Av vers 5 förstår vi att de höll detta rådslag i templet, i en av templets sidobyggnader, deras vanliga samlingsrum. Här skulle de högtidligen bekräfta den dödsdom som beslutats på förhand i översteprästens palats. Nu höll de också förhandlingar om sättet att verkställa den. Judarna hade under denna tid inte rätt att verkställa dödsdomar. Några år tidigare hade romarna tagit ifrån dem denna auktoritet över liv och död. För att få domen verkställd måste de därför vända sig till de romerska myndigheterna i landet. Mark 15:1Luk 22:66

Pontius Pilatus var den sjätte i ordningen av de romerska ståthållare som blivit tillsatta att upprätthålla den civila ordningen och det romerska väldet i Judéen. Både Judarna och hedningarna gjorde sig skyldiga till den stora synd som innebar att Guds Son blev förkastad och korsfäst. Den fallna världen har genom detta fällt domen över sig själv. Den hatar sanningen, rättfärdigheten och ljuset. Den hatar den helige i hans personliga uppenbarelse. Judar och hedningar, alltså hela människosläktet har förkastat honom, hånat honom, dömt honom till döden, korsfäst honom. Genom allt detta har människan uppenbarat vad hon i sitt innersta är. Synden har uppenbarat sig såsom allmän fiende mot Gud. Luk 23:1Joh 18:28

När Judas såg att Jesus var dömd till döden såg han vad han verkligen inte väntat sig få se. Han hade inte tänkt att det skulle gå så långt. Utan tvivel hade han trott att Jesus nu, som tidigare på ett mirakulöst sätt, skulle rädda sig undan sina fiender. Han ångrande sig men hans ånger var inte av samma karaktär som Petrus ånger. Judas ånger var inte en smärta över synden utan bara en rysning över följderna av sitt agerande. Därför gav den inget resultat. Trots detta måste han erkänna offentligt att Jesus var oskyldig, innan han gick bort.

Just det som före handlingen var lockbetet är efteråt det outhärdligaste för syndaren. Sådan är den vänskap som bygger på gemenskap i synden. Judas fick inget medlidande från dessa hårda människor och blev i sin förtvivlan inte tröstad med ett enda vänligt ord. Apg 1:18

I sitt hyckleri ivrar de för templets ära samtidigt som de har samvete att sända templets Herre i döden.

För främlingar. Antingen pilgrimer som inte hade några familjegravar i Jerusalem, eller också de många hedningar som bodde där och var portproselyter.

Genom att köpa in denna åkerplats kom de alltså att själva skapa en minnesvård över sin egen missgärning. Apg 1:19

Översteprästerna, de förnämsta av “Israels barn,” hade värderat eller uppskattat värdet av Jesus så lågt att de erbjöd Judas denna lilla summa för förräderiet. Detta visar sig också här vid förvärvandet av krukmakaråkern. Jeremia hade på sitt sätt profeterat om detta genom den handling som skildras i Jer 19:1. Profeten Sakarja berättar om samma sak i ännu tydligare ordalag, Sak11:12-13. Sak 11:12

Som Herren hade befallt mig. Dessa ord motsvarar orden hos de nämnda profeterna: “de ord som jag säger dig” och “Herren sade till mig”. Herren hade alltså befallt dem dels genom en symbolisk handling, dels uttryckligen, vad skulle ske genom Judas och översteprästerna i framtiden, gällande de trettio silvermynten. Främlingar hade ingen begravningsplats i Jerusalem. För blodspengarna köptes nu en viloplats för dem. Med Jesu blod köptes en viloplats åt alla som blir främlingar i denna värld och söker Guds rike. Herren själv ville ännu som en herde sköta om dem i sin hjord som snart skulle offras och därför kallas slaktfår. Motståndet fortsätter. Herden lägger ner sin verksamhet och kräver sin lön. 30 silvemynt får han som ett tecken på stort förakt. Den summan befaller sedan Herren ska kastas till krukmakaren, Sak 11:12. När profetian går i uppfyllelse blir det Judas, en av Jesu lärjungar som får summan Jesus ansågs vara värd för sin herdetjänst, för hela den verksammas tid han ägnat åt att undervisa och göra under. Pengarna togs dock inte emot av Herren i templet. Han styrde enligt profetian så att de gavs åt krukmakaren för en åker till begravningsplats för främlingar. Den fick namnet blodsåkern och vittnar så till domedagen, inte bara om blodskuld, utan om att den fallna människan, när synden mognat, gärna skulle döda Gud själv om hon kunde. Profetian tas upp här av evangelisten med egna ord i översikt. Var och en som förråder sin Frälsare gör sig skyldig till denna blodskuld och vittnesbördet om det fortsätter in i den eviga döden.

