Talade, dvs fortsatte besvara ytterligare frågor, dels dem som ställdes i det föregående kapitlet, dels dem som ställdes i det fördolda.

Denna liknelse står i omedelbar relation till det föregående. Den ställs mot Judarnas vägran att lyda kallelsen och gå in i vingården Matt 21:28, 32, samt att lyda vingårdens ägares tjänare och hans egen son v. 33,41. Himmelriket på jorden är ett tillstånd i nåden, genom vilket Gud, den himmelske kungen, förbereder bröllop för sin Son, Messias. Bruden är församlingen, som föds, uppfostras och förbereds här i nådens rike, se Upp 19:7-9. Även denna liknelse var känd för Judafolket genom Gamla Testamentet och de förstod poängen med den. Ingen kan bli en del av brudeförsamlingen utan att först bli en gäst som hörsammar inbjudan och kommer. Luk 14:16Upp 19:7Upp 19:9

De först bjudna var Judarna som fick den första inbjudan eller kallelsen genom nådesförbundet med Abraham. Den pågick sedan fram Kristus. Den skedde sedan genom Kristus själv och senare genom hans apostlar. Bröllopsmåltiden är en middagsmåltid. Middagstiden är i mellanöstern inte så viktig som kvälls- eller nattmåltiden. Hela Kristi kyrkas tid är en förberedande middagsmåltid för den sista nattvardsmåltiden - Lammets bröllop. Inbjudan sker upprepade gånger. Allting är klart genom Jesu försoningsdöd. Endast de som svarat ja på kallelsen till bröllopsmiddagsmåltiden på jorden, är redo att gå in till bröllopsnattvardsmåltiden i himlen. Till bröllopsmåltiden hör alla de nådens gåvor, som finns i Kristus och hans kyrka. Den är inrättningen som förvaltar förberedelsen för det fullkomliga himmelska bröllopet. Allt, som hör till detta bröllop är redan tillrett. Rättfärdighet, liv och salighet är ordnade av Kristus. Ingen människa behöver själv ordna fram dessa gåvor. De är färdiga: Kom och ta emot! Så talar de andra tjänarna - apostlarna och ordets förkunnare i nya testamentet. De hänvisar till den korsfäste och uppståndne Frälsaren och säger: allt är klart! Kom till bröllopet! Så fort en själ tar emot denna inbjudan och kommer, så går hon in i en innerlig förening med honom. Han håller nattvard med henne och hon med honom. Han är själens brudgum och själv själens främsta mat. Hon får äta och dricka av honom själv, och leva med honom som ett andligt himmelsbröd, liksom Israeliterna i öknen fick manna från himlen och hade påskalammet som färdkost när de gick ut ur Egypten. De själar som lyder kallelsen till Lammets bröllop får honom själv både till brudgum och till påskalamm. Han blir deras ständiga näring på vandringen till himlen där bröllopet som påbörjats här i tiden fulländas. Ords 9:2

De brydde sig inte om det, struntade i det, i oförstånd och motstånd.

Åkrar och affärer symboliserar alla jordiska hinder, som människor använder som argument för att neka sig själva himmelriket. Judarna förföljde och dödade flera av de Herrens tjänare som kallade på dem. På samma sätt har andra folk gjort i alla tider.

Så blev det vid Jerusalems förstörelse. Då sände Gud Romarna som sina soldater. De dödade mördarna. De som dödat många av Guds tjänare, profeterna i gamla testamentet, korsfäst Guds Son, hädat och ända till våldsam död förföljt hans profeter. Deras stad Jerusalem blev på ett fasansfullt sätt nedbränd av de romerska arméerna.

Vägskälen som leder till många platser runtom i världen. De vägar som evangelium fördes till hedningarna på. Både onda, ökända syndare och goda människor med gott rykte. Det blev fullsatt vid alla borden. Egentligen: “Och bröllopsfesten blev full av de till bords sittande.” Så drogs både onda och goda in med evangeliets nät Matt 13:47-48. De samlades i den synliga kyrkan som aldrig var ämnad att här i tiden vara en förening av enbart pånyttfödda och trogna själar. Ledarna ska trots detta naturligtvis göra allt de kan för att väcka och underhålla trons liv och skilja dem som syndar och vägrar omvända sig från församlingen. Se Matt 18:15, 17.

