1Människan, av kvinna född,lever en kort tid och mättas av oro. 2Som ett blomster växer hon uppoch vissnar,som en skugga flyr honoch kan inte bestå. 3Mot en sådan öppnar du ditt öga,mig drar du till doms inför dig. 4Kan en ren komma från en oren?Nej, inte en enda! 5Om människans dagar är bestämdaoch hennes månaders antalär fastställt av dig,om du har satt en gränssom hon inte kan överskrida, 6vänd då din blick ifrån henneoch ge henne ro,låt henne få glädje av sin dagsom en daglönare. 7För ett träd finns det hopp,huggs det ner kan det gro igenoch nya skott ska inte saknas. 8Även om dess rötter åldras i jordenoch stubben dör i mullen, 9ska det grönska vid doften av vattenoch skjuta skott som ett ungt träd. 10Men när en man dör ligger han där.När en människa ger upp andan,var är hon då? 11Som vattnet försvinner ur sjönoch en flod sinar och torkar ut, 12så lägger sig människanoch står inte upp igen.Först när inte himlen finns mervaknar hon och reser sigfrån sin sömn. 13Tänk om du villegömma mig i dödsriket, dölja mig tills din vrede upphör,sätta en bestämd tid för migoch tänka på mig! 14Kan en människa som en gång dött få liv igen?Då skulle jag hålla ut i min mödas tidtills min avlösning kommer. 15Du skulle ropa på mig,och jag skulle svara dig,du skulle längta efter dina händers verk. 16Fastän du nu räknar mina stegskulle du inte ge akt på min synd. 17Min synd skulle ligga i en förseglad pung,och du skulle täcka över min skuld. 18Men som berget faller och vittrar bort,som klippan flyttas från sin plats, 19som vatten nöter sönder stenar,som dess flöden sköljer bort myllan,så gör du människans hoppom intet. 20Du besegrar henne för alltidoch hon går bort,du förändrar hennes ansikteoch sänder i väg henne. 21Om hennes barn kommer till äravet hon det inte,om de blir ringaser hon det inte. 22Hennes kropp känner barasin egen plåga,hennes själ bara sin egen sorg.
