Peter Fjellstedt
Då, vid Kristi återkomst. Tio jungfrur etc. Liknelsen är hämtad från seden vid hebreiska bröllop. Bruden fördes till brudgummens hus och gick henne på så sätt till mötes. På vägen väntade jungfrur eller brudtärnor med brinnande lampor eller facklor på honom för det högtidliga bröllopståget skedde om natten. De hade alltså alla gått brudgummen till mötes. Men inte alla hade räknat en möjligt försening för hans ankomst. I händelse av ett sådant dröjsmål fanns av olja i speciella käril för att fylla behovet. På hade de oförståndiga jungfrurna inte tänkt. Och det var för sent att tänka på det när de utplacerade väktarna slutligen förkunnade brudgummens ankomst. Det passade nämligen inte att gå brudgummen till mötes utan brinnande lampor. Brudgummen är Kristus, bruden är den fulltaliga församlingen. De tio jungfrurna innebär alla de människor över hela världen som då leva och tillhör hans kyrka. De är likt jungfrur fria från falsk lära och allt det avguderi som också trängt in i kristenheten. Att vår Frälsare här talar om tio jungfrur visar att han omsluter församlingen i sin helhet. Tiotalet är en bild av fullkomlighet men att församlingen i yttre bemärkelse, när han kommer, ännu är delad under olika benämningar.Lamporna står för sanningens ord och den rena bekännelsen. Oljan symboliserar den Helige Andes nåd. Den uppehåller tron och det inre livet och gör att lampan brinner, lyser och värmer. Hjärtat är kärlet, som oljan förvaras i. Tillräckligt oljeförråd samlas genom ihärdigt och troget tillvaratagande av Guds ord och den heliga Nattvarden samt genom innerligt umgänge med Herren i bön. Brist på olja uppstår alltså genom att man försummar att använda nådemedlen.Trons och kärlekens eld slocknar då så småningom genom brist på energi. Det tänkte inte de oförståndiga jungfrurna på. Av denna tanklöshet och detta slarv bestod deras dårskap.
Alla, också de visa eller kloka, är inte utom fara för att förlora den andliga medvetenheten. När de vaknar ur tröghetens slummer hade de i alla fall olja så att det räckte. Under en sådan dåsighet eller sömn tar det slut på oljan för dem som inte har någon i sina kärl utan bara i lamporna.
Midnatt, då allt låg i djup sömn. Midnatt symboliserar tiden då det antikristliga mörkrets makt kort före Jesu återkomst når sin högsta nivå. Det kommer att ha ett sövande inflytande också på de trogna eller visa. Rop, se 1 Tess 4:16.
På samma sätt sök många få det de har struntat i, ersatt genom de trognas förböner, på dödsbädden
De kloka: Just i deras nekande svar visar sig deras vishet eller klokhet. Var och en måste ha egen tro.
I Matt 7:23 står det, ”jag kände er aldrig såsom mina”. De hade aldrig haft sann tro. Till de oförståndiga jungfrurna säger han här, ”jag känner er inte”. Ändå hade de varit jungfrur, de hade haft trons lampor. Herren hade alltså tidigare känt dem som sina, men han känner dem inte längre. Bland alla som går förlorade är de människor särskilt tragiska som varit nära att bli frälsta, som en gång gått genom den trånga porten men fallit tillbaka och därför inte får komma i den himmelska bröllopssalen. Matt 7:23
Håll er vakna, så att inte lamporna bara brinner en stund. Så att det inte fattas olja i kärlen! Mark 13:33Mark 13:35Luk 21:361 Kor 16:131 Pet 5:8Upp 16:15
I denna liknelse är mannen som sändes ut Kristus som i sina lärjungars åsyn for upp till himlen, Apg 1:9-10. Tjänarna är alla som tror, men särskilt ordets tjänare i församlingen. Ägodelarna som Herren anförtrott dem är ordet och sakramenten och nådegåvorna som är givna åt församlingen, se Joh 15:5, 1 Pet 4:5, Rom 12:3—6. Hit kan också alla de naturliga gåvorna räknas. Kropps- och själskrafter, materiella ägodelar och det ansvar i livet som en kristen har. Luk 19:12-13
Talenterna är alla de materiella och andliga gåvor som varje kristen har fått av Herren i någon utsträckning. Att han for bort betyder bara att han är osynlig under denna tid av ansvar men ändå är närvarande enligt sitt löfte, se, jag är med er alla dagar till tidens slut.
De tjänare som med troget förvaltarskap använder sig av de gåvor han fått bär genom dem frukt till Herrens ära. De bidrar till Guds rikes tillväxt på jorden. De vinner själar för himlen och de växer till i nåden.