En urgallring kommer att ske bland medlemmarna i den synliga församlingen. Den som är en blandning av onda och goda, döpta som tror och döpta som saknar sann tro. När detta sker, då synar kungen gästerna. — I mellanöstern finns en urgammal sed. Var och en som inbjuds till en furste får en särskild dräkt när de anländer. I den ska man visa sig för honom. Om en gäst inte skulle ta emot denna högtidsdräkt, så skulle han genom detta på ett grovt sätt förolämpa fursten eller herren som bjudit in honom. Det hjälper inte hur vacker och dyrbar hans egen dräkt är. På samma sätt erbjuder den himmelske Kungen dem som kallas till bröllopet en vacker och dyrbar bröllopsklädnad, nämligen Kristi rättfärdighet, som de ska klä sig i genom tron. De ska klä sig i Kristus Gal 3:27. De som tror ha därför i Kristus både bröllop och bröllopskläder — allt, allt i honom! Mannen utan bröllopskläder är en människa, som smyger sig in med sin egen rättfärdighet. Den egna rättfärdighetens dräkt kan ibland vara förvillande lik den rätta med samma färger och utseende som den sanna bröllopsskruden. Alla gästerna kan alltså inte se skillnaden. Men den är helt uppenbar för Kungens skarpa blick och det avslöjas när han synar gästerna. 2 Kor 5:3Ef 4:24Kol 3:10Kol 3:12 Upp 3:4-52 Upp 16:152 Upp 19:8

Denne gäst tyckte alltså att hans egen dräkt hade den dyrbara kvalitet som krävdes. Trots att han visste att kungen ville se sina gäster i sådana kläder som han själv gett dem så hade han ändå vågat att trotsa kungens vilja. Så gör alla de människor i Kristi kyrka, som inte bryr sig om att genom tron klä sig i Kristus, utan inbillar sig att deras egen rättfärdighet, deras egna goda egenskaper, deras egna gärningars helighet ska vara tillräcklig att därmed bestå inför Gud.

Straffet blir hårt, eftersom det är att trotsa Kungen när man av högmod eller egensinnighet vägrar ta emot den bröllopsdräkt som erbjuds. Matt 8:12Matt 13:41-42Matt 25:30

För många kommer det att gå som det gick med mannen utan bröllopskläder. Säkerheten i den egna rättfärdigheten blir upptäckt och straffad med evig skam. Många är kallade att vara medlemmar i den synliga kyrkan men få är de utvalda. Det är de som i hjärtat tar och tillägnar sig Kristi rättfärdighet, se Matt 7:21. Om det yttersta mörkret, se Matt 8:12. Bröllopssalen, där Kungen beser gästerna, betyder inte den himmelska bröllopssalen för dit kommer ingen som inte har bröllopskläder. Här menas kyrkan eller inrättningen för nåden här i tiden. Från den blir de som inte har bröllopskläder slutligen utkastade genom döden. Här nämns bara en gäst - ett varnande exempel för alla gäster av samma slag. Matt 20:16

Herodianerna, dvs de som tillhörde tetrarken Herodes Antipas parti. De var idémässigt i stort sett saddukeer. Redan i det var de motsatsen till fariseerna. Dessutom hävdade fariseerna att ingen främling likt Herodes av edomitisk släkt fick härska över Guds folk. I fientlighet mot Jesus gjorde de både oliktänkande partierna dock gemensam sak. Att säga något om herodianerna var detsamma som att kränka den romerske kejsaren som gett dem makten. Det var till detta som de ville locka Jesus när de sade, du tar inte parti för någon, inte ens kejsaren själv. Det var som att säga, du kommer därför inte av människofruktan eller vilja att behaga människor att ge ett falskt svar.