Inför de otroende judarna var den svåraste förbrytelsen att Jesus bekänt sig vara Messias, Guds Son. Den bekännelsen var enligt dem tillräcklig för en dödsdom. Detta hade därför också varit tillräckligt för att verkstäölla dödsdomen om de haft rättigheterna. Men eftersom de inte hade detta så måste de försöka anklaga Jesus för ett brott som den gjorde att den romerska överheten kunde anse honom skyldig till döden. Ett sådant brott var det att utge sig för att vara kung. De judiska anklagarna ville nu att det framstå som om Jesus ville göra sig till världslig kung och därigenom krossa kejsarens välde. Därför frågar de romerske landshövdingen Pilatus Jesus: är du Judarnas Kung? Jesus bekänner att han är det på samma grund som han är Messias. Pilatus insåg till en del, vad översteprästerna inte ville inse, att Jesu kungadöme var inte ett sådant som stod i strid med den kejserliga makten. Men anklagelsen hade för mycket sken av sanning för att Pilatus skulle med sitt otrogna sinne skulle våga fallet läggas ner. Samvetets övertygelse om Jesu oskuld stred mot hans rädsla att drabbas av den misstänksamme Kejsaren Tiberius ovilja. I denna strid fick människofruktan övertag. Mark 15:2Luk 23:3Joh 18:33Joh 18:371 Tim 6:13

Jesu tystnad förundrade Pilatus, inte minst eftersom anklagelsen gällde livet. Vanligtvis är man då angelägen om att tala och försvara sig till det yttersta.

Genom denna sed sökte de romerska ståthållarna att ställa sig in hos folket och minska den motvilja som judarna hyste mot hedningar. Mark 15:6Luk 23:17Joh 18:39

Namnet Barabbas betyder faderns son. Att han var ett barn av fader djävulen själv som är en mördare från begynnelsen det hade han bevisat genom de mord som han satts i fängelse för. Kontrasten mot den oskyldige Jesus blir då ännu större. Den himmelske Faderns Son var alternativet. Men judarna som struntade i detta motsatsförhållande. “Pilatus tog den värsta mördaren för att judarna inte skulle kunna välja hans frigivning. Med de hade hellre valt att djävulen själv släppts lös än att se Guds Son frigiven.” -Luther.

Också otroende hade på den tiden stor respekt för oroliga drömmar. Pilatus hustrus dröm måste har varit en stark ingivelse från Gud eftersom hon inte kunde bärga sig med mindre än att gå ända fram till domarsätet för att varna sin man.

Genom att begära Barabbas i stället för Jesus gjorde de ett val vars djupa betydelse de inte anade. De valde den grövste förbrytaren i stället för den helige och rättfärdige. Barabbas hade med sina gärningar bevisat vems andas barn han var, så om Jesus sagt till Judarna: Ni har djävulen till far och vill följa er fars begär, Joh 8:44. De valde alltså ett barn till lögnens fader och med det lögnen själv i stället för sanningen, mörkret i stället för ljuset, döden i stället för livet. De förkastade Guds Son och valde hellre den oheligaste än den heligaste. Här visar sig den naturliga människans sinnelag. Här visar det sig hur hon väljer när hon skall välja efter eget tycke och egen vilja. Här visar det sig att människan av naturen inte har ett gott hjärta. Så väljs antikrist när han kommer och Kristus förkastas av majoriteten. Apg 3:14

