1Job fortsatte sin utläggning. Han sade: 2O, att jag var som i gångna månader,som i dagarna då Gud vakadeöver mig, 3då hans lykta sken över mitt huvudoch jag gick i hans ljusgenom mörkret, 4då jag var i min krafts dagar,då Guds godhet viladeöver mitt hus, 5då den Allsmäktigeännu var med migoch mina barn fannsrunt omkring mig, 6då mina fötter badade i gräddmjölkoch det rann bäckar av oljaur klippan för mig. 7När jag gick till porten i stadenoch intog min plats på torget, 8då drog sig de unga undannär de såg mig,och de gamla reste sig och stod. 9Stormännen höll tillbaka sina ordoch lade handen på munnen. 10Furstarnas röst tystnade,tungan fastnade vid deras gom. 11Varje öra som hörde mig prisade mig,varje öga som såg mig lovordade mig, 12för jag räddade den fattige som ropadeoch den faderlösesom ingen hjälpare hade. 13Den döende välsignade mig,änkans hjärta fick jag att jubla. 14Jag klädde mig i rättfärdighetoch den var min klädnad,rättvisan var min manteloch huvudbonad. 15Jag var ögon åt den blindeoch fötter åt den halte. 16Jag var en far för de fattigaoch redde ut den okändes sak. 17Jag krossade den orättfärdiges käkaroch ryckte rovet från hans tänder. 18Jag tänkte då:”I mitt eget bo ska jag dö,mina dagar blir många som sanden. 19Min rot sträcker sig till vattnet,nattens dagg vilar i mina grenar. 20Min ära är ständigt ny,och min båge förnyas i min hand.” 21De lyssnade på mig och väntade,de var tysta inför mitt råd. 22Efter mig talade ingen,och mina ord vederkvickte dem. 23De väntade på mig som på regn,de öppnade sin munsom efter vårregn. 24Jag log mot dem när de misströstade,och de tog emot mitt ansiktes ljus. 25Jag valde väg åt democh satt som hövding,jag tronade som en kungbland sina män,som en som tröstar de sörjande.
