Hemifrån, dvs hans vanliga bostad i Kapernaum vid sjön Genesaret.

Tidigare hade Jesus mestadels undervisat i klartext i Galileen. Här börjar nu ett sammanhängande tal endast i liknelser. Matt 13 skulle kunna kallas kapitlet med de sju liknelserna. Att tala och skriva i liknelser var mycket vanligt i mellanöstern. Herren Jesus anslöt sig till den traditionen. De ord, han delar här utgör s.a.s. en sjöpredikan, som också innehåller vissa likheter med bergspredikan. Här liksom där bestod utsikten av mycket vackra omgivningar. Trakten kring Genesaret utgjordes till stor del av blomstrande och odlad mark. En trafikerad handelsväg gick dessutom genom området och allt detta skapade förutsättningarna för de liknelser som nu följer. De har emellertid, som alla liknelser, en djupare innebörd. De kan inte bara tillämpas på enskilda människor. De innehåller också en profetisk översikt över sju perioder i kyrkans historia. De kan jämföras med de sju breven i Upp 2 och 3 kap. Båda ställena delas upp i fyra plus tre. De fyra första liknelserna hör ihop och ges till folket. På samma sätt gör de sista och riktar sig till lärjungarna. Luk 8:4

Vägen, den hårt tilltrampade stigen bredvid åkern, där sädeskornen förblev liggande på ytan.

Stenig mark, d. v. s. klippiga ställen. Platser där endast ett tunt jordlager täcker klippan.

Men när solen ”steg”, dvs ”steg högre upp på himlen”, dvs efter vinterns slut, vissnade det bort, dvs “förbrändes det”.

Den goda jorden, den mjuka, djupa rensade. ”Hundrafalt”, en i våra länder oerhört stor avkastning, inte helt ovanlig i mellanöstern. Allra mest i vissa delar av Egypten kan ett vetekorn multipliceras hundra ggr. Även vissa delar av det utlovade landet visar prov på lika stor fruktbarhet, och då främst i Galileen.

Hemligheter, dvs gömda sanningar. 1 Kor 2:101 Joh 2:27

Detta är en av grundlagarna i nådens rike. Den som har är den, som tar vara på ordet, “har” och behåller det inte bara i minnet, utan också i hjärtat, och begrundar det noga. I stället för överflöd, får den, som inte ”har”, inte bevarar det han hört, andlig kunskapsbrist. Även “det han har”, samlat och lagt på minnet, skall tas ifrån honom, bli utan frukt, utan nytta, men ändå skapa stort ansvar. Matt 25:29Mark 4:25Luk 8:18kap 19:26

Tidigare hade Jesus talat till dessa människor utan liknelser, utan resultat, De hade sett hans under men allt förblev som om de inte sett dem. De hade hört hans ord men allt förblev som om de inte hört dem, eller som om de stängt ögon och öron. Det blev orsaken till att Jesus nu talade i liknelser. Genom dem doldes sanningen för den köttsliga majoriteten för att de inte skulle förstå och missbruka den. Att de inte kunde blev nu ett rättvist straff för att de inte ville se, höra och förstå. De förstår det alltså ”egentligen” inte alltså med hjärtat, trots att de uppfattar själva ordalydelsen.

Jesaja profetia hade gått i uppfyllelse genom folket som vägrade lyssna på profetens tid. Nu gick den i uppfyllelse genom dem som Jesus talar om här. Den går i uppfyllelse i alla tider genom dem som liknar dessa människor i fullkomnas i alla tider på dem, som likna dessa människor genom att ytligt och vägran att lyssna. Blindheten och hårdheten är på samma gång skuld och straff.

Att ta emot ljus och nåd av Herren genom ordet är salighet för hela människan, högsta lycka och tillfredställelse för hela själen och för hela hjärtat. Matt 16:17Luk 10:23

Den onde symboliseras på grund av detta av fåglarna (v. 4), och alltså av rovfåglarna. Det står nämligen heter “rövar” bort det med våld utan några problem. De som såddes vid vägen. Här liknas människan och hennes hjärta vid jordmånen, som blir besådd, som man sår i. Detta hjärtas jordmån är emellertid som vägen, hårt tilltrampad av otro och vanesynder. Ordets säd faller på ytan och får inte komma in i hjärtat.

