Sedan Jesus avslutat sitt tal om det som hör till hans kungliga ämbete övergår han till talet om sitt lidande, det som han skulle fullgöra sitt översteprästerliga- eller medlarämbete genom.

I påsken ingick ätandet av påskalammet på torsdagskvällen. Mark 14:1Luk 22:1

Inte under högtiden då så mycket folk är samlat. De fruktade för folket som ansåg Jesus vara en profet, och därför lätt kunde ställa till med upplopp till hans försvar, Rom 3:18 En kvinna smörjer Jesus

För att ge sammanhang med Jesu lidandes historia berättar Matteus denna händelse på detta ställe, trots att den skedde sex dagar före påsk enligt Joh 12:1 och framåt. Simon den spetälske var sannolikt en man som blivit botad från denna sjukdom av Jesus.

En kvinna, Maria, Lasarus och Martas syster. En alabasterflaska. I sådana förvarades väldoftande salvor. Denna handling var i mellanöstern den högsta hedersbetygelse man kunde visa en gäst. Gästen välkomnades först med rent vatten och sedan med väldoftande smörjelse. Maria smorde både Jesu huvud och fötter med den, Joh 12:3. Man låg till bords vid måltiderna på bänkar med kuddar på. Man sträckte ut fötterna så att man snarare låg än satt till bords. Genom det blev det lättare att göra det Maria gjorde med smörjelsen. Mark 14:3Joh 11:2kap 12:3

Det var Judas Iskariot, som sade dessa ord, Joh 12:4. Det verkar ändå som att några av de andra lärjungarna blev lurade att till en början hålla med, se Mark 14:4. Judas kallade det slöseri och talade om de fattiga, men Johannes berättar, att han inte brydde sig om de fattiga, utan bara tänkte på kassan som han hade hand om. Så blir talet om filantropi och välgörenhet ofta en täckmantel för att tjäna mammon, för ärelystnad, lösaktighet och andra synder.

Som den välluktande smörjelsen strömmade ur alabasterflaskan, så strömmade Marias gärning ur tron och kärleken till Jesus. Det offret var en välbehaglig doft för Herren. Vilken underbar tröst för henne och alla dem som i sina kärleksgärningar missuppfattas och felbedöms av en girig Judas eller till och med av kortsynta lärjungar.

De dödas kroppar brukade balsameras inför begravningen med väldoftande smörjelse. Maria gör Jesus denna sista tjänst för att hedra honom medan han lever. Kanske visste hon om eller anade hans snart förestående död. Jfr Mark 16:1. Så förundransvärd Jesu mildhet och tålamod är. Han som genast ge genomskådade hjärtat hos den lärjunge som skulle förråda honom, avslöjade honom ändå inte utan gav bara den undervisning som behövdes i orden om de fattiga. Fattiga finns alltid, som man kan visa barmhärtighet mot men Kristus skulle snart lämna denna jord och det som nu gjordes för honom innan hans död, borde lärjungarna unnat honom som en del av begravningskostnaden. Den brukar man aldrig missunna någon. Fattiga finns alltid, men inte alltid fattiga som tillhör Jesu kropp. På dem man kan visa honom själv kärlek och ära. Man bör ta vara på dessa tillfällen därför att de tillhör Jesus. Lägg också märke till vilken djup tolkning och betydelse den kärleksfulle Frälsaren ger Marias kärleksbevisning mot honom, Det hade hon aldrig tänkt sig. Ingenting som görs av ren kärlek till Herren Jesus är onödigt. Av den dyrbara smörjelsen hade han visserligen ingen praktisk nytta. Marias kärlek hade ändå sitt fulla värde. Den dyrbara uppoffringen var ett bevis på kärlekens fullhet. Det var en andlig väldoft, som strömmade ut från hennes hjärta, och som nådde mycket högre än all praktisk nytta och jordisk beräkning. Det var sed att smörja liken med dyrbar smörjelse innan man begravde dem. Jesus förutsade nu att hans begravning snart skulle äga rum.

