För sista gången hade han nu varit där. Han vandrade nu fram under öppen himmel. Han sökte alltså upp en plats som var särskilt lämplig för det tal han skulle hålla om de kommande stora världshändelserna och om tidens slut. Det han sagt om templets förstörelse framstod underligt för hans lärjungar. När de kommit ut från tempelplatsen betraktade de den med eftertanke. Tempelbyggnaden hade byggts i oerhörd prakt av Herodes den store. Ännu var den inte fullt färdig. Det blev den först några år före dess förstörelse. Dess glans och härlighet väckte beundran. Det var på flera ställen täckt med guldplåtar. För övrigt var den byggd i vit marmorsten. Några av dessa stenar var extremt stora. All denna prakt gjorde att till och med Jesu lärjungar hade svårt att tänka sig förstörelsen som han förutsagt. De ville därför fråga honom mer om detta när de påpekade hur ståtliga templets byggnadsverk eller egentligen “byggnaderna” var, som det utgjordes av. I tempelgårdarna fanns många praktfulla byggnader, lärosalar. Mark 13:1Luk 21:5

Detta gick i fullbordan först vid Jerusalems tragiska förstörelse av Romarna, men också i fjärde århundradet efter Kristus efter försöket att bygga templet på nytt, då själva grundvalarna störtade samman. Plogen gick över den mark där det härliga templet stått. Nu för tiden står ett muslimskt tempel på det gamla tempelberget (Moria) alltså ett hedniskt bönehus. Luk 19:44

Olivberget, beläget på östra sidan om Jerusalem var ganska högt. Härifrån kunde templet som låg framför det ses mycket tydligare. Det var också på denna plats som Jerusalems belägring senare tog sin början. Lärjungarna ställer tre frågor. Det som de blandar ihop i sin oklara uppfattning det reder Jesus ut när han visar att var sak har sin tid. Vi kan se tre delar i Jesu tal i detta och nästa kapitel. De innehåller alla något gemensamt men också något unikt som tillhör de specifika domarna över världen. Den första delen, 24:4-14, innehåller en allmän inledning eller översikt av helheten och av tecknen på Jesu återkomst. Den andra delen består av två huvuddelar, först v. 15-28, om Jerusalems förstörelse, sedan v. 29—25:1–30, om det som följer efter detta, förberedelserna för och tiden fram till den yttersta domen. Om den yttersta domen och världens ände handlar uteslutande den tredje delen 25:31–46, även om sådant som hör till detta ämne också förekommer i de tidigare delarna.

Lärjungarna hade frågat om tiden. I stället för att svara på detta visar Herren dem något som var viktigare att veta, varför och hur de måste akta sig för att bli bedragna. Mark 13:15Ef 5:6Kol 2:82 Tess 2:3

I mitt namn, som om de alla vore jag. Speciellt efter Jerusalems förstörelse uppstod många falska messiasgestalter. En av dem var en jude som kallade sig Bar Kochba, som betyder “stjärnans son”. Han utgav sig för att vara den “stjärna” som det står om i 4 Mos 24:17. Han lurade åtskilliga Judar till ett uppror. När upproret misslyckades blev han kallad “lögnens son”. Han liksom många andra i olika tider bedrog folket genom att ge sken av det som Jesus förutsagt och sade: jag är Kristus, jag är den utlovade Messias, återställaren av judafolkets frihet.

Se då till att ni inte blir skrämda, låt er inte skrämmas att fly för tidigt Men… det är ännu inte slutet. Guds domar verkställs steg för steg.

Världshistorien har i detta till punkt och pricka bekräftat Jesu förutsägelse. Detta skedde under den följande tiden fram till år 70 när Jerusalem förstördes. Romarriket där judarna var kringspridda i alla provinser blev händelsernas skådeplats. Uppror skedde nästan överallt i de länder som erövrats av Romarna. Romarriket styrdes av extremt ogudaktiga regenter som skapade missnöje och avfall. Den ena trängde undan den andra i blodiga krig. Fyra kejsare dödades med svärd under den nämnda tiden. Epidemier rasade under vissa tider på olika ställen. Bara under kejsar Claudius regeringstid inträffade fyra peroder av hungersnöd, av vilka en drabbade Judeen hårt. Bland alla jordbävningarna förstörde den som inträffade år 60 städer i Mindre Asien.

Världens pånyttfödelse liknas alltså vid en fysisk förlossning (jfr 19:28). Herren syftar särskilt på de smärtor som drabbar judafolket och som måste föregå den slutliga pånyttfödelsen av detta folk.

