De skriftlärda och fariseerna i egenskap av Mose efterföljare i den yttre maktens läroämbete. De hade intagit Mose ämbetsstol och “satt sig där.” De satt alltså inte där med full rätt. Inkräktandet av denna höga läroplats hade skett genom de trängde undan dem, som var profeternas sanna efterföljare i ande och sanning. Omkring 150 år hade de innehaft det högsta anseendet bland folket. De hade vunnit det i striden mot det saddukeiska partiet. Båda partierna hade missuppfattat sanningen i det profetiska ordet. Fariseerna dock inte på länga vägar så mycket som saddukeerna. Det ena partiets dominans över det andra berodde till stor del på kungens karaktär. Den mackabeiske kungen Alexander Jannaeus, som regerade 106–79 år före Kristi födelse, var en sadduke. Han förföljde därför fariseerna på det grymmaste sätt. Ändå insåg han vid sin död att de skulle få övertaget. Han gav därför på dödsbädden sin hustru rådet att kapitulera för dem. Hon gjorde så och behöll sig därigenom i sitt välde. Från den tiden var fariseerna rådande. De tog hand om all undervisning i skriften och bibeltolkning. Hur förvridet de gick till väga i detta avslöjar Jesus i sina tillrättavisningar och sina åtta verop över deras hyckleri. Eftersom de hade det största inflytandet över folket vänder Kristus sina tillrättavisningar mot dem. Av samma orsak ägnar han sig så litet åt saddukeerna eftersom deras läror, dels stod i uppenbar strid med skriften, dels för att deras inflytande på folket, var långt ifrån så stort som de andras. Neh 8:4

Luthers kommentar: “Om man undervisar annorlunda och utöver Mose sitter man inte på Mose stol. Därför förkastar han (Herren) också deras verk, alla människoläror (som emanerar ur dessa).” De säger kanske det som Mose befallt men handlar själva inte i enlighet med det. Så gör också många andligt döda lärare och predikanter. Deras undervisning ska man ändå ta till sig för så långt de stämmer med den sunda läran.

Sådana bördor band fariseerna ihop genom hela knippen av tillsatser från människor, i strid med och utöver lagen. Dessa tunga och outhärdliga bördor, som läggs på av dem som inte känner till trons väg, är motsatsen till Jesu milda ok och lätta börda, Matt 11:30. Luk 11:46Apg 15:10Gal 6:13

Böneremmar används i bokstavlig tillämpning av 2 Mos 13:9. De utgörs av ett slags pergamentsremsor på vilka några Bibelord var skrivna, t.ex. 5 Mos 6:4–-9 m. fl. Remsorna som ligger i tärningsformade kapslar och binds dels runt vänstra armen, dels runt pannan. Böneremmarna kallades av fariseerna för “bevaringsmedel”. De kunde alltså betraktas som medel att bevara sig mot onda andars inflytande. De blev därför mer eller mindre medel för vidskeplighet som det alltid blir när människan söker andlig säkerhet i yttre saker. Att fariseerna gjorde sina böneremmar breda visar att de tänkte mindre på bibelordens innehåll än att bli ärade för sin fromhet bland människorna. På samma grund tillrättavisar Frälsaren användandet av de stora hörntofsarna. Dessa består av “fransar” eller nedhängande tofsar som fästs med gula snören i fyra hörn av schalen. Denna sed har visserligen sin grund i 4 Mos 15:38. Missbruket hade dock sin grund i det andliga högmod som Kristus tillrättavisar här. Matt 6:1-2Matt 6:5Matt 6:165 Mos 6:84 Mos:15:385 Mos 22:12

Rabbi betyder “Stor” dvs herre, mästare. Det var en hederstitel på lärare.

Fader, var en ännu högre äretitel för sekternas ledare. En sådan betraktades såsom ofelbar i sina bud och åtgärder. De krävde ovillkorlig lydnad. Missbruket av detta namn har bedrivits på många ställen också inom den kristna kyrkan, särskilt hos påvens folk. Att påven låter kalla sig “allraheligaste fader”, måste vara en allvarlig hädelse av Gud. Det innebär inte att fader bland lärare måste förkastas i alla bemärkelser. Varje ärlig lärare ska vara en andlig lärofader. När denna benämning inte inkräktar på fjärde budets innehåll så är den god. “Gud accepterar fäder under sig, men inte vid sidan av och över sig.” Mal 1:6

Ordet lärare betyder egentligen i denna och v. 8 egentligen “ledare”, förare. Den som vill vara ledare över Kristus eller vid sidan av Kristus och inte helt och hållet under Kristus blir aldrig en sann andlig ledare utan en som förleder.

