1Då tog Job till orda och sade: 2Jag vet mycket väl att det är så.Hur kan en människastå rättfärdig inför Gud? 3Om hon vill gå till rätta med honom,kan hon inte ge svar på en sakbland tusen. 4Hans hjärta är vist,hans kraft är väldig,vem har trotsat honomoch kommit undan? 5Han flyttar bergutan att någon vet detoch omstörtar dem i sin vrede, 6han får jorden att vacklafrån sin platsoch dess pelare att bäva, 7han befaller solen att inte gå uppoch förseglar stjärnorna, 8han ensam spänner ut himlarnaoch skrider fram över havets rygg, 9han har gjort Stora Björn och Orion,Sjustjärnornaoch söderns stjärnbilder, 10han gör stora och ofattbara ting,under som ingen kan räkna. 11Se, han går förbi migutan att jag ser honom,han drar vidareutan att jag märker det. 12Han griper sitt rov,vem kan hindra honom?Vem kan säga till honom:”Vad gör du?” 13Gud håller inte tillbaka sin vrede.För honom måsteRahabs följe böja sig. 14Hur skulle jag kunna svara honom,välja ut ord inför honom? 15Även om jag har rättkan jag inte svara,bara be min domare om nåd. 16Om jag ropar och han svarar,så tror jag inte att han lyssnartill min röst, 17för han straffar mig med stormoch slår mig med sår på sårutan orsak. 18Han låter mig inte hämta andanutan mättar mig med bedrövelser. 19Gäller det styrka? Se, han är stark!Gäller det vad som är rätt?Vem vill ställa mig till svars ? 20Om jag hade rättskulle ändå min mun fälla mig,om jag vore oskyldigskulle han finna mig falsk. 21Jag är oskyldig!Jag vill inte veta av mig själv,jag är trött på att leva. 22Det går på ett ut, därför säger jag:Både den oskyldigeoch den skyldige förgör han. 23Om en plåga bringar plötslig död,föraktar han de oskyldigasförtvivlan. 24Jorden är given i de gudlösas hand.Han binder för ögonenpå dess domare.Om det inte är han, vem är det då? 25Mina dagar rusar i vägsnabbare än en löpare,de flyr bort utan att ha settnågon glädje. 26De far förbi som vassbåtar,som en örn som störtar mot sitt byte. 27Om jag säger:Jag ska glömma mitt bekymmer,släppa min sorgsna minoch vara glad, 28så bävar jag ändå för alla mina kval,för jag vet att du inteska döma mig fri. 29Jag står där som skyldig,varför tröttar jag ut mig i onödan? 30Även om jag tvättar mig med snö och renar mina händer med lut, 31ska du ändå sänka ner mig i pölenoch mina kläder ska avsky mig. 32Han är inte en människa som jag,så att jag kan svara honom:”Vi går tillsammans till rätten.” 33Det finns ingen som kandöma mellan ossoch lägga sin hand på oss båda. 34Må han ta bort sitt ris från migså att skräcken för honominte förfärar mig. 35Då ska jag talautan att vara rädd för honom.Men så har jag det inte.