Jesus döljer inte för sina lärjungar att de ska få sin tunga del i den allmänna vedermödan. De blev hatade och förföljda. Uppfattningen i hedningarnas vanföreställningar var att de stora olyckorna berodde på de kristna. Matt 10:17Mark 13:9Luk 21:12Joh 15:20Joh 16:2

Komma på fall, stöta sig på en lära, som är förknippad med så mycket lidande, och ta anstöt av tron. Av sådant följer ännu mer förräderi och hat. Avfälliga kristna blir vanligtvis de bittraste fienderna.

Falska profeter, som kanske inte utger sig för att vara Messias, v. 5, men hävdar andra grunder för tron än evangelium.

När laglöshetens våldsamhet i omoral, uppror m. m. “ökar” och får övertaget bland de ogudaktiga för det med sig ett tryck också mot dem som har något av kärleken kvar. Denna press hotar att kväva, inte bara den andliga, utan också den naturliga kärlekens låga. Hos många kommer den också verkligen att förkolna. Den förkolnade kärleken förbyts då hos de avfälliga mot otålighet och hat. Många gick av denna anledning tillbaka till judendomen från kristendomen. Det förstår vi tydligt av Hebreerbrevet.

Men den som inte låter ondskans övertag leda till misströstan och avfall utan härdar ut och förblir fast i tron, kärleken och hoppet till slutet av prövningstiden, han blir räddad från fördärvet och når till sist härligheten. Även om detta närmast gällde prövningen inför Jerusalems förstörelse så gäller det också alla andra tiders prövningar för Jesu trogna.

Detta inträffade redan innan Jerusalems förstörelse. Evangelium om riket som Kristus vunnit med dess förmåner och nåd blev predikat i hela den då kända världen, innan den änden kom som v. 6 talar om. Men detta var ett förspel till det som ska pågå ända till tidsålderns slut. Innan den kommer ska evangelium bli predikat för alla jordens folk. Största delen av dem känner ännu inte till nådens ord.

Om förödelsens styggelse har Daniel talat mer än en gång. När lärjungarna såg denna styggelse stå på den heliga platsen (egentligen “på ett heligt rum”), skulle det vara tecknet för dem som de skulle rätta sig efter. Templet var helig plats så också Olivberget. I templet hade en förödelsens styggelse stått redan under den Mackabeiska tiden. Antiochus lät resa en avgudabild på Guds altare, 1 Mack 1:57. Ännu större var den hedniska styggelse som ägde rum när Jerusalem och dess tempel ödelades av romarna. Då hade fördärvet nått sin höjdpunkt och Daniels profetia gått i sin verkliga fullbordan. När det gått så långt var det säkerligen för sent för lärjungarna att fly. Redan när de romerska arméerna med avgudarna som sina fälttecken stormat Olivberget så stod förödelsens styggelse på helig plats. Då fick lärjungarna se uppfyllelsen av Jesu förutsägelser i detta kapitel i den bemärkelse de rörde hans återkomst med straffdom över Jerusalem. De fick också klart för sig att tiden var inne för dem att fly. Vad ”förödelsens styggelse” som ett bestämt särskilt tecken för dem bestod i vet vi inte. De fann och förstod det hur som helst själva. Det gör också var och en som tar vara på tidens tecken på rätt sätt. Han behöver aldrig ta miste om just det tecken som han ska rätta sig efter i varje enskilt fall. Den som läser det hos Daniel, bör förstå det rätt, var det råd som lärjungarna skulle följa. Ingen blir rådlös vilken nöd det än gäller om man tar vara på ordets varningar och kunskap och av dem bedömer sin egen situation och hela världens. Denna förutsägelse kommer slutligen att fullkomligt fullbordas då det sker som beskrivs i Upp 11:2 och13:14-15. Då blir vilddjurets bild den förödelsens styggelse som profetian slutligen pekar mot. Hos profeten Daniel betyder det ordet, ”förödelsens styggelse” alltid en avgudabild. Det fullbordandet håller nu på att förberedas. Romarna förorenade inte templet genom avgudastyggelser. De förstörde det enligt Herrens vilja. Luther tillämpar profetian även på påven, som står som en förödelsens styggelse i Kristi kyrka. Mark 13:14Luk 21:10Dan 9:27kap 12:11

Fly utan dröjsmål.

Från de platta taken ledde trappor direkt ned på gården eller gatan.

På åkern där arbetet var lätt och bekymmersfritt.