Som svar på denna fråga tänkte de sig tre möjliga svar genom vilka Jesus kunde snärjas och fällas. Teg han så skulle det avslöja rädsla. Hans anseende bland folket skulle då med detsamma gå förlorat. Talade han för att betala skatt skulle han i deras tanke dra på sig folkets hat eftersom han uppträdde som ockupationsmaktens, Romarnas vän, och inte som försvarare av Guds ära. Talade han sig i stället mot att betala skatt så vore det ett statsbrott som de närvarande herodianerna skulle använda som vittnesmål mot honom.

Detta mynt var en så kallad denar. Den utgjorde den vanliga skatten och hade kejsarens prägel.

Judarna hävdade att Gud var deras rättmätige herre. Rätt så. Men genom folkets avfall från Gud hade de som en straffdom över sig hamnat under ockupation av främmande folkslag. Denna tid var den Romerska kejsaren deras herre. Detta kunde bevisas genom det mynt som var gångbart i judarnas land. Det bar kejsarens bild och inskription. De levde alltså under laglig plikt att ge Kejsaren det han skulle ha, den skatt som de var ålagda. Detta borde inte innebära någon motsättning till att ge Gud det som tillhörde honom, vare sig specifikt tempelskatten - den skatt som man gav till Guds tempel - eller hjärtat, lydnaden, den andliga tjänsten. Den andliga friheten möjliggör andlig tjänst. Den andliga friheten hindras därför inte för att man underordnar sig myndigheter eller lyder samhällets regler. Det fjärde budet strider inte mot det första. Om det gällde för judarna att de troget skulle lyda den helt och hållet hedniska överheten de levde under på de områden den hade auktoritet så måste det ännu mer gälla oss som står under en kristlig överhet och kristliga lagar. En god kristen är den bästa medborgaren. En människa, som är upprättad till Guds avbild och därför söker leva till Guds ära, är inte respektlös mot den världsliga regentens bild, vare sig det är en kejsare eller kung eller vilken furste som helst. Olydnad och trots mot överheten kan endast den som icke fruktar Gud visa och råda till. Den människan försöker skilja det som Gud förenat och förena det som Gud har åtskiljt. Rom 13:7

Så häpnadsväckande var Jesu svar var för dessa hycklare som ville snärja honom med ord. Så snärjs de ogudaktiga i sin egen snara, Ords 5:22. De förundrade sig över visheten i Jesu svar. Men deras förundran förblev endast köttslig. Med vrede och irritation gick de ifrån honom. De dödas uppståndelse

Saddukeerna var människor i allra högsta grad fyllda av otro. De stod längre från sanningen än fariseerna. De senare försvarade läran om de dödas uppståndelse. De hade emellertid mycket köttsliga föreställningar om den vilket gjorde att den ännu mer blev ett föremål för saddukeernas hån. Nu försökte också saddukeerna pröva Kristus med en fråga. Otro och ytlighet hör ihop. Detta visar sig i denna fråga som handlar om äktenskapet och kärleken. Mark 12:18Luk 20:27Apg 23:8

Denna typ av äktenskap kallades Levirat- eller svågeräktenskap. Syftet med detta var att upprätthålla de enskilda judiska stammarna. 5 Mos 25:5

Frågan visar hur otron också alstrar förståndsmässig blindhet. För att stödja sin otro i fråga om uppståndelsen förutsatte de godtyckligt och oreflekterat att samma förhållande måste råda i den kommande som i den nuvarande tiden. De försökte på så sätt att göra läran om uppståndelsen löjlig och orimlig. På samma sätt gör otrons barn ännu i dag. De uppfinner irrelevanta, dumma frågor för att framställa kristna sanningar som orimliga.

Läran om de dödas uppståndelse förekommer på flera ställen också i de gammaltestamentliga skrifterna. Okunnighet om dessa skrifter var grunden till den fråga som otrons människor ställde. De tolkade denna lära, liksom alla läror på ett köttsligt sätt. På samma sätt som de inte förstod och feltolkade skrifterna så förstod de inte heller Guds kraft, vad Gud förmår. I sin allmakt kan han också uppväcka de döda.