Har ingen rot i sig, eftersom han i sig själv ännu inte har blivit förkrossad. Stenhjärtat är ännu obrutet, ordet kan bara slå rot tillfälligt jordmånen som ligger utan på hjärtat. Tro byggd på känslor varar bara en kortare tid. Den klarar inte den svårare bedrövelsens eller trångmålets prövande solglöd. Hon står inte ut med att bli ifrågasatt för ordets skull, inte ens om den bara handlar om en föraktlig min eller ett halvt hånande påstående. Hon blir stött på en gång, stött och förargad. Ordet stöter mot klipphjärtat, människan blir stött av bedrövelsen och förföljelsen för ordets skull. Det går lika snabbt som det gjorde att ta emot ordets ljuvliga kallelse. Kvickt mottaget kvickt förlorat eftersom det inte bevaras. Lätt rörd, lätt förförd och förstörd! Lägg märke till utifrån detta att nådens tidsålder också innebär tider av andlig torka som prövar dem, som tagit emot Guds ord i sina hjärtan. Den kännbara nåden dras undan, och prövningar kommer. Det måste visa sig om de vill hålla fast vad de fått har och bestå eller tröttna och dra sig tillbaka.

Hos sådana människor har ordet slagit djupare rot än hos de tidigare nämnda. De första saknar djup de andra saknar rensning. Bekymren som klyver hjärtat måste konkurrera med ordet om hjärtats djup, och vinner så småningom en makt som kväver växten. Ordet är utan svek, 1 Pet 2:2. Rikedomens svek är desto större. Där världens bekymmer eller omsorger i allmänhet och rikedomens svek allra mest får nästla sig in och få rotfäste där hindrar de ordet så att ordet inte får nå blomning eller åtminstone inte bära frukt.

”Det som”. Ofta bär något av det uppfattade ordet genom en och samma lyssnare frukt hundrafalt genom han vid hundrade tillfällen delar sin kunskap till nytta för sig själv och andra. Hos dessa människor är förenas mottagandet och användandet av ordet. De tar emot och behåller och lever i sanningen. Inte med lika stort mått av frukt, men sann frukt bär sanningen hos dem alla. Lägg märke till i förklaringen hur människorna görs till ett med den sådda säden och sammansmälter med den. Genom just ordets förfelade eller sanna verkan i människans själ avslöjar hon sig.

Då folket, alltså människorna som skulle vakta åkern sov, dvs om natten. Jämförelsen som sedan görs är hämtad från ett specifikt ogräs som mycket liknar vete. På samma sätt kan en blandad kunskap se ut som att den liknar Guds rena ord, och en människa med falsk andlighet kan uppvisa stor yttre likhet med den som är sant andlig.

Fienden, dvs en fientlig människa.” Men här står “fienden” i betydelsen djävulen.

Rycka upp, dvs “samla upp” alltså rycka upp med rötterna, något som lätt kunde ske eftersom vetets och ogräsets rötter var sammanflätade med varandra.

Skördetiden inträffar när frukten är mogen. När vetet då skärs av och roten lämnas kvar kan utgallringen från ogräset ske utan risk för vetet. Den andra liknelsen kan i kyrkohistoriskt hänseende särskilt tillämpas på den närmaste tiden efter apostlarnas bortgång. Så länge de levde hölls ogräset med full kraft tillbaka. Den djupa och seriösa församlingsdisciplin som praktiserades bidrog mycket till detta. Men efter det att apostlarna dött fick ovännen en större möjlighet att så ut sitt ogräs. Falska läror och lärare uppstod i mängd efter första århundradet och skapade problem på kyrkans åkerfält. Apostoliska män och sanna kyrkofäder oroades över detta. En del av de rättrogna ville bota den skada som skett genom det medel som Herren förbjuder här, alltså genom att man brutalt utestängde alla medlemmar som hörde till ogräset. Gallringen har Herren dock förbehållit sig själv, Matt 25:31–46.