Sådana människors situation gjorde en hastig flykt extra obekväma. Deras ve eller olycka kunde bli så mycket värre eftersom de råa hedniska krigarna i antikens värld ofta hade för sed att sprätta upp havande kvinnor och mörda de ofödda barnen.

Vintern i mellanöstern är inte hård så mycket pga köld som genom väta. Det kraftiga ihållande regnet gör vägarna ibland alldeles oframkomliga. Sabbat skulle försvåra flykten ännu mer. På den dagen fick Judarna varken bära bördor eller gå längre än 2000 steg bortom stadsporten. Många som annars gärna skulle ha flytt kunde lätt uppleva sig förhindrade av sabbatslagen. Dessutom gör en samlingsdag det särskilt svårt att i trängseln med hast komma undan.

Vedermödan, jämmern, nöden blev för de otrogna judarna så mycket större för att de fortsatte tänka att deras gudstjänst var omöjlig att stoppa och templet omöjligt att riva. Till slut störtade grunden för deras tro samman tillsammans med stadens och templets grundvalar.

För de utvaldas och deras böners skull. Även deras bön om att flykten inte skulle ske om vintern blev besvarad. Jerusalems belägring skedde på våren. De utvaldas bön hjälper där alla andra utvägar tycks stängda, Jak 5:16. Gud kommer på grund av sina heligas böner se till att nödens tid förkortas. Detta visade sig i den stora nödens tid vid straffdomen över judafolket. Det har visat sig alltsedan dess. Det ska först och främst visa sig i den sista stora antikristliga nöden. Jesu ord visar tydligt att han först och främst syftar på en tid som ligger i framtiden och på en nöd som också ska drabba kristenheten. När Jerusalem förstördes var de kristna redan i säkerhet. Den nöd som drabbade det otrogna Judafolket nådde aldrig de trogna och utvalda. Mark 13:20

Under åren för det Judiska kriget uppträdde ingen falsk messiasgestalt. Detta ligger ännu i framtiden, se 2 Tess 2. Upp 13. Falska messiasgestalter och falska profeter kommer att komma. Antikrist och den falske profeten har sina förelöpare och slutligen uppträder de med tecken och under som är så förföriska att också de utvalda skulle bli förförda om de inte blev bevarade genom Guds nåd. På den tid då Jerusalem förstördes skedde ingenting av allt detta varken bland Judarna eller bland de kristna. Om de falska undren, se 2 Tess 2:9-10. Upp 13:13. Mark 13:22

Här talar Jesus om sin sista återkomst. På den skulle de alltid hålla sig beredda. Den blir som blixten, hastig, så att man inte behöver undra om den kommit. Den är så uppenbar så att man inte kan taga miste. Tanken på detta skulle stärka dem mot frestelsen att lyssna på förförarens röst som vill bestämma tid och sätt. Detta härliga frälsningslöfte, att Herren när nöden är som allra störst ska komma med en plötslig och underbar hjälp för att rädda sitt folk visar ännu tydligare att profetian syftar på en tid som ännu ligger i framtiden. Han kom inte för att rädda Judafolket på den tiden, inte heller för att rädda de kristna. De var redan räddade. Om denna profetias fullbordan, se Upp 19:11, 16.

Liket, dvs kadavret, kroppen av ett dött djur. Med detta menas den andligt döda och till förruttnelse mogna Judiska samfundskroppen. Gamarna är dels de tidigare nämnda förförarna, dels de romerska arméerna. Gamar som är rovfåglar av denna art. Detta översätts ibland också örnar - romarna hade örnens bild som fälttecken. Lika hastigt som rovfågeln störtar sig på liket, lika hastigt ska straffdomen komma över ett fördärvat människosläkte. Människosonen kommer Job 39:33Luk 17:37

Strax, trots att lång tid förflyter mellan Jerusalems förstörelse och tidsålderns slut. Men eftersom alla straffdomar som inträffar efter de dagar av nöd som nämnts pekar alltmer fram mot yttersta dagen så säger Jesus “strax”. Möjligtvis syftar detta ords närmaste betydelse på de tre dagar och en halv dag, som nämns Upp 11:11. Jes 13:10Hes 32:7Joel 2:31Joel 3:15Mark 13:24Luk 21:25Apg 2:20

Människosonens tecken. Lärjungarna hade frågat efter ett tecken, v. 3. Här kommer svaret. Det blir ett tecken, som tydligt och klart tillkännager att Människosonen är den kommande domaren. Människosonens tecken på jorden är korset. Men vad “Människosonens tecken i himmelen” egentligen består i, får framtiden utvisa. “Alla jordens folk”, först och främst det judiska folkets tolv stammar. Matt 25:31Mark 13:26Upp 1:7