Pilatus sökte nu när han ville vara de gudlösa människorna till lags att också döva sitt samvete, så gott det gick. Han använde sig av en sed som sedan gammalt var vanlig bland judarna. Till tecken på sin oskuld tvättade han sina händer i vatten, 5 Mos 21:6-7. Ju mer Jesu fiender försöka tvätta sig rena desto mer syns deras ondska. Ju mer Jesus bliver överöst med anklagelser och hån, desto mer syns hans oskuld, Jer 2:22. Detta måste också Pilatus intyga. Han måste intyga att den han dömde till döden var en rättfärdig man. Med det erkände han sin hustrus ord utan att bry sig om hennes varning. Det mänskliga rättsväsendet tvingas erkänna att Jesus var rättfärdig och oskyldig när han gick för att offra sig för världens synder. De symboliska offren skulle tidigare också erkännas vara utan fläck. — Det här får in själva ta ansvar för, säger Pilatus. Med det vill han skjuta över ansvaret på Judarna. De tog det på sig, men kunde inte frånta Pilatus hans ansvar. Han undslapp inte en ens den jordiska nöd som han önskade avvända med den orättfärdiga domen. Några år senare blev han avsatt pga några specifika brott. Enligt vissa ska till sist ha begått självmord.

Denna förfärliga bekännelse har gått i uppfyllelse sedan dess för de flesta generationers judar. De har irrat omkring i sin miserabla otro, Ps 109: 17.

Gisslingen skedde hos romarna alltid före korsfästelsen. En sådan gissling skedde med läderremmar som man flätat in kulor och järntaggar i. Kroppen slets sönder ofta på ett fruktansvärt sätt av detta. Pressas du av bördan från dina synder? Fäst då ögonen stadigt på det sårade, blödande offerlammet. Han blir slagen för våra missgärningars skull. Straffet läggs på honom för att vi ska frid och genom hans sår är vi helade. Mark 15:15Luk 23:24-25Joh 19:16

Framför det herodianska palatset som Pilatus bodde i stod det domarsäte på vilket han satt då han förhandlade med judarna. Han begav sig emellertid då och då därifrån till palatsets gård, alltså pretoriet, där han förhörde Jesus ensam. Dit gick nämligen inte Judarna in, “för att inte bli orena.” Skaran som nu samlades bestod alltså bara av romerska soldater.

På alla dessa sätt sökte de att håna Jesu kunganamn och värdighet. Kungarna var klädda i rött. Därför kastades en röd mantel på Jesus. De romerska befälhavarna bar röda mantlar. Möjligen var det en av dessa som nu användes för att håna Jesus. Kronan är kungars förnämsta prydnad. Därför sattes nu en törnekrona på Jesu huvud. I stället för kungaspiran, sattes en käpp i Jesu hand. Efter detta brukade man vanligtvis böja knä för kungen. Den vanliga välgångsönskan “leve”, motsvarar den som en kung hälsades med av sitt folk. Det som gjordes för att ära dem gjordes nu för att håna Jesus. De som hånade Jesus på detta sätt visste inte vad de gjorde. De visste inte att han just under denna djupa förnedring verkligen gick för att inta sitt rike. Det här var vägen till högsta ära och härlighet för honom och hans frälsta församling.

De som dömdes till korsfästelse tvingades själva bära sitt kors till avrättningsplatsen. Så gjorde också Jesus i till en början. När han inte längre orkade utsågs en annan att bära det åt honom, Simon från Kyrene (i Libyen, Apg 2:10) tvingade man till detta. Vad ett sådant tvång innebar, se Matt 5:4. Mark 15:21Luk 23:26

Den yttre likheten med en huvudskalle antas ha gett platsen namnet Golgata, vilket betyder huvudskalle. Till detta höra Golgata var en avrättningsplats. Den låg en bra bit utanför Jerusalems centrum, Hebr 13:12-13. Mark 15:22Luk 23:33Joh 19:17

En sed hade växt fram bland judarna, att innan dödsstraffet verkställdes ge brottslingarna en dryck av starkt, myrrakryddat vin som smärtlindring, Ords 31:6-7. Kristus ville emellertid dö vid fullt medvetande och tog därför inte emot bedövningsmedlet. Ps 69:22