Störst av alla köksväxter. Egentligen, ”kålgårdsväster”. De kan inte kallas träd, men senapskornet växer däremot till ett högt och stort träd. I mellanöstern talas också om senapsträdet. Senapskornet var bland Judarna en symbol för de allra minsta föremålen, så de använde detta uttryck som ett ordspråk. Obetydligt, i yttre bemärkelse som detta korn, har starten för Kristi kyrka varit. Men den har vuxit upp och växer fortfarande till den höjd och vidd som Kristus talar om här. Denna liknelse kan därför tillämpas på Guds rikes början och tillväxt hos varje enskild troende människa, på varje församling, men framför allt på hela kyrkan. Men särskilt kan den tillämpas på kyrkans tillstånd i början av fjärde århundradet, då kejsar Konstantin lät döpa sig. Innan dess var kristendomen förtryckt, nu upphöjdes den till statsreligion. Innan dess var kyrkan en planta som förkastades av majoriteten, nu växte den snabbt upp till ett träd skyddat av staten. Fåglarna symboliserar de folk som samlades i kyrkans gemenskap. Vid denna tid inträffade nämligen de stora folkvandringarna. Hednafolken som vandrade hit och dit var många, omfattande och oroliga. De upptogs alla till slut i Kristi kyrkas hägn och fann ingen vila ingen ro, ingen fast hemvist innan detta skett.

Här talas om en god, liksom på andra ställen om en ond surdeg (1 Kor 5:6). Surdegen är i sig själv inte något förkastligt, den är tvärtom rätt använd, nödvändig för att förhöja brödets smak. Hela mänskligheten och varje människa är i sig själv osmaklig och motbjudande i tanke och beteende om hon inte genomsyras av Kristi rikes goda surdeg. I den förra liknelsen talar Jesus om den yttre spridning och tillväxt som himmelriket här i tiden får, men surdegen syftar på den inre, dolda kraft, som ligger i Ordet och sakramenten och i Anden, som verkar i församlingen så att den förändrar och omskapar både det inre livet och den yttre livsstilen hos människan och därför också samhällets konstitution, seder, bruk och tankesätt o. s. v. Denna liknelse kan särskilt tillämpas på kyrkans tillstånd efter början av nionde århundradet. Påvedömet hade uppstått och kyrkans tillstånd gick genom det ner i ett allt djupare förfall. De mest beklagliga mänskliga påfund hotade att tränga ut kristendomens rena läror. Ändå verkade den i det fördolda med kraft liksom surdegen utan att det syns genomsyrar hela degen som den blandats in i. Också i detta mörkrets tidevarv gick flera rättsinniga män ut i världen med ljusets evangelium, för att på det sättet heligt genomsyra den från Noas tre söner härstammande mänskligheten. Det var också under denna tid som kristendomen infördes i vårt land. Luk 13:20Luk 13:21

Öppna min mun betyder, “ge ett rikligt utflöde som en källa.” Ps 78:2

I den första liknelsen är Guds ord den goda säden. I denna liknelsen symboliserar den goda säden rikens barn, dvs Guds rikes barn, de pånyttfödda människorna. De som blivit födda på nytt genom sanningens ord, Jak 1:18. 1 Mos 3:15Joh 8:44Apg 13:101 Joh 3:8

I v 28 stod det fienden, här i liknelsens förklaring står det ovännen, det är djävulen. Varför? Därför att djävulen är den ande som verkar i otrons barn, i de fientligt sinnade, dvs de människor som är likasinnade med honom. Eftersom vetet och ogräset ska skiljas innebär det också att båda kategorierna mognar och polariseras med och mer ju närmare ändens tid vi kommer. Denna mognad pågår med hast i våra dagar. Joel 3:13Upp 14:15

Alla som förleder, alltså dem som hindrar det godas tillväxt hos andra men också dem som skadar sig själva. Det kommer an på en kyrkans tjänare att med hjälp av församlingsdisciplinen röja bort det som förleder så mycket som möjligt. Dock kommer mycket alltid att återstå. Först vid skördetiden skall allt som förleder att tas bort.

Det hjälper då inte en människa att bara till det yttre ha htillhört församlingen. Ogräset har ingen nytta av att ha stått mitt ibland vetet.

