Det vill säga tidig söndagsmorgon. Hos Markus står det: när solen gick upp. Söndag betyder soldag, solens dag, så kallades den bland hedningarna, trots att den naturliga solen går upp och ner varje dag. Söndagens namn har alltså fått sin sanna kristna betydelse som den dag när Kristus, rättfärdighetens sol, gick upp. Alla dagar är visserligen Herrens. Ändå kallas söndagen särskilt “Herrens dag”, Upp 1:10, eftersom Herren på denna uppstod från de döda. Nu kallar vi Jesu uppståndelsedag för påskdagen, för liksom Gamla Testamentets påskdag firades till minne av uttåget ur Egypten och befrielsen från det fysiska slaveriet, så firar vi vår påskdag till minne av Jesu uttåg ur graven och den andliga befrielse han vunnit åt oss. Genom Jesu uppståndelse är inseglet satt på hans undervisning och på hans försoningsdöd. Allt som evangelisterna berättar om händelserna vid och efter Jesu uppståndelse är därföre av största vikt. De är alla vittnesbörd om sanningen och faktumet i Jesu uppståndelse. En evangelist berättar inte allt likt den andre. De har alla skrivit ner de viktigaste händelserna ur olika perspektiv. Var och ens berättelse är levande och målande. Men bilden av det hela blir ännu mycket tydligare när vi jämför alla fyra evangelisternas berättelser och sammanställer dem med varandra. Först berättas det att flera kvinnor gick till graven, för att se den och för att smörja Jesu kropp. Det hade de tvingats skjuta upp pga sabbaten. Mark 16:2Luk 24:1Joh 20:1

Jordbävningen skedde innan kvinnorna kom fram till graven. Väktarna skakade ab skräck eller “bävade” som en jordbävning. De skakades av den skräck som följer med dåligt samvete. När kvinnorna kommer till graven, uppmanas de av ängeln att inte vara rädda. Hatet hade fört väktarna till graven. Kärleken till den korsfäste förde kvinnorna dit. Den som leds av den kärleken behöver inte vara rädd. Jfr, 1 Joh 4:18. Deras bekymmer på vägen om hur de ska få bort stenen är löst när de kommer fram till graven. Så blir både för dem och de övriga lärjungarna det ena bekymret efter det andra löst tills de är förvissade om Jesu uppståndelse. Genom den vänds allt i idel glädje. Maria Magdalena var inte med bland de kvinnor som ängeln sade orden i v. 5 till. När hon kom fram och fann stenen bortvältrad och graven tom, skyndade hon bestört tillbaka för att berätta det för Petrus och Johannes. Innan de kom till graven så infann sig emellertid de andra kvinnorna där, de som blev bekymrade över att de inte hittade Jesu kropp. Den tröst som de fick av den ene ängeln, fick de också av den andre. Matteus och Markus nämner dock bara den ene, medan Lukas och Johannes talar om två. Matt 26:32

Med stor bävan och dock samtidigt med stor glädje över det nytända hoppet. Jfr. Ps 2:11

Jesusuppenbarelserna i Galileen lyfts ofta fram av Matteus. Han var själv från Galileen liksom de flesta lärjungarna. Dit skulle de gå i enlighet Jesu ord. Han hade redan före sitt lidande sagt åt dem det, Matt 26:32. Där i Galileens avlägsna bergstrakt, kunde det stora avskedsmötet äga rum utan att dra uppmärksamhet till sig. Ännu återstod fem dagar av högtiden i Jerusalem. Först efter dessa dagar kunde de återvända till Galileen där Jesus hälsar sina bröder välkomna. Han kallar dem bröder efter att genom sin död ha gett dem och genom sin uppståndelse bekräftat deras tillträde till Fadern. Vi märker alltså en stegring i benämningarna. Först lärjungar och tjänare, sedan vänner, och slutligen bröder. Det första och sista av dessa namn var det som de senare skulle komma att hålla kvar vid sinsemellan. Joh 20:17Apg 1:3Apg 13:31Kor 15:5

Säg så här. Det uppdiktade påståendet att Kristi kropp blivit stulen om natten bidrog till att stärka många Judar i otron. De ville emellertid tro på lögnen!

Sannolikt var det här Jesus visade sig för mer än femhundra bröder i tron på en gång, 1 Kor 15:6

Jesu mänskliga natur är i kraft av uppståndelsen upphöjd till den härlighet som han hade innan världen blev till. Denna visshet utgör grunden för befallningen som lärjungarna sedan får. De behövde inte vara rädda för hur det stora uppdraget skulle kunna förverkligas eftersom de gick Salighetshövdingens ärende. Han som har all makt också på jorden. Ps 8:7Matt 11:27Joh 3:35Joh 13:3Joh 17:2Ef 1:22Hebr 1:2Hebr 2:8

Att döpa i den treeniga Gudens namn innebär att hans namn, alltså hans kraft och närvaro verkar i dopakten. Dessutom innebär det att den döpte tar emot den frälsning som finns i Guds namn. Människan får ju genom tron Gud Fadern som sin Far, Guds Son som sin Frälsare och Gud den helige Ande som sin heliggörare. Som Fadern, Sonen och den helige Ande visade sig vid Jesu eget dop, så är också alla tre gudomspersonerna verksamma vid och i varje människas dop. Det kristna dopet är summan av frälsningsläran och hänger samman med bekännelsen. Mark 16:15Luk 24:47

Detta löfte gäller alltså för alla troende både lärare och andra ärliga lärjungar i församlingen ända till dess han återkommer i stor makt och härlighet! Sedan skall Herren hämta hem dem som han varit med och nära här i tiden, för att de ska vara hos honom för evigt.