Varning för hänsynstagande till personer. Skillnaden mellan leva
21Mina bröder var inte partiska i er tro på vår Herre Jesus Kristus, härlighetens Herre. 5 Mos. 1:17, Ords. 24:23.
4Har ni då inte diskriminerat bland er och blivit domare med orena motiv?
Tron på Jesus Kristus vår Herre som aposteln kallar härlighetens Herre, för att antyda tomheten av alla människors skillnader. Det är ju en viss tillförsikt om det man hoppas på, en övertygelse om ting som inte syns, Hebr. 11:1. Således är det nödvändigt att de som tror på honom, ser bort från det som man kan se med det mänskliga ögat, men däremot ha Jesus och hans härlighet för ögonen. Då måste all mänsklig härlighet bli tillintetgjord. De som tillhör Kristus har en hög värdighet som Guds barn antingen de i kroppsligt avseende är fattiga eller rika, ringa eller högt uppsatta. Med den utgångspunkten bör alla sanna kristna bedöma och bemöta sina medmänniskor. Därför är änkor fattiga och faderlösa och moderlösa barn lika dyrt aktade inför Herren som de rikaste och mäktigaste för han omfattar alla med lika stor barmhärtighet och alla är lika dyrt återlösta. Erfarenheten visar tydligt hur stor frestelsen är även för Guds barn, att göra skillnad mellan rika och fattiga, mellan höga och ringa i bemötande och umgängessätt. Aposteln säger att sådan skillnad inte överensstämmer med tron på härlighetens Herre eftersom vi då dömer efter onda tankar. Här kommer då i världsligt avseende det fjärde budet och andra föreskrifter så som Rom. 13: 1–7 i betraktande.
8Om ni uppfyller den kungliga lagen enligt skriften: Du ska älska din nästa som dig själv, då gör ni rätt. 3 Mos. 19:18, Rom. 13:9.
Skriften säger: Kärleken är lagens fullbordan, men den sanna kärleken finns bara hos dem som lever i tron på Guds son, och bara den som älskar Kristus kan i honom älska sin nästa såsom sig själv. Detta bud är givet av den himmelske konungen och han vill inplantera det hos dem som tillhöra det konungsliga prästerskapet. 1 Petr. 2: 9. Dem ska med himmelsk konungslig kärlek älska sin nästan utan hänseende till personen, v. 1-4.
Översikt av kap. 2:14–26
14-26
Att tron utan gärningar är död är skriftens uttryckliga lära, men att gärningarna för den skull ger mig rättfärdighet inför Gud, det är tvärtemot läran om Guds nåd och tron. Huvudsyftet för Jakobs epistel är inte att visa hur syndaren rättfärdiggörs inför Gud, utan hur den rättfärdiggjorda människans tro verkar genom kärleken, uppenbarar sig i kärlekens utövning, såsom Paulus eftertryckligen lär ut. Han visar först hur syndaren genom tron på Jesus Kristus som allena vår visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning, får sina synder förlåtna och i sig fött ett sådant kärlekssinne. Där är tron är sann och följaktligen levande, där kan den inte ligga fördold, utan måste, såsom allt liv ha sina livs yttringar. Dess motsats är den döda mun tron och blotta förståndsövertygelsen vilken Jakob bekämpar. Det visar sig tillräckligt klart, hur aposteln lägger tron till grund, innan han fordrar gärningar. Han visar, hur tron ser uppåt allena till Gud, ber och får allt som fattas. Hur tron allena gör att Gud tar hand om det nödvändigaste och sedan hur kärleken ser sig omkring till sin nästa för att göra sin nästa såsom Gud gjort honom. Tron får, kärleken delar ut det. Först visar aposteln i kap. 1: 2–3 hur det borde vara dom till glädje tro prövades och övades i många olika frestelser och prövningar, eftersom trosprövningen stärker ståndaktighet. Vad som fattas dem skulle de be till Gud om och följaktligen få av nåd, som ger i godtrogenhet och utan förebråelser åt alla, och de skulle få det, v. 5. I v. 6 är det i nöd som trons bön beds, som utan något tvivel litar på löftet om bönhörelse. Tron håller löftet och är trygg. På gärningar kan ingen trygghet byggas, det blir alltid tvivel om de räcker till. Den som tvivlar, han tänker inte att han får något av Gud. Gud från vilken all god och fullkomlig gåva kommer, har såsom den största gåvan fött oss (på nytt) efter sin vilja. Genom sanningens ord och sin fria vilja, helt oberoende av och inte genom vår gärning. Därför förmanar Aposteln att var och en skall vara snar till att höra och anamma ordet med saktmodighet, därför att ordet frälser våra själar, v. 17–21, men ingen gärning gör det. Sedan visar han, att bara att höra och veta, utan ordets emottagande med hjärtats tro, så att ordet blir en levande verkande sanning i oss, är förgäves. Bara vetandet gör en glömsk och kraftlös hörare, men betraktandet i frihetens fullkomliga lag, evangelium om förlossningen och friheten i Jesus Kristus och bestående vid denna. Med hjärtas tro, blir inte en glömsk åhörare, utan tron som en levande kraft, driver honom att vara en ordets görare, och han blir salig i sin gärning. Det är saligt att göra Guds vilja, och trons betraktande i frihetens lag förmår honom till detta. I början av kap. 2 visar aposteln hur hänsyn till personer som inte kommer från tron på Jesus Kristus, vår Herre, och hur de vid sån skillnad inte höll fast vid tron på honom. Det visar sig klart i kap. 1:18, kap. 2:5, att aposteln är lika förtrolig med läran om Guds fria nåd som de övriga apostlarna. Här ligger tron till grund, en levande tro, som därför framträder i kärlekens gärningar. Han begär inte kärlekens bevisning av andra än dom som han säger till: Gud har fött er efter sin vilja genom sanningens ord. Hos andra är det förgäves, för ingen kan göra något förrän han är född. Lika lite kan någon med sina gärningar bidra till sin födelse.