Dessa ord innehåller själva grundlagen i Messias rike och förekommer på flera ställen. Där vi alltså ser någon som inbjuder till att upphöja honom eller henne finner vi en människa som bryter mot en specifik grundlag i den himmelske Kungens rike. Bland dessa är påven ett extremt exempel, men påveanden är allmänt utbredd Job 22:29Ords 29:13Luk 14:11Luk 18:141 Pet 5:5

Girighetens uttrycker sig på många sätt. Ett av de avskyvärdaste är när vinningslystnaden utnyttjar de svagas och försvarslösas godtrogenhet. Det var alltså i allra högsta grad avskyvärt när fariseerna åt änkor ur huset hus eller gjorde slut på deras tillgångar. Ännu avskyvärdare blev det när lockade till sig andras egendom under ett sken av gudaktighet. Desto hårdare är det ve Jesus talar ut över dem. Desto hårdare deras fördömelse. Ju större brist en människa vållar en medmänniska utan tillgångar, framför allt när det sker under hycklande påståenden om att Gud blir tjänad med uppoffringen man lockat till sig, desto strängare blir den människans fördömelse. Mark 12:40Luk 20:47

Denna typ av falsk omvändelseiver fanns hos många av fariseerna på den tiden. Proselyt betyder ”ansluten”, en som gick över från hedendomen till judendomen. Det fanns två slags proselyter: portproselyter och rättfärdighetsproselyter. Portproselyterna kallades så enligt 5 Mos 31:12: “främlingen som finns i dina portar.” De ålades bara att iaktta de sju s.k. Noas bud: att avsäga sig avgudadyrkan, att helga Guds namn, att undvika mord, äktenskapsbrott, stöld, att ära överheten och inte äta kött från kvävda djur. Exempel på portproselyter av bättre slag är den etiopiske hovmannen (Apg 8:27), Kornelius (Apg 10) m. fl. De omtalas ofta i Apg med orden “de fruktade Gud”. Rättfärdighetsproselyterna kallades de som helt och hållet gick över till judendomen genom att underkasta sig omskärelsen och hela lagen. Det är den slags proselyter, som Kristus talar om här. Att göra någon till en sådan proselyt väckte ofta de hycklande fariseernas största iver. Vinnings- eller ärelystnad var motivet till deras omvändelseiver. Själva var de likgiltiga inför sanningen. Det var alltså inte längtan att sprida kunskap om sanningen som ledde dem på deras färd efter omvändelser, vare sig denna färd bara skedde för att göra proselyter eller gjordes i samband med med affärsresor. De gjorde sina proselyter till helvetets barn dubbelt så mycket som de själva var. De inte lade bort det hedniska sinnelaget och dessutom antog det fariseiska hyckleriet.

Döm mellan det goda och det onda, men också mellan det mer eller mindre viktiga. Barmhärtighet, Matt 9:13. Troheten, den hjärtliga uppriktigheten. De ena, det obetydligare, som ni gör. Även i små saker kan och ska man visa stor trohet. Det andra, det viktigare som ni underlåter ska man inte hoppa över. 4 Mos 18:21Luk 11:42Luk 18:12

Bilden i detta ordspråk är hämtad från seden att rensa bort det allra minsta skräp då man renade vin. Luthers kommentar: “Ni har samvete angående obetydliga saker, men frågar inte efter de stora.” Detta innebär inte att man inte ska vara noggrann när man iakttar Guds bud. Jesus tillrättavisar bara fariseernas skenhelighet.

Rofferi, jfr v.14, orenhet, skamligt överflöd. Med denna liknelse tillrättavisas de som vinnlägger sig om yttre status och anständighet samtidigt som hjärtat är fullt av vinningslystnad och orena begär. Matt 15:20Mark 8:4Luk 11:39

Israeliternas gravar som anlades eller byggdes i bergsgrottor var rappade med kalk. Det skedde dels för prydnads skull, dels för att de skulle synas tydligt också på avstånd, så att ingen skulle röra vid dem och alltså orena sig. Luk 11:44

Bygger. För en hycklare blir också det synd som i sig själv inte är fel. Luk 11:47

Det vill säga, fullborda ni vad de har påbörjat. Deras förfäder hade mördat profeterna. Det nämns dock inte i skriften vilka dessa profeter kan ha varit. Efter den babyloniska fångenskapens tid hade de dödat många som gick i de gamla profeternas fotspår. Också de kunde kallas “profeter” och “rättfärdig”. Jesus genomskådade sina samtida fariseers hjärtan. De hade samma mordiska sinnelag som sina förfäder, trots all omsorg om de döda profeternas gravar. Detta skulle snart visa sig i deras agerande mot Jesus själv och hans apostlar.

Allt. De ogudaktiga fäderna bedöms tillsammans med sina likasinnade barn. Därför vilar Guds vrede över dem alla eftersom de är delaktiga i varandras syndaskuld. Sakarja som omtalas i 2 Krön 24:20,21 var egentligen Jojadas son. Namnen Jojada och Berekja har samma betydelse. Antagligen är namnet Berekja valt med profetisk tanke på det mord som fyrtio år senare begicks då en annan Sakarja, Baruks son, dödades av de ursinniga Judarna på templets inre borggård, där altaret för brännoffret stod. Att mordet skedde på en så helig plats som mellan templet och altaret för brännoffret stod gjorde det så mycket mer avskyvärt. Hebr 11:41 Mos 4:82 Krön 24:21-22

Det inträffade fyrtio år efter detta tal.

Ert hus, Jerusalems tempel. Jes 1:7Mik 3:12

Detta kommer att gå i sin slutliga och verkliga fullbordan när judarna omvänder sig till Kristus. Då skall det folk som så länge varit som under en förbannelse, kringstrött på jorden, bli en välsignelse. Det sker när de samlas i Jesu namn och välsignar den Herre som de så länge förbannat och förkastat. Det är anmärkningsvärt att Herren Jesus med detta löfte avslutar sin offentliga undervisning bland judarna. Det som återstår av undervisningen före hans död riktar sig mest till hans lärjungar. Ps 118:26Matt 21:9