Korsfästelsen gick oftast till så att pålen först sattes i jorden, sedan drogs den lidande upp på den och armarna bands fast. Sedan fästes de med spikar vid korsets tvärbjälke. På samma sätt genomborrades fötterna. Inget straff var så vidrigt som korsfästelse. Inget straff förde heller med sig så mycket lidande och smärta. Ibland spikade man fast fången innan korset restes upp. Mark 15:24Luk 23:34Joh 19:23-24Ps 22:19

Att Jesus sagt orden som står i Joh 2:19, var något som de fientliga judarna inte kunde glömma. Vad Jesus lade för betydelse i dem kunde de inte heller förstå. Nu använde de sig av dem igen för att vräka ur sig det bittraste hån mot Jesus som minst av allt i sin nuvarande situation tycktes kunna uppfylla det som de ansåg att han hotat med. Men i den betydelse som han sagt detta gick de verkligen i uppfyllelse inom tre dagar.. Hans kropp som brutits ner i döden återuppbyggdes då i uppståndelsen. — Fienderna hånade också namnet på Jesus som skrivits över korset. De var som om ville de säga, eftersom du heter ”Jesus” (Yeshua) som betyder ”frälsare”, så fräls dig själv. Matt 26:61Joh 2:19

Lukas berättar, att bara den ene rövaren “hånade” eller smädade Jesus. Matteus verkar berätta det så som om bägge begått denna synd. Det är i enlighet med språkbruket att uttrycka sig på detta sätt också om det bara gäller den ene rövaren. Matteus uttrycker sig allmänt utan att lägga vikt vid antalet. Men det kan också hända att bägge rövarna verkligen deltog i det hånande ropet. I så fall visar sig Guds nåd ännu härligare på den som omvände sig. För övrigt uttrycker Matteus företeelsen med ett lindrigare ord än Lukas. Hos Matteus står det att de förkastade eller hånade honom. Hos Lukas står det, om den obotfärdige rövaren, att han hädade eller smädade Jesus. Det ordet står för det värsta tänkbara personangrepp och är värre än att håna. Luk 23:39

Från sjätte timmen till nionde timmen betyder från 12:00 till 15:00. Mörkret som inträdde då var inte någon naturlig solförmörkelse. Det var nämligen påsk och alltså fullmåne. En solförmörkelse kan alltså omöjligt inträffa. Det var ett av under som Gud bekräftade vittnesbördet på denna stora försoningsdag med. Undret som bekräftar att själva naturen bevittnar storheten i händelsen. Skapelsens Herre lider och dör på korset. Under dessa tre mörka timmar led Herren Jesus de mest fasansfulla plågor. Korsfästelsen ägde rum redan 09:00. Nu gick domen över synden. Synden låg på och straffet drabbade Guds helige. Det yttre mörkret var ett tecken på mörkret i det inre lidandet som han plågades av när han ropade: min Gud, min Gud, varför har du övergett mig! Då var ljuset från Faderns milda ansikte dolt för honom av våra synder. Mörkret var också ett tecken på att mörkrets makt nu rusade fram mot honom med fruktansvärd kraft. Alla Belials bäckar och helvetets fasor ville nu dränka vår medlare och göra försoningen om intet. Satans välde nådde nu sin högsta höjd och nu begicks den största synd som är möjlig. För den gömde själva solen sitt ansikte med ett sorgflor. Rättfärdighetens sol låg nersänkt i våra synders mörka hav. Då höljdes också den skapade solen i mörker.

Detta rop uttrycker höjden av Jesu lidande. I Getsemane, där han tog emot det svåra lidandets bägare kunde han ännu säga: Abba Fader. På korset, där lidandets bägare tömdes till sista droppen kände kan sig i den förfärligaste stunden övergiven av Gud. Detta lidande var obeskrivligt för det var av oändlig natur. Jesus smakade då dödens bitterhet i ett mått som överstiger allt vi kan föreställa oss, och led helvetets ångest. Den eviga plåga som vi skulle lida för våra synder, om de inte blivit försonade, just av honom som i sin gudamänskliga person kunde lida det oändliga och eviga straffet utan att det krävdes evighetens oändlighet av honom. — De flesta särdragen hos både det kroppsliga och själsliga lidandet som Jesus genomlevde på korset finns i Ps 22, Ps 40, Ps 69, Ps 88, Ps 109. Ps 22:2

