1Nu skrattar de åt mig,dessa som är yngre än jag,medan jag inte hade satt deras fäderens bland mina vallhundar. 2Vilken hjälp kundederas händer ge mig,de som saknar all livskraft? 3De är utmärglade av nöd och hunger,de gnager den torra markensom redan förut var öde och ödslig. 4De plockar saltörter bland snårenoch ginströtter är deras mat. 5De drivs ut från gemenskapen,man ropar efter dem som tjuvar. 6De måste bo i otäcka raviner,i jordhålor och bergsskrevor. 7De skriker bland snåren,de kryper ihop under nässlor. 8De är uslingar och ärelösa,utjagade ur landet. 9Nu har jag blivit deras nidvisa,jag har blivit ett ordspråkbland dem. 10De avskyr migoch håller sig borta från mig,de tvekar inte att spotta mig i ansiktet. 11Gud har lossat min bågsträngoch plågat mig,därför släpper de sina hämningarinför mina ögon. 12Vid min högra sida reser sig slöddret,de slår undan mina fötteroch banar sig vägför att fördärva mig. 13De river upp min stig,de arbetar på mitt fördärv,men de får ingen hjälp. 14De bryter framsom genom en bred rämna,de vältrar sig fram mellan ruinerna. 15Fasor väller över mig,min ära rycks bort som en stormoch min räddning har försvunnitsom ett moln. 16Nu utgjuter sig min själ inom mig,och plågans dagar håller mig fast. 17Natten borrar i mina ben,den gnagande pinan tar ingen vila. 18Med stor kraft griper han min mantel,han fattar mig i min livklädnad. 19Han har vräkt mig ner i dyn,och jag liknar stoft och aska. 20Jag ropar till dig,men du svarar mig inte.Jag reser mig upp,men du bara ser på mig. 21Du har blivit grym mot mig,med din starka handansätter du mig. 22Du lyfter upp mig till vindenoch för mig bort,du skakar mig i stormen. 23Jag vet att du vill föra mig till döden,till den boning där allt levandesamlas. 24Men räcker man inte ut handennär man faller,ropar man inte efter hjälpnär olyckan kommer? 25Grät jag inte över densom hade hårda dagar,led inte min själ med den fattige? 26Men när jag sökte det godakom det onda,när jag väntade på ljus kom mörker. 27Mitt innersta kokar och får ingen ro,dagar av plåga har mött mig. 28Mörk går jag omkring,men inte av solen.Jag reser mig bland folketoch ropar på hjälp. 29Jag har blivit en bror till schakalerna,en vän till strutsarna. 30Min hud svartnar och faller av mig,mina ben brinner av hetta. 31Mitt harpspel är bytt i sorgelåt,mitt flöjtspel i högljudd gråt.
