus Men han hade inte föreställt sig, att detta tecken skulle visa sig på detta sätt. Villkoret att Herren, vilkens skor han inte var värdig att upplösa eller bära, skulle döpas av hans hand, var för honom okänt och förunderligt. Det är förklaringen till döparens invändning Dopet var ett reningsbad. Det behövde Jesus som var syndfri. Han begär det ändå, och det gör han för vår skull. Det utgjorde en del av hans roll som medlare. Genom detta dop har vår Frälsare låtit sig föras ut ur det gamla in i det nya förbundet. Himmelriket var nära. För att förkunna detta rike framträdde nu Jesus själv, efter trettio år av förberedelse. Genom sitt dop invigdes han alltså till sitt ämbete men också till lidandet, döden och uppståndelsen, se Luk 12:50. Till detta döptes han för oss! genom död till liv! Se Rom 6:3-4, 2 Kor 5:14-15. Behovet som Johannes talar om var både hans och vårt. Det var också ett behov för Jesus för att genom det träda in i syndarens ställe. Genom sitt dop har alltså Jesus helgat vårt dop. Vid hans dop lyser också på det klaraste alla stora förmåner fram kommer oss till godo genom dopet. De har sitt grundfäste i läran om den heliga Treenigheten som så härligt avspeglar sig i och över Jesu dop.

Vi ska uppfylla, säger Jesus, och innesluter i detta både sig och Johannes, ja, alla människor. Vi ska uppfylla all rättfärdighet, och det är just förmågan till det som fattas oss av naturen. Jesus ska göra det i egenskap av den som skulle fullborda Guds lag i vårt ställe. Jesu dop skulle klart tydliggöra hur han iklädde sig vår synd och skuld för att gå genom död och dom i vårt ställe, och fullborda all rättfärdighet för vår räkning. Detta har han nu gjort och vunnit den rättfärdighet som inför Gud gäller för oss. Vi ska nu i tron ta emot det han gjort och på så sätt även uppfylla all rättfärdighet i den kraft som följer med tron. Luther säger: “All rättfärdighet blir uppfylld, när vi låter all egenrättfärdighet och ära fara, så att Gud endast får stå som den ende som är rättfärdig, och den som gör dem som tror rättfärdiga. Detta gör Johannes när han avsäger sig sin egen rättfärdighet och vill bli döpt och rättfärdigförklarad som syndare av Kristus. Detta gör också Kristus för den som inte litar på sin egen rättfärdighet och ära utan låter sig döpa och dödas som syndare”. Kristus är den som tog på sig alla syndares hela syndaskuld.

Att himlen eller egentligen himlarna öppnade sig, blev för Johannes bar det ett vittnesbörd, att Jesus var den utlovade Messias. Himlen öppnas bara för syndfria. Hur mycket mer blev det inte så när Anden kom ner i en duvas skepnad från de öppnade himlarna. Duvan är oskuldens, liksom mildhetens och ödmjukhetens symbol. Kristus var visserligen så rustad med Guds Ande redan från det att han blev människa, så att man där kunde säga:  I honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt, Kol 2:9. Men det faktum att Jesus var Kristus, utan begränsning smord med Anden det blev nu helt uppenbart för Johannes och genom honom från den stunden också för oss. Det berättas inte, att duvan återvände till himlen. Genom det kan vi dra slutsatsen att Anden inte bara kom över, utan också förblev över Jesus. Därtill kom Faderns röst ur de öppnade himlarna, vilken ytterligare beseglade innehållet i den syn Johannes såg. I den högtidliga stunden vid dopet i floden Jordan ser vi Faderns, Sonens och Andens aktivitet till tröst och glädje också för oss vid tanken på vårt dop i den treenige Gudens namn. Jesus utmärktes såsom Guds älskade son genom dopet. När vi genom tron tar emot honom blir också vi Guds älskade barn tack vare den ende Sonen. Fadern förklarade sitt välbehag till honom som den, som kunde och ville och skulle uppfylla all rättfärdighet. En fullkomlig rättfärdighet, med Faderns kärlek och välbehag, ges också oss i dopet. Jesus utmärktes som den, som döper med den Helige Ande. Andens gåvor utgjuts rikligen över oss i dopvattnets bad. Duvans enkelhet skänks oss också, den som särskilt ska vara beviset på att vi är hans lärjungar, han som var mild och ödmjuk i hjärtat. Med utrustning och fullmakt Jesus fick i sitt dop kunde han nu träda in i sin roll som medlare och förkunna det himmelrike som hade öppnats över honom. Med utrustning och fullmakt kan och skall en kristen agera med välsignelse i den kallelse som Gud gett honom. Ps 2Jes 42:1Matt 12:18Matt 17:5Luk 9:35Kol 1:13Kol 1:192 Petr 1:17