Sedan vi funnit hur aposteln lärt om Guds fria nåd och om födelsen genom sanningens ord och detsamma om tron som för Kristi skull får allt som man ber om, så betraktar vi särskilt kap. 2: 14–26. Där vill gärna gärningslärans försvarare hämta stöd för sig, och där annars troende själar kan stöta sig på apostelns starka uttryck. Av det föregående måste vara tydligt, att aposteln inte talar mot en tro som hotas av lagens dom och syndens nöd, han förtröstar på Kristi försoning och rättfärdighet mot synd, död och helvete. Det är samma med Guds Andes verk i det andligt det fattiga och botfärdiga hjärtat. Lika lite kan ett nytt liv i form av lydnad, försakelse, i hjärtat bli utan frukt, utan måste bevittna sitt liv. Aposteln talar om en död muntro, en hycklares tro, blott en förståndsövertygelse, såsom att Gud är en, v. 19, en tro som inte har gärningar, v. 17, följaktligen utan eller skild från gärningarna, lika orimlig som en eld utan eller skild från värmen, ett liv utan livsyttringar. Därför säger han: visa mig din tro utan gärningarna, v. 18. Här är det frågan om en sådan tro och inte om det botfärdiga hjärtats tröstfulla förlitande på Kristus, det är helt klart. Han jämför den med de onda andarnas tro, v. 19. De tror också att Gud är en, men det skänker de ingen tröst, utan måste vid en sådan tro bäva. Här talar han om en kärlek som bara är vänliga ord och ingen kärlek som är till någon hjälp. Sådan tro och kärlek är en lögn och bevisar att den människan inte begär något från Gud ifrån hjärtat, och får därför inget som tjänar till liv och gudaktighet. Hon är inte uppvaknad ur sina synder, än mindre pånyttfödd, eller också är hon insomnad. En sådan tro fanns då, liksom än idag. Om en sådan tro säger aposteln: Inte kan väl tron frälsa honom? v 14. Nej den hjälper honom lika lite som den slags kärlek hjälper de nakna och hungriga som säger: Gå i frid, värm er och ät er mätta, och likväl ger det de inte vad deras kropp behöver, v. 16. Därför säger han att den tro som inte bevittnar sitt liv är död i sig själv, v. 17, så som också Paulus lär. I Kristus Jesus gäller inget utan tro, som är verksam genom kärlek. Gal. 5:6.
En sådan död tro hade inte Abraham, utan en tro vars liv, kraft och sanning bevittnades av hans försakande lydnad i Isaks offrande. Aposteln säger: Var inte Abraham rättfärdiggjord genom gärningar då han bar sin son Isak upp på altaret? Du ser att tron medverkade tillsammans med hans gärningar. Genom gärningarna blev tron fullkomnad och skriften uppfylld som säger: “Men Abraham trodde Gud, och det gjorde honom rättfärdig”. Han blev kallad Guds vän. Ni ser att en människa blir rättfärdigad av gärningar och inte bara av tro allenast, en tro utan eller skild från gärningar. Aposteln säger uttryckligen att det var Abrahams tro, inte hans gärningar som rättfärdiggjorde honom inför Gud, det skedde långt innan Isak skulle offras, men att hans tro medverkade med eller till hans gärningar. De är givna liv och drev honom i detta stora trosverk, och blev fullkomnat genom gärningarna. Där är gärningarna bevittnade, att hans tro var sann och levande, och att hans tro helt och hållet stödde sig på Herrens ord, som om han hade sett dess fullbordan för sina ögon. Då aposteln så bestämt förklarar att Abrahams tro gjorde honom rättfärdig, och hans syfte är att tillbakavisa den döda tron. Blotta förståndskunskapen om Guds frälsningsnåd i Kristus, så djupt kunna hans ord, att Abraham blev rättfärdiggjord genom gärningar, det hade Gud sett långt innan, men människorna som inte såsom Gud kan se tron i hjärtat. Därför säger Paulus i Rom. 4:2 ” Om Abraham förklarades rättfärdig genom gärningar, då har han något att berömma sig av. D o c k i n t e i n f ö r Gud”, således bara inför människor. Då hycklarens muntro är ganska bedräglig, så måste tron som kommer av gärningar vara känd och bevittnad såsom sann och levande. Abraham var redan som just genom tron, avstod all egen förtjänst och värdighet och håller sig endast till Guds nåd, rättfärdig inför Gud, utan gärningar, 1 Mos. 15:6. Inför människor kunde han inte hållas rättfärdig utan gärningarnas intygande, och hur skulle Gud annars bli prisad bland människor. Därför säger också Herren vid Isaks offrande: Nu vet jag