1Jag är trött på livet,jag vill släppa fram min klagan,jag talar i min själs bitterhet. 2Jag vill säga till Gud:Fördöm mig inte.Låt mig veta varför du anklagar mig. 3Gläds du åt att förtrycka,att förkasta dina händers verkoch låta ditt ljus skinaöver de gudlösas rådslag? 4Har du ögon som en varelse av kött,ser du så som människor ser? 5Är dina dagarsom en människas dagar,dina år som en mans levnadstid? 6Du letar ju efter min skuldoch söker min synd, 7du som vet att jag är oskyldigoch att ingen kan rädda ur din hand. 8Dina händer har format migoch gjort varje del av mig,och ändå vill du fördärva mig! 9Tänk på hur du formade mig som lera,och nu låter du mig bli stoft igen! 10Du hällde ut mig som mjölkoch lät mig stelna som ost. 11Du klädde mig med hud och köttoch vävde mig sammanav ben och senor. 12Liv och nåd gav du mig,din omsorg bevarade min ande. 13Men detta gömde du i ditt hjärta– jag vet att du tänkte så – 14att om jag syndade,skulle du vakta på migoch inte lämna min skuld ostraffad. 15Ve mig om jag är skyldig!Men är jag oskyldigkan jag ändå inte lyfta mitt huvud,för jag fylls av skamoch ser mitt lidande. 16Och höjde jag huvudetskulle du jaga mig som ett lejonoch åter visa din förunderliga makt mot mig. 17Du skulle föra fram nya vittnen mot migoch låta mig känna din vrede mer och mer,du skulle sända här efter härmot mig. 18Varför tog du mig ut ur moderlivet?Om jag ändå hade döttinnan något öga såg mig! 19Om jag ändå aldrig varit till,utan förts från moderlivettill graven! 20Min tid är kort. Låt mig vara, lämna mig i fredså att jag får en stund av glädje 21innan jag går bortför att aldrig komma tillbaka,till mörkrets och dödsskuggans land, 22till ett land med dunkelsom djupaste natt,till dödsskugga och förvirringdär ljuset är som djupaste natt.