Det ligger en outtömligt rik kristen lärdom i den handling som Maria gjorde. Den låter alla trogna blicka in i det andliga förhållandet mellan Kristus och varje hjärta som helt och hållet vill utgjuta sig för honom. Därför är detta skrivet för att vi ska komma ihåg. Luther kommenterar: “Av detta ser vi att det bara är tron gör gärningarna goda. Allt förnuft hade fördömt denna gärning på samma sätt som också Apostlarna gjorde. De bästa gärningarna är de som man inte förstår hur goda de är.”

Judas hade inte ödmjukat sig genom varningen tidigare. Genom tillrättavisningen ökade bara hans hat. Matt 10:4Mark 14:10Luk 22:3-4

Vad … ge mig? Här avslöjade Judas tydligt det som redan kommit fram genom frågan, Joh 12:5, att girigheten var roten till allt det onda som han höll på med. Men inte bara girigheten, utan den tilltagande fiendskapen. Summan. för vilken han vågade så mycket var inte stor. Trettio silvermynt eller siklar uvar bara ca 80 kr. Sanna summa som enligt lagen utgjorde skadeersättning för en slav som stångats till döds (2 Mos 2:13) och en simpel årslön för en herdedräng. Tanken på det skulle av översteprästernas anbud ha utlöst en sund motreaktion hos Judas om han inte redan förhärdat sig genom syndens makt att bedra. Sak 11:12

Så kallades alla dagarna i påskhögtiden. Endast osyrat bröd fick ätas under åtta dagar. Den första var när påskalammet slaktades och åts. Det var den 14:e i judarnas första månad, eller månaden Nisan. Det var en torsdag. Följande dag var det “tillredelsedagen” för sabbaten som inföll på lördagen. Under de följande dagarna i högtiden fick man arbeta utom på den sista som på nytt var en festsabbat. Utan tvivel åt Jesus påskalammet som alla andra judar. Lärjungarna kände väl till hur Mästarens underordnade sig lagen också i detta. De ifrågasätter därför inte utan undrar vara var han vill äta påskalammet. Ett sådant lamm skulle ätas av varje husfader tillsammans med hans familjemedlemmar. Så var Jesus sina lärjungars husfader, och de hans husfolk. Mark 14:12Luk 22:7

Mästaren alltså var husvärden som de gick till också han en Jesu lärjunge.

Till förberedelsen hörde att påskalammet skulle slaktas som offer på tempelgården, och sedan göras i ordning i huset.

Här placeras talet om förrädaren före instiftelsen av den heliga nattvarden. Hos Lukas kommer det efter. Det talades alltså om detta både före och efteråt. Båda delarna utspelade sig under påskalammsmåltiden. Det både föregick och följde på instiftandet av den heliga nattvarden. Mark 14:18Luk 22:14Luk 22:21Joh 13:21

Den bittra örten stod i flera skålar på bordet. Judas var alltså bland de lärjungar som satt närmast Jesus och doppade sitt osyrade bröd i samma skål som han, se Ps 41:10. Så finns många förrädare bland dem som äter med Jesus vid hans bord i altarets sakrament nya testamentets påskalamm. Mark 14:20

Människosonen ska lydigt och tåligt gå sitt lidande till mötes, Jes 53. Men trots att Jesu lidande var bestämt före världens begynnelse i Guds rådslut, så drar förrädaren över sig ett fruktansvärt ve. Att människors onda gärningar finns med i Guds i beräkningar, för att hans avsikter avsikter med att styra världen och med nådens rike ska ske, gör inte dessa gärningar mindre syndiga än de är. Kristus varnade och undervisade Judas. Varje människa blir på samma sätt i samvetet och på andra sätt varnade för det onda. Ps 41:10