Detta innebär inte att människor blir änglar efter uppståndelsen. De som har del i livets uppståndelse blir lika Guds änglar. De andra blir lik de syndiga änglarna som avfallit från Gud. I uppståndelsen är heller inte den äktenskapliga föreningen som utgör grundvalen för den naturliga samfundsordningen på jorden längre aktuell. Där firas bara den himmelska föreningen mellan Kristus och församlingen. Den föreningen förverkligas i sin fulla kraft när själarna får sina andliga kroppar i uppståndelsen.

Långt efter det att Abraham, Isak och Jakob var döda, kallar Gud sig för deras Gud.Gud är alltså inte de dödas utan de levandes Gud. Slutsatsen är att Abraham, Isak och Jakob lever och att de ska uppstå. Det hör nämligen till det oföränderliga och orubbliga i förbundet mellan Gud och de trogna att det aldrig ska upphöra. Det är ett evigt förbund. Den levande och livgivande Guden har förbundit sig att ge liv åt dem som tror. Ett liv som varar för evigt. Annars skulle förbundet ha ett slut som ett förbund mellan två människor alltid tar slut när ena parten dör. Det hör alltid till Guds rättfärdighet och trofasthet att de som tillhör honom ska leva för alltid. Men det hör också till Guds kärlek att han inte kan låta dem som tillhör honom dö. Han inplanterar hos dem den kärlek som gör att de önskar tillhöra honom för evigt. Det tillhör också hans kärlek att han icke vill mista dem. Detta finns redan i den sanna mänskliga kärleken. Man vill inte mista dem man älskar genom döden. Om man kunde skulle man försvara dem emot döden så länge man själv levde. Skulle då inte Gud vara lika trogen i sitt förbund och i sin kärlek! Han som har makt att ge liv och att uppväcka från de döda! Kristus har med detta exempel visat hur oändligt djupt innehållet i varje rad av den heliga skrift är. Att inte bara själ och ande, utan också kroppen hör till människans natur, kunde också Saddukeerna förstått utifrån Guds ord. Se Dan 12:2, Ps. 48:15, Hos 13:14, Jes 26:19. 2 Mos 3:62 Mos 3:16Mark 12:26Apg 7:32Hebr 11:16

Judarna sysselsatte sig vid denna tid mycket med frågan om vilket som var det största budet. De höll på med denna köttsliga uppdelning för att de bara fäste sig vid det yttre. Mark 12:28Luk 10:25

Som dig själv. Om du står i Guds kärlek, och alltså älskar dig själv på ett sunt sätt. Vi ska inte älska vår medmänniska mer än oss själva utan som oss själva. Kärleken till Gud, grundad i tron på Guds kärlek till oss visar sig i en sann kärlek till oss själva och vår medmänniska. 3 Mos 19:18Matt 19:19Mark 12:31Luk 10:27

Hänger, vilar, beror. Hela lagen och alla profeternas specifika bud är bara en utveckling av de två bud som omfattar allt. Kärleken till Gud och medmänniskan. Alla de tio buden hänger tätt ihop som länkarna i en kedja. På denna kedja hänger hela lagen och profeterna. Deras gudomliga enhet vilar alltså på kärlekens grund. Vad tänker ni om Messias? Matt 7:12

Davids, var rätt svar men det var inte hela sanningen De förstod dock inte mer än vad deras jordiska sinne kunde greppa. Ju mera jordiskt sinnad en människa är desto likgiltigare är hon för läran om Kristi gudom. På den beror dock den rätta insikten både i budet om tron och kärleken. Det är kristendomens livsfråga. Mark 12:35Luk 20:41

Genom Anden, i profetisk ande ingiven av Guds Ande, 1 Kor 12:3. Jesu första fråga i templet gällde om de inte visste att Gud är hans fader, Luk 2:49. Hans sista fråga i templet gick ut på att han är Davids Herre.

Enligt sin gudomliga natur är Jesus Davids Herre, liksom han enligt sin mänskliga natur är Davids Son.

Ingen utom hans lärjungar. Fienderna vågade inte fråga honom på samma sätt som tidigare. Efter detta gjorde de bara upp mordplaner. Domen över dem hade Jesus redan talat ut med orden i v. 44.