Denne tjänare var alltså inte en tjuv eller slösaktig typ som gjorde slut på vad han hade fått. Han var dock en försumlig, otrogen latmask, som inte använde den gåva han fått utan trodde att det räckte med att förvara den. Så gör alla egenrättfärdiga människor. De bevarar sina naturligt goda egenskaper och sin ärlighet så pass att de inte faller i grova synder. De använda själs- och kroppskrafterna för jordiska syften och begraver dopets nåd och sin själ i jorden. De tänker att det räcker med att ge allt tillbaka till Herren när han kommer. De avslöjar sin natur. De är inte omvända. Ännu mer syftar detta på de lärare som gräver ner ämbetet i jorden genom att ägna sig åt det som tillhör det jordiska och inte tänker på himlen och på den Herre som kallat dem att vara hans förvaltare.
När Herren kommer måste alla redovisa sina liv, särskilt ordets tjänare. Hiller sjunger: Herre, alla våra gåvor är ju av din hand blott gåvor, räkenskap du kräva skall. Är det ett pund eller flera, du blott ser vid bäggedera på vår trohet i vårt kall.
Denna tjänare berömmer inte sig själv. Han säger inte att han med sitt arbete, utan med Herrens gåvor har tjänat det resultat han bar fram.
Nu delar Herren ut en nådens lön till den trogne tjänaren. Den nådelönen är outsägligt stor i jämförelse också med det högsta och bästa som en människa kan ha i sin ägo. De högsta och största gåvorna som någon här har fått är obetydliga jämfört med de gåvor som trogna tjänare får i det tillkommande livet. Om det som anförtros, se Luk 22:29-30. De ska regera med Kristus. Det innebär auktoritet och aktivitet. Matt 24:47Luk 22:29
Enligt de olika talenterna är också vinsten olika, men Herren säger till båda samma nådefulla bekräftande ord. Han ser med välbehag på alla trogna även om måttet av härlighet blir olika beroende på deras förmåga att ta emot himmelska gåvor, Luk 19: 17, 19.
Den köttsliga rädslan föder tröghet. Trögheten föder försummelse. Försummelsen vill ursäkta sig. Den otrogna tjänaren skjuter över skulden på Herren, som om Herren låtit honom prövas över hans förmåga och fordrat mer än det som han själv ville ge honom kraft att klara av.
Denna tjänare inser varken Herrens rättighet eller sin egen skyldighet och överträdelse. I stället för en ödmjuk bekännelse och sund anklagelse mot sig själv uppträder han egenrättfärdigt och anklagar mot Herren för att vara en hård och sträng man. Både självsäkra människor i allmänhet och de som står under lagen tänker som denna tjänare i sina hjärtan. De talar likadant, redan här i tiden och sedan vid själva domen. De menar att de har rätt och att Herren har fel. Samma orättvisa anklagelse mot Gud gör den människa som ursäktar sin brist på ödmjukhet med att mena sig vara för svag för att lyda Herrens ord och använda det rätt. I sig själv är människan inte bara för svag, utan helt oförmögen till detta. Herren har just därför i ordet och sakramenten genom sin Ande ställt all den nåd och kraft som människan behöver för att bli ett Guds barn till förfogande. Den som inte vill ta till sig och leva i den nåd som finns begraver också sin talent i jorden.
Pengar, bank och ränta hör till liknelsen. Pengarna symboliserar alla gåvorna som mannen fått sig anförtrott. Banken symboliserar alla tjänare i Kristi kyrka som vill arbeta för hans rike och som denne tjänare hade kunnat stötta med sin gåva, när han nu var för lat att använda den själv. Räntan symboliserar varje förmån som vinns till Herrens ära.