Medan de åt. Här ser vi att påskalammsmåltiden och den nya nattvarden betraktas som väsensskilda måltider. Båda kallas nattvard med tanke på tidpunkten då de äger rum. De yttre omständigheterna är också likadana vid bpda tillfällena. Till den vanliga, årligen firade påskalammsmåltiden hörde också kalken eller bägaren med vin. Man drack så gott som uteslutande rött vin som spätts ut med vatten. Det förklarar jämförelsen mellan vin och blod, och varför det första kallas “druvors blod” (1 Mos 49:11). Vid början av måltiden tog husfadern kalken och välsignade den med en tacksägelsebön. Han drack sedan först själv ur den och räckte den sedan åt alla som låg till bords med honom. Sedan serverades rätten med det stekta påskalammet tillsammans med de bittra kryddorna, de osyrade tunna brödkakorna och en skål med bitter sås. Bägaren gick sedan åter runt ett varv. En tacksägelsebön gjordes över brödet. Sedan bröt husfadern brödet och doppade det i skålen med sås. De övriga gjorde också detta efter honom. Husfadern sade under tiden som detta gjordes: “detta är eländets bröd, som våra fäder åt i Egypten”. Sedan följde förkunnelsen om innebörden av måltiden. Till den hörde orden: “detta är påskens kropp.” Så kallades alltså påskalammet. Bägaren med vin gick sedan laget runt ännu några gånger. Både före och efter måltiden sjöngs en lovsång. Före måltiden användes Ps 113 som lovsång. Före måltiden sjöngs både Ps 113 och 114, av vilka den senare lyfter upp Israels befrielse från Egypten som påskalammsmåltiden var instiftad till minne av. Efter måltiden Ps 115, 116, 117, 118 och 136, där särskilt Ps 118 är en profetia om Kristus, den väntande förlossaren som ska komma med den andliga befrielsen. Mot hans ankomst pekar Gamla Testamentets påskalamsmåltider. Detta hade nu gått i uppfyllelse när Jesus för sista gången firar påsk med sina lärjungar. Här sammanfaller det gamla testamentets slut och det nyas början. I den gamla åminnelsemåltidens ställe instiftades därför en ny. Denna nya instiftelse gjordes under det att de åt samtidigt som den gamla påskalammsmåltiden pågick. När påskalammet var uppätet och den andra bägaren redan sänts runt men själva måltiden ännu inte var avslutad. Då tog Jesus ännu en gång brödet, tackade, bröt det och uttalade instiftelseorden till den heliga nattvarden, under det att han ännu en gång på samma sätt tog bägaren. En särskild tacksägelse uttalades över detta bröd precis som vid brödet som hörde till påskalammsmåltiden. Denna särskilda tacksägelse välsignade nya testamentets nattvardsbröd. Med detta bröd följer delaktigheten i Kristi kropp. Liksom brödet bröts blev Jesu kropp bruten i hans våldsamma död. “Detta är min kropp som blir utgiven för er”, 1 Kor 11:24. “Detta är min kropp.” Jesus säger inte, detta bröd är min kropp, utan bara, det som jag ger i samband med brödet. Det som Jesus ger betyder ändå verkligen på riktigt och närvarande, hans kropp. Mark 14:22Luk 22:191 Kor 11:23

Jesus uttalade den speciella tacksägelsebönen över vinet, precis som med vinet, som hörde till påskalammsmåltiden. — “Detta är mitt blod.” Jesus säger inte heller här: detta vin, utan bara att det som Jesus ger med vinet är verkligen, på riktigt och närvarande, hans blod. Detta är det nya förbundets blod. Det skiljs alltså från gamla förbundets blod som varje år utgöts i offren. De var förebilder det enda försoningsblod som gäller och som skulle utgjutas för världens synder. Genom att Jesus utgjutit försoningsblodet är det nya förbundet instiftat. Ett förbund i egenskap av ett testamente blir först giltigt eller gällande genom att den som upprättat det dör, Hebr 9:17. Så är det också med Jesu Testamente genom hans död. Jesu död skedde genom att hans blod utgöts. Därför kallas det ”nya förbundet i mitt blod”. Med Jesu blod gavs syndernas förlåtelse. Det utgöts för många, inte bara för israeliterna, utan för alla människor, till syndernas förlåtelse. Där syndernas förlåtelse är ett faktum där finns också liv och salighet. Den som tar emot Jesu blod genom tron får alltså delaktighet i allt den goda nåd som Jesus förlöste genom att utgjuta sitt blod. Den troende vinner syndernas förlåtelse, andligt liv, barnaskap och evig salighet. På allt detta har den troende ett underbart tecken, eller garanti, i den heliga nattvarden. Den ödmjuka tron ser på Jesus, 1) ”som allsmäktig Gud, som håller allt vad han lovat, också om det verkar orimligt och omöjligt för vårt förnuft, 2) som Herren, den vars bud vi måste hålla oss till utan att tveka och med noggrannhet, 3) som den allvise Läraren som visste precis vad han sade, 4) som den gode Frälsaren som aldrig genom tveksamma, dolda, bildliga och oklara uttryck skulle utsätta oss för faran att begå misstag och missförstå.” Matt 20:28Rom 5:15