Med starkt basunljud. Hos Judarna brukade folket kallas samman med trumpeter vid högtidliga tillfällen. Så ska också de sista trumpeterna eller basunerna sammankalla hela Guds folk till Lammets högtid. De utvalda, levande och avsomnade ska samlas för att möta Herren i skyn, 1 Tess 4:16. Här på jorden samlas folket till hans rike, till nådens rike, Rom 11:26. Matt 13:411 Kor 15:521 Tess 4:16

Fikonträdet är det som slår ut sist av alla träd. Det är därför det starkaste kännetecknet på att sommarens är nära. Av alla träd var det alltså fikonträdet som Jesus ville använda i sin liknelse. Efter prövningarnas vinterstormar och vårfloder följer en andlig och evig sommar för Guds barn. Den längtar de efter.

Allt detta. Sammanhanget med nästa vers visar att här avses allt det som Jesus sagt tidigare om Jerusalems förstörelse. Uppfyllelsen ev det skulle vara ett bevis för Jesu första lärjungar att det som glädjerikt skulle komma ut ur den stora nöden står för dörren eller är för handen. Guds rike ska alltså efter den svåra tiden på ett trösterikt sätt breda ut sig. Jak 5:9

Det här släktet det då levande generationen ska inte förgå, inte dö ut, förr än allt detta som blivit sagt om stadens och templets förstörelse verkligen sker. Så mycket och så aktuell information ger Jesus dem om tiden som de frågat efter i v. 3. “Allt detta ska börja ske redan under er livstid.” (Luthers kommentar.) Profetians första fullbordan skedde trettiosju år efter detta. Aposteln Johannes upplevde den inte bara utan överlevde den med nära trettio år. ”Det här släktet” kan särskilt syfta på det judiska folket som trots att de är förskingrade och kringspridda på jorden, inte ska försvinna innan allt har skett som måste ske innan tidsålderns slut.

Mark 13:31 både dem om Jerusalems förstörelse och de om tidsålderns slut.

Lärjungarna hade i v. 3 föreställt sig att Jerusalems förstörelse och Jesu återkomst skulle inträffa samtidigt. Nu hade de fått veta tiden för den första händelsen så mycket som de borde och behövde känna till. Men om den långt mera avlägsna dagen för Människosonens återkomst och stunden då domen ska ske kunde de inte få samma exakta besked. Mark 13:32

De åt och drack, obekymrade, tog hustrur osv. Som om det inte fanns annat att göra och tänka på. Ju mer de materiella angelägenheterna, även sådana som i sig själva är tillåtna, upptar människans sinne och uppmärksamhet desto mer bekymmerslös blir hon angående det som rör hennes eviga väl. 1 Mos 6:2Kap 7:7

Då, vid återkomsten. Den ene som arbetar på fältet, med Gud i hjärtat och evighetsangelägenheten för sina ögon, tas upp likt Noa och hans familj. Den andre, som bara arbetar för det jordiska lämnas kvar i sin nöd och sitt oförberedda tillstånd när faran anländer. På samma sätt gick folket som inte togs upp i arken under i syndafloden. Luk 17:34-35

Hos judarna användes vid denna tid handkvarnar på vilka särskilt kvinnorna malde. Så nära förenade med varandra i denna eller annan sysselsättning, och ändå så skilda åt. Två arbetar. Den ena med ett jordiskt, den andra med andligt sinnelag. De som tillhör Kristus och lever när allt detta sker ska ryckas upp för att möta honom, 1 Tess 4:17. De andra bliva lämnade kvar för detta är ännu inte den yttersta domens tid, se Upp 20:1—6.

Tänk inte, Vem bryr sig väl om denna dag? - Din dödsdag gör i saken slag. Matt 25:13Mark 13:33Mark 13:35

Hugga honom i stycken. Att hugga itu eller såga sönder någon levande var det mest fasansfulla dödsstraffet i det gamla mellanöstern (1 Sam 15:33). En liknande fruktansvärd känsla som man upplevde vid ett sådant straff får den människan i andlig bemärkelse uppleva som drabbas av den vredesdom som skildras här. Hennes själ ska inte ha glädje av kroppen i den tillkommande världen. Inte heller kroppen av själen. Den ena delen kväver den andra till döds. Matt 8:12kap 13:42cap 25:30