De som troget använt vad Herren anförtrodde dem får ett ännu större mått av gåvor. De som inte på ett rätt sätt använt vad de fått och därför inte har någonting som vunnit av det blir fråntagna också de gåvor som de hade, men aldrig använde. Människan måste i döden inte bara lämna jordiska ägodelar, jordisk kallelse, fysiska krafter och allt sådant, som otrogna tjänare mister. I domen mister de också allt andligt ljus och alla naturliga goda själsförmögenheter som de haft. All naturlig kärlek, all naturlig rättskänsla, godhet och mänsklighet och all naturlig dygd. De behåller bara det som är deras eget, synden i dess fasansfulla bitterhet, kärlekslöshet och ormens avbild i all dess vidrighet. Hos de osaliga försvinner allt det naturligt goda och älskvärda, som de förtröstade på i tiden. De får inte behålla någon rest av Guds avbild. Inte en enda naturligt god egenskap finns kvar. De uppfylls helt och hållet av onda lustar, orena känslor och djävulska tankar. Matt 13:12Mark 4:25Luk 8:18kap 19:26
I det yttersta mörkret eller rummet där man plågas finnes alltså ingen med en god egenskap i behåll. I detta kan man finna svar på frågan hur det är möjligt att människor som har så mycket naturligt gott fastän de inte tror på Kristus kan gå förlorade. De som kastas ut mister allt det goda de tidigare haft. De hatar sedan med outsläckligt hat både Gud och varandra. Gråt i stället för glädje, v. 21, 23. Människosonens dom Matt 8:12Matt 22:13Matt 24:51
Då först, men inte så tidigt som lärjungarna i kapitel 24:3, antog. Domen över Jerusalem var alltså bara en förebild på den yttersta domen över världen. Sak 14:5Matt 16:271 Tess 4:162 Tess 1:7Jud 14
Samlas, efter uppståndelsen. Samlade ska de slutgiltigt av Herren som herde och kung skiljas åt. Kungar kallades i antiken ofta folkens herdar. Herde och kung betydde alltså samma sak. Får och getter betade tillsammans hos judarna. Fåren är stilla, fredliga, tåliga, renliga djur, getterna och bockarna vilda, övermodiga, bångstyriga, smutsiga. Samma skillnad mellan olika människor genomskådar Herren alltid och avslöjar inför alla genom urskiljningen i domen. Rom 14:102 Kor 5:10HV 2:17Hes 34:17Hes 34:20
Ni min Fars välsignade. I de orden framträder både barnaskapet och dess grund. Som Faderns tillhörigheter är de barn. De har blivit det i kraft av utkorelsen och tron. Genom detta är de välsignade tillsammans med Abraham, trons fader. Med barnaskapet följer arvsrätt. Därför står det, ”ta emot” egentligen: “tag i arvsbesittning”, det härlighetsrike som genom evig utkorelse stått berett etc.
Det är inte gärningarna utan bara tron på Kristus som är medlet för deras frälsning. Kristus själv är den enda grunden. Här nämns inte själva tron, bara trons frukter som bevis på att tron har funnits hos dem. Precis som man känner igen ett träd när man ser dess frukt. Så redovisas gärningar också inför mänskliga domstolarsom bevis på tankar och uppsåt hos dem som ska dömas. De här bevisen nämner Herren Jesus för att alla förnuftiga varelser ska inse att han dömer med den allra fullkomligaste rättvisa och rättfärdighet. Allt de trogna gör för Kristi skull det ser han på som att de gjorde det mot honom själv. Detta gäller speciellt när de visar kärlek mot dem som tror på honom. Om tro, verksam kärlek, se Gal 5:6, 1 Pet 1:7. Syr 7:39Jak 1:27
De rättfärdiga är de som har trons rättfärdighet. De bygger inte på moralisk rättfärdighet eller goda gärningar. De har i det bara sett brister. De otrogna skattar det goda som de tror sig göra högt. De rättfärdigs vet inte ens att de gjort det goda de verkligen gjort. Domaren vet det så mycket bättre och det blir bekräftat och uppenbarat av honom.
Just detta svar är beviset på att de inte satt sitt hopp till dessa gärningar eller till egen rättfärdighet. De vet inte att de har gjort något för Herren. Endast hans förtjänst och barmhärtighet är grunden för deras hopp.
Allt vad ni har gjort för en. Om också bara för en enda av de minsta som står här inför er. Det ni gjort för mina bröder som i världen ansågs svaga, oansenliga och förbisedda det har ni gjort för mig. De trogna har också gjort gott emot de otrogna av allmän kärlek till medmänniskan. Men det goda de gjort utifrån den broderliga kärlekens lag är dock det viktigaste. Det är detta som huvudsakligen lyfts fram. Det lidande som Jesu bröder gått igenom har varit hans. Den lättnad och det goda som man försett dem med för att de var hans, har därför gjorts honom eftersom det har skett i tron på honom, på grund av honom och för hans skull, se Jak 2:13. Ords 19:17Hebr 6:10
Här nämns inte otron som den egentliga orsaken till att de går förlorade. Här nämns kärlekslöshetens gärningar som bevis på otron. De har i tiden förkastat Guds Son som Frälsare och nu står de inför honom som domare.
De kan inte längre förneka Guds Son som domare när de ser honom i hans allmakt. De har ändå det gamla sinnelaget i behåll. Till sista stund säger de emot ordet som de hör från hans egen mun. De beskyller honom för att göra fel mot dem. Här i tiden har de efter eget förnuft satt sig till domare över hans ord och förkastat det. Om inte med ord i alla fall med sina gärningar. I detta svar visar sig deras hårdhet och brist på ödmjukhet. De diskuterar med honom, som sitter på domstolen!
Dessa mina minsta, dem ni förbisåg och såg ner på. Jesus tillägger inte ordet ”bröder” här. Detta är en kvalitet som de orättfärdiga inte kan förstå. Där ingen kärlek och barmhärtighet mot Herrens trogna finns med i beräkningen, finns inte heller någon kärlek till Gud. Fråga dig själv om du älskar eller hatar dem som älskar Guds ord!