Av det jordiska vinträdets frukt drack Jesus nu med sina lärjungar för sista gången. En annan bägare, lidandets svåra kalk, väntade på honom. Den drack han inte med dem, utan för dem. Med den förlöstes det glädjens vin som han ska dricka tillsammans med dem som tillhör honom vid den stora nattvarden i härlighetens rike, i Faderns rike. Där ska alla som barn sitta till bords och ta del av den eviga fullheten i det som Sonen har åstadkommit. Mark 14:25Mark 22:18

Lovsången, se kommentar till v. 26.

Överge, dvs stöta sig på det som händer med Jesus och lämna honom. Det står skrivet. Inte någon gång pekar Jesus på skriftens vittnesbörd så ofta som vid och under sitt lidande. Sak 13:7, var profetian som gick i fullbordan här. Mark 14:27Joh 16:32Sak 13:7

I Galileen hade Jesus samlat sina lärjungar. Dit skulle de återvända. Efter sin uppståndelse samlade Jesus dem där på nytt. Han gick först som den slagne men sedan som den segrande Herden framför dem. Först var fåren förskingrade men sedan åter församlade. Matt 28:6-7Mark 14:28Mark 16:7

Lärjungarna hade undgått förräderiets synd. Bara Judas gick bort i den. Detta gör dem så säkra att de protesterar när Jesus berättar vad som ska ske. En sådan motsägelse Petrus gör har kunde han inte ha gjort om han inte förlorat sitt andliga omdöme. Högmodet låt bortom gränsen för hans frimodighet och blev motsatsen till den ödmjukhet Jesus lärt honom. Högmod går före fall. Petrus fall skedde ganska snart efter detta. Han skulle heller ha sagt: Om också ingen annan överger och förnekar dig så kommer åtminstone jag att bli så olycklig att jag faller i den synden! Herre bevara mig!

Sedan han hållit det tal och den översteprästerliga förbön som återfinns i Joh 14—17. Getsemane betyder olivpress. Det var en olivodling på västra sidan av Olivberget som gett den dess namn. Mark 14:32Luk 22:39Joh 18:1

Samma tre lärjungar, som varit med honom på förklaringsberget, de som varit vittnen till hans härlighet i det oerhörda ljuset, skulle nu också bli vittnen till hans lidande i den mörka ångestens natt. De skulle få se människosläktets Medlare stå inför Guds dom. Plötsligt började han gripas av sorg och ångest i den hemska förkänslan och åsynen av Guds vrede. Den skulle han nu bära tillsammans med alla syndares alla synder som nu lades på honom. Matt 4:21

Bedrövad ända till döds, betyder, att vår Frälsares själ nu fylldes av den eviga dödens ångest. Belials bäckar eller den oändliga ångesten, som hela människosläktet i evighet skulle ha fått lida för sina synders skull, vällde nu som fasansfulla vågor över Jesu heliga själ. Han måste nu utstå Guds vrede och lagens förbannelse samtidigt som han var som nedsänkt i ett hav av synd. Han måste nu dricka vredens bägare i hela det syndiga människosläktets ställe. Och under detta oändliga lidande utnyttjade han inte sin gudomliga makt för att dämpa ångesten eller förminska sin känsla av den. Tvärtom kände och led han oändligt på grund av hans mänskliga natur var ett med gudomens oändlighet. Genom detta fick hans lidande inte bara oändligt värde, utan blev också gränslöst och oändligt i utsträckning och djup. Under lidandets plåga och kamp kände han också på grund av svagheten i sin mänskliga natur fruktan, bävan och dödsångest. Många martyrer hava utstått hemska fysiska dödsplågor med glädje och fröjd och prisat Gud. Varför kände då Kristus, den helige och fullkomlige, Guds egen Son sådan ångest? Martyrerna ägde syndernas förlåtelse och kände en försmak av saligheten för den enfödde Sonens skull. Till dem var Guds milda ansikte vänt i välbehag. Man Jesus gick nu som ställföreträdare för hela det syndiga människosläktet, belastad med världens synder, fram inför den rättfärdige Gudens domstol. Försoningslidandet måste alltså fullbordas innan Gud kunde vända sitt kärleksfulla ansikte till honom som medlaren och fullkomnaren. Jesu ångest och pina förorsakades också av djävulen. När djävulen hade frestat Jesus i öknen lämnade han honom för en tid. Nu kom han tillbaka med helt andra frestelser. Jesus själv sade, detta är er stund och nu råder mörkrets makt. I öknen hade Kristus övervunnit alla frestelser som gick ut på att locka honom till fall genom något syndigt begär. De såg dessutom ut som något oskyldigt och rätt som skulle föra till något stort mål. Nu blir hans lydnad satt på prov genom helvetets ångest och fasa, under det att hans själ måste dricka ångestens kalk med våra synders oändliga straff. Jesus måste på detta sätt fullkomna både den görande och lidande lydnaden för att erbjuda fullkomlig kompensation och rättvisa, se Hebr 4:15, 5:7, 8 Ps 22, Jes 53. “Sådan ångest valde vår käre Herre Kristus att lida till sin himmelske Faders ära och för människors salighet, för att vi för all framtid skulle äga en herre över ångesten som gör ansiktet livlöst och blekt, ögonen mörka och dunkla och tungan stum, och hålla oss till denne man som övervunnit och i sig själv dränkt alla dessa fasor.” (Luther.) Joh 12:27