att du fruktar Gud, att han vill berätta det själv för Abraham, men även att han skulle bli ett vittnesbörd för hela världen, hans namn till pris och ära, varför också Jakob erinrar att Abraham var kallad (av människor) Guds vän. Så heter det också i Hebr. 11:2. I tron har de gamla fått sitt vittnesbörd, nämligen att de har blivit välbehagliga inför Gud. Det måste vara detta dubbla rättfärdiggörande, annars är tron inte sann, annars blir Gud inte prisad. Först rättfärdiggörelse inför Gud genom Jesu blod, såsom skriften lär. Den vinns genom tron på Jesus Kristus, som låtit utgjuta sitt blod till syndernas förlåtelse och uppfyllt lagen som vi brutit. Sedan finns rättfärdiggörandet inför den förnuftiga skapelsen genom gärningar flyta av tron som dess frukt. Jakob har här lärt att man genom gärningarna såsom Abraham ville offra sin son Isak, erkändes han som en rättfärdig och Gudfruktig människa, till och med en Guds vän. Därför ska också domen på den yttersta dagen avkunnas efter gärningarna som är den synliga vittnesbörden för hela världen om tro eller otro. I Upp. 12:10-11 säger oss, att de heliga i himlen intygar med fröjderop att deras bröder på jorden genom dubbel rättfärdiggörelse vunnit sin sak emot djävulen, deras anklagare. De har nämligen övervunnit honom för Lammets blods skull, på vilken de i tro åberopat sig emot alla anklagelser för synd och orenhet. Deras synder är alltså med rätta förlåtna för Lammets utgjutna blod skull. Detta är den tillräckliga lösensumman, vilken fråntager djävulen all rätt till dem och avvisar hans ständiga fordran och syndaren ska utlämnas som hans egendom. De har också som frukt av Lammets försonande, rättfärdiggörande och renande blod övervunnit honom för deras vittnesbörds ords skull, där de frimodigt bekänt sin tro på Lammet med ord och gärning, inte älskande sitt liv intill döden. Genom detta dubbla rättfärdiggörande blir anklagarens mun tilltäppt. Således överensstämmer Paulus ord i Rom. 10:10. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst. Genom hjärtats tro är jag rättfärdiggjord, vilket är det inre villkoret för min frälsning från synden och döden, men det vore inte någon riktig rättfärdiggörelse om inte tron vore sann och levande. Om inte tron som tar emot rättfärdigheten också i det yttre fulländade sig i trons frukter som vinns genom tron. Fulländningen visar sig i min fullkomliga frälsning från synden.
Därför: Jesus Kristus för oss inför Gud till rättfärdighet och uti oss till helgelse. Han har dött för oss alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. 2 Kor. 5:15. Är jag genom tron Guds barn, så måste barnasinnet visa sig. Är Guds avbild genom tron på Kristus återställt i mig, så måste dragen därför uppenbara sig. Är den gamla människan genom tron korsfäst med Kristus, så kan hon icke få sin vilja. Har Kristus genom tron blivit min Herre, så måste det visa sig att jag är hans tjänare. Är samvetet genom tron renat i Jesu blod, så kan och måste det eftersträva att vara obesmittat. Trons liv kan lika lite som annat liv förbli fördolt. Men först livet, vilket jag icke kan ge mig själv, sedan livsverksamhet. Följer icke det senare, så är det förra inte sant. Detta driver apostlarna med stort eftertryck. Liksom ni tog emot Kristus Jesus som Herren, så lev i honom. Kol. 2:6. såsom var uppväckt från det döda genom Faderns härlighet, så ska också vi leva det nya livet. Rom. 6:4. Detta säger Herren själv: Den som förblir i mig och jag i honom, han bär mycket frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. Joh. 15:5. Det är trons frukter i bekännelsen och lovprisningen, i lydnaden och försakelsen m. m, vilket allt sammanfattas i kärleken. Det är sammanfattningen av det som Jakob driver och visar, att där detta inte finns, där är tron död. Samma tes driver också Paulus, sedan han först lärt sig hur syndaren blir benådad, rättfärdig och pånyttfödd. Guds ord går ut på att lära oss två stycken. 1: a hur vi får nåd hos Gud, syndernas förlåtelse, rättfärdighet, barnaskap med mera, nämligen genom tron på Kristus, att allt vad han har gjort och lidit, är vårt, och 2: a hur vi sedan, Guds namn till pris, ska leva efter Guds ord oh göra mot vår nästa i kärleken såsom Gud i nåd har gjort emot oss.
