1Då tog Elifas från Teman till orda och sade: 2Tar du illa uppom man försöker tala till dig?Vem kan hålla tillbaka sina ord? 3Se, du har väglett mångaoch stärkt kraftlösa händer. 4Dina ord har rest upp den som har snubblat,och du har gett kraft åt vacklande knän. 5Men nu gäller det dig,och då blir du modlös,du blir förskräckt när det drabbar dig. 6Är inte din gudsfruktan din tillförsiktoch dina vägars ostrafflighetditt hopp? 7Tänk efter:När gick en oskyldig förlorad,och var gick de rättsinniga under? 8Jag har sett att de som plöjer ondskaoch sår olycka får skörda sådant. 9De förgås för Guds andedräkt,de försvinner för hans vredes fnysning. 10Lejonen ryter och vrålar,men de unga lejonens tänder bryts av. 11Det gamla lejonetförgås i brist på rovoch lejonhonans ungar skingras. 12Ett ord smög sig till mig,det nådde mitt örasom en viskning 13när tankarna oroadesav nattens syneroch sömnen föll tungöver människorna. 14Skräck och bävan drabbade migoch fick alla mina ben att skaka. 15En ande strök förbi mitt ansikte,håren på min kropp reste sig. 16Den stannade,men jag kunde inte urskilja utseendetpå gestalten jag såg.Det var tyst,sedan hörde jag en röst: 17”Kan en människastå rättfärdig inför Gud,kan en människa vara reninför sin skapare? 18Han litar inte ens på sina tjänare,han finner fel hos sina änglar. 19Hur mycket mer hos demsom bor i hyddor av lera,dem som har sin grund i stoftet!De krossas lättare än mal. 20När morgon blivit kvällligger de slagna,de går under för alltidutan att någon märker det. 21Deras tältlinor rycks upp för dem,de dör utan visdom.”