Jesu mänskliga natur blir överväldigad av själslidandets djup. Möjligheten att hans skulle slippa undan den hemska lidandebägaren skulle var endast ett ögonblick tänkbar för honom i den våldsamma prövningen. Jesus böjer sig dock med denna bön helt och hållet för Faderns vilja. Så blev Jesu lydnad bevisad fullkomlig genom lidande. Den har också segrat för vår försoning, Hebr 5:7. Hebr 5:7-8

Petrus hade lovat mest därför gäller också varningen mest honom. De förmådde inte vaka en enda timme tillsammans med Jesus fastän de nyss gjort så stora utfästelser om trohet ända in i döden. Bitterheten i Jesu lidandebägare måste ha förvärrats genom lärjungarnas sömnaktighet.

Vaka och be, som jag själv nu vakar och ber. Jesus själv upplevde att anden var villig men köttet svagt. Genom uthållig vaksamhet och bön övervann och stärkte han dock det svaga köttet när det ville ge upp i striden. Genom att inte vaka och be förlorade lärjungarna kraften att upprätthålla den villiga andens eller invärtes människans närhet till Jesus. Den dukade under det för svaga köttet. De saknade vaksamhetens och bönens motståndskraft. Hade lärjungarna lytt Jesu förmaning skulle de inte kommit i den frestelse som de sedan gav efter för. 1 Petr 4:7

Här ser vi att Jesus redan hade vunnit en mäktig seger. Han böjer sin vilja under den himmelske Faderns vilja på sådant sätt, att han inte ens nämner sin, utan bara Faderns vilja. Jesu mänskliga vilja var nu liksom försvunnen i fullkomlig lydnad och helt försänkt i Faderns vilja. Han vill nu gå igenom allt, också det svåraste, som ingen människa kan fatta, nämligen. Han skulle känna sig övergiven också av Gud.

Den stora sorgen tillsammans med mörkrets inflytande och rädsla sänkte ner dem liksom i en maktlös dvala.

Detta är en starkare förmaning än tidigare, v. 41.

I Jesu sista tilltal till lärjungarna under det att han lämnar kampen i örtagården uttrycker sig det segrande lugnet. Lugn, frimodig och full av förtröstan går han sina fiender till mötes. Lärjungarna blev desto mer överraskade av fiendernas ankomst. Detta blev naturligtvis en chock för dem eftersom Jesu upprepade kärleksfulla maningar till dem att hålla sig vakande och bedjande inte gett något resultat.

Min vän. Detta uttryck använde också när man tillrättavisade eller varnade någon. Judas kom som en falsk vän. En förrädare av den vänskap och kärlek som Jesus så länge visat honom. I det ljuva hälsningsordet (vän) måste den mest oerhörda varning ha legat. Det hade fått effekt om Judas ännu varit det minsta öppen för kraften i ett varnande tilltal.