Tidigare hae de mestadels varit undanskymda som solen ofta skyms av moln, men sedan sprider sina strålar i så mycket härligare glans. Så ska också de rättfärdiga skina, himmelsvitt åtskilda från de ondas barn Dan 12:31 Kor 15:41

Skatt i en åker, jfr Jer 41:8, verkligt, osökt, oväntat. Gömd, dvs dold både före och strax efter fyndet. En kristen varken vill eller kan dölja sin kristendom. Först måste han dock vara övertygad och förvissad om vad han har sedan kan han till nytta och inte till skada för sig och andra berätta vad han hittat. Åkern symboliserar Guds ord och kyrkan i yttre bemärkelse som organisation. I den åkern ligger den himmelska skatten dold för den oandliga människan. När själen så får insikt och finner skatten, lär man sig att uppskatta kyrkans värde på rätt sätt. För att komma i full besittning av denna skatt, måste man försaka all sin egenrättfärdighet, synden och världen, och på det sättet likna den som säljer allt han äger. Priset som det kostar är alltså egentligen ingenting. När man i den bemärkelsen blivit totalt utfattig och kommer och köper för ingenting, då får man hela åkern gratis, ja, hela himmelriket, med alla dess dolda skatter. Denna femte liknelsen kan tillämpas särskilt på en tid då kyrkan befinner sig i ett mer dolt tillstånd. Då det är både svårt men nödvändigt att söka upp Guds rikes verkliga skatter trots det som är falskt men utger sig för att vara äkta. En sådan tid inföll strax före och vid Luthers reformation. Luther fann läran om rättfärdiggörelsen som en skatt gömd i en åker och därför okänd för de allra flesta vid den tiden. Han gömde den skatten under en tid tills han, förvissad i sin tro om att han verkligen ägde den, vågade framträda och predika för hela världen om sitt stora fynd. Fil 3:7

Sökte! i förra liknelsen hittades fyndet mera osökt.

Alla sanningar är goda, dyrbara pärlor. Att finna klarhet i en sanning som under en tid dolts i dunkel är oerhört dyrbart. Då måste man då köpa eller i ödmjukt tro tillägna sig den genom att sälja eller försaka allt eget tycke, alla egna beräkningar, kort sagt allt, som står i vägen för att man ska kunna äga pärlan. Den sjätte liknelsen kan tillämpas särskilt på en tid då Guds rikes sanning görs öppet tillgänglig, men blir föremål för olika tolkningsförsök som kräver noggrann prövning. En sådan tid inföll perioden efter reformationen.

De dåliga, dvs odugliga, ruttna.

Den sjunde liknelse kan liksom alla de andra tillämpas på alla tider men särskilt på kyrkans mycket mixade tillstånd i den yttersta tiden. Jordens stora multikulturella befolkning symboliseras av havet som evangeliets nät kastas ut i tills dagen för insamlandet och gallringen är inne.

Skriftlärd, väl bekant med Bibeln, vid denna tid alltså gamla testamentets läror. Blivit lärjunge, alltså lärt sig att att känna och förstå Evangelium om Guds rike som det uppenbarats i nya testamentet. Förråd kan också översättas skattkammare. Nytt och gammalt, dvs nytt som en Kristi lärjunge, gammalt som en skriftlärd.

De resonerade, hans härkomst är ju oansenliga, obetydliga och olärda människor. Snickarens son, alltså hantverkarsonen. Av den frågan kan det framgå att Josef, Jesu fosterfar redan hade dött. Bröder, se Matt 12:46.

De tog anstöt, dvs de stötte sig på hans obetydliga förutsättningar. Om man inte skiljer det vanliga och civila ifrån det andliga så tar man anstöt av det som man skulle ha nytta av. De som inte vet så mycket om den naturliga bakgrunden uppskattar en profet eller lärare uteslutande för den andliga tjänsten. Utom, dvs ingenstans så föraktad som i sin hemstad, och allra mest i sin egen familj där det förtroliga umgänget lätt skapar respektlöshet. Mark 6:4Luk 4:24Joh 4:44

För och med de människor som inte ens vill tro kan inget nådens under ske. Delaktighet i nåden kan aldrig tvingas på någon. Det som här och på andra ställen visat sig kunna ske för Jesus, Herren och Mästaren själv, genom människornas otro kan i ännu större utsträckning drabba hans tjänare i predikotjänsten. Mark 6:5