Det här skedde, efter att Jesus sagt, jag törstar. Det är svårt att säga om de räckte Jesus ättiksvinet med god avsikt eller om också detta skedde för att håna. Vissa missförstod och misstolkade ordet Eli, som om han ropat på profeten Elia, när han ropade på Gud. De kan ha misstolkat det som att han ropade på det smärtlindrande ättiksvinet. Det finns ett annat ord som betyder ättika och som liknar ordet ”Eli”. Mark 15:36Joh 19:29

Allt detta var underverk som gick förbi naturlagarna. Gud lät symbolisera nådens stora verklighet som vanns genom Jesu död. Förhänget var den ridå som skiljde det heliga från det allra heligaste i templet. Genom det förhänget gick översteprästen in bara en gång om året, nämligen på den stora försoningsdagen, in i det allraheligaste. Att detta förhänge som var gjord av tjockt, starkt virkat siden, brast i två delar kunde endast ske genom ett under. Det skedde nu som bevis på att det sanna försoningsoffret var framburet genom Jesu död, att Gamla Testamentets offertjänst inte ber behövdes, att tillträdet till det allra heligaste i himmelen inte längre är stängt genom något förhänge för människorna, att de nu genom tron på det Jesus gjort har fritt tillträde till Gud. Att förhänget brast placerar särskilt Lukas före Herrens död, men Matteus och Markus placerar det efteråt. Alltså har båda delarna skett samtidigt, i ett nu. 2 Mos 26:312 Mos 36:352 Krön 3:14

Så berättar Matteus den händelse som inträffade efter Jesu uppståndelse. Många heliga gick ur uthuggna gravar i klipporna som öppnades i samma ögonblick som Jesus dog. Som en förberedelse på vad som skulle komma att hända. Detta bevisar att Jesus omedelbart efter sin död blev levandegjord genom Anden. Han är Herren över levande och döda. Hans döds- och försoningskraft förmedlades då till dessa människor som uppväcktes, och deras gravar öppnades. Uppståndelsekraften som slutligen ska låta dem uppstå frigjordes först genom och efter Jesu uppståndelse. Då trädde alla frukter av hans seger över synd och död fram i dagsljuset. Att de visade sig för många bidrog i högsta grad till att hos andra bekräfta tron på försoningen genom hans död och hans segerrika uppståndelse.

Förberedelsedagen, fredagen. Dagen efter var alltså lördag, den stora sabbaten.

Jesu fiender tycks har haft Jesu förutsägelse om uppståndelsen i bättre minne än t.o.m. lärjungarna. — De säger: Den bedragaren. Det är anmärkningsvärt att vi ingenstans läser att de judiska ledarna nämner Jesus vid hans eget namn. De uttrycker sig alltid föraktfullt och irriterat om honom.

De anade inte att de själva genom sin vakthållning vid graven skulle hjälpa till att bekräfta sanningen i det som de nu kallade ett bedrägeri.

Gud styrde så förunderligt dessa fiender till att på detta sätt bidra till att göra Jesu uppståndelse till ett ofrånkomligt faktum för varje förnuftig människa. Stenen vid gravens ingång förseglades. Romerska soldater sattes till väktare. Det hade varit omöjligt för någon att stjäla Jesu kropp om man önskat det. Men ingen önskade det. Alla lärjungarna var rädda. Knappt någon av dem hyste något hopp om hans uppståndelse. Ännu mindre föll det någon av dem in att utan honom försöka upprätta det Messianska riket på jorden som de väntat på. Messias rike i dess verkliga bemärkelse var ännu en hemlighet för dem. Genom översteprästernas och fariseernas försiktighetsmått, genom myndigheternas sigill och den romerska vakten blev det dessutom omöjligt för Jesu vänner att flytta honom från graven där han låg, också om de hade önskat det. Ljuvlig är sömnen i det sista vilorummet för alla som insomnar i tron på honom som övervunnit döden och lever för evigt.  Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!