”De ’tar till svärdet’, säger man om dem som använder det utan mandat.” (Luthers kommentar). 1 Mos 9:6Upp 13:10

Tolv legioner änglar, i stället för de tolv apostlarna. Den romerska armen indelades i legioner. En legion bestod av 6000 man.

Skriften, om att Kristus skulle gå in i sin härlighet genom lidande. Jes 53:7-8Jes 53:10

Men… uppfyllas. Ni skulle inte heller nu ha kunnat gripa mig om inte profeternas skrifter, med Guds eviga rådslut, just nu håller på att uppfyllas. Jesus inför Stora rådet Klag 4:20

Själva palatset vid gården hade 4 flyglar, och i mitten av dem fanns en stor fyrkantig gård. Här hölls ofta viktiga sammankomster. En sådan var den som nu hölls av stora rådet. De hade redan beslutat om Jesu dödsdom, i den utsträckning det stod i deras makt att fälla den. De ville bara omge sig med skenet av en rättsprocess. De brott som de menade att Jesus begått mot Guds lag och templet hörde till stora rådets juridik. Därför måste den anklagade först och främst svara inför dem. Petrus följde efter på avstånd för att se hur det skulle sluta eller gå.

De förvrängde Jesu ord, Joh 2:19. Vittnena var inte heller överens. Lögnen trasslar in sig i sina egna band. Matt 27:40Joh 2:19

Jesus var tyst. För: 1) hans död redan beslutad och inget försvar lönade sig 2) de som förhörde honom döva för vittnesmålet om sanningen 3) ett försvar hade lätt kunnat få det att se ut som om Jesus ville rädda sitt liv, men han var helt villig att ge det för oss. Så var Jesu tystnad en del av Jesu goda bekännelse. Den irriterade översteprästen besvor sedan Jesus att säga om han var Messias, Guds Son. Huvudpunkten i denna fråga fanns i uttrycket “Guds Son.” Att bekänna det om sig själv ansåg Judarna vara yttersta hädelse. De föreställde sig nog sin väntade Kristus eller Messias som Guds Son, men inte Guds Son i denna oerhörda bemärkelse. Jesus hade bekänt sig vara Guds Son och Gud hans Far.

Du har själv sagt det. Du säger det i din fråga och ja, så är det. Ni får säga vad ni vill om det. Jesu rike framstår ständigt obetydligt i fiendernas ögon. Han fortsätter framåt ändå, och för sitt herradöme allt närmare dess fulla härlighet. Ps 110Matt 16:27Kap 24:30Kap 25:31Rom 14:101 Thess 4:16Upp 1:7

Att riva sina kläder sönder var bland judarna ett vanligt sätt att uttrycka extrem upprördhet. Att överprästen vid detta tillfälle gjorde detta var bara skådespel. Han ville ju locka fram precis en sådan bekännelse från Jesus för att sedan kunna fälla honom för det värsta tänkbara brottet, att häda Gud.

De dömde så enligt 3 Mos 24:16.

Fönstren eller öppningarna till det förhörsrum där Jesus stod vette mot den inre borggården. Petrus kunde alltså uppfatta något av vad som sades under förhöret. Mark 14:66Luk 2:55Joh 18:17Joh 18:25

Ut i porten. Genom den kom man ut på gatan. När Petrus försöker undkomma den annalkande faran möter han en ny.

Den galileiska dialekten var mycket olik den som talades i Judéen. Ju mer Petrus därför talad desto mer avslöjade han vem han var. Det är anmärkningsvärt att de inte använde tyngre bevis mot honom, v. 51. Att de förbisåg detta beviset som till och med kunnat kostat Petrus livet visar hur Gud beskyddar dem som tillhör honom, också i deras största faror. Luk 22:56

Nu hade Petrus förnekelse hunnit sin högsta höjd. Första gången nekade han rätt och slätt, v 70. Andra gången lade han till en svordom, v 72. Slutligen inte bara svor han, utan förbannade också.

Tuppens galande, och ännu mer, den påminnande blicken från Jesu milda ögon, väckte nu den svage lärjungen till besinning och djup, innerlig ödmjukhet och ånger. Han gick ut och grät bittert! O, att alla syndare gjorde på samma sätt. Då skulle de också finna nåd, som Petrus. Mark 14:30Luk 22:61