Egentligen: ”Boken om Jesu Kristi börd”. Ordet börd heter i grundtexten ”Genesis”, som betyder skapelse. Så kallas alltså första Mosebok – ”skapelseboken”. Matteus verkar göra en hänvisning till det här. Hans bok, och särskilt detta kapitel, ska uppfattas som Nya Testamentets skapelsebok, boken som börjar med hans stamtavla, enligt mänsklig härkomst, genom vilken återlösningen, mänsklighetens nya skapelse, blivit fullbordad. Alla släktregister eller stamtavlor i Gamla Testamentet får sitt egentliga värde genom att visa vår Frälsares släktträd ända från den förste Adam. Lukas går också så långt tillbaka då han i sitt Evangelium, kap. 3:23–38, lyfter fram Marias, Jesu mors, stamtavla. Han visar på detta sätt hur Jesus, alla människors Frälsare, härstammar från hela människosläktets stamfader. Matteus börjar i stället med Abraham för att visa hur Jesus härstammar från stamfadern till det särskilda folk som fått löftena alltså judarna. Han lyfter fram detta genom att skriva ner Josefs, Jesu fosterfars, släktled. Detta måste också göras eftersom Jesus i början av judarna ansågs vara Josefs biologiske son. En huvudperson i dessa stamtavlor är David. Genom det poängteras att Frälsaren var av kunglig börd. Därför kallas han Guds Son, ”som till sin mänskliga natur är född av Davids ätt” i Rom 1:3, eftersom också Maria härstammade från David. David talar också om den väntade Frälsaren som sin son (Ps 110) samtidigt som han nämner det namn som Frälsaren förväntades bära. Detta namn är Messias eller Kristus. Det första är det hebreiska, det andra är det grekiska ordet. Båda betyder den smorde. Detta är alltså vår frälsares namn, då han är smord av Fadern eller utrustad med den helige Andes gåvor, egentligen till Kung, men också Profet och Överstepräst. Släktregistret blir mest av allt beviset på att Jesus är Kristus. “Abraham och David omtalas framför allt, därför att de mest av alla blivit lovade Kristus.” -Luther. Luk 3:23

Juda var Jakobs fjärde son och omtalas redan i Jakobs profetia som Messias stamfader. 1 Mos. 49:8–10. 1 Mos 21:21 Mos 21:31 Mos 25:241 Mos 29:35

Tvillingbröderna Farez och Zaras namn kan också stavas Peres och Sera, 1 Krön 2:4. En sådan bokstavsförändring i namn förekommer ofta. Rehabeam kallas Roboam i vers 7 och Hiskia kallas Ezekia, vers 9. 1 Mos 38:271 Krön. 2:5Rut 4:19

Rahab var troligen kvinnan i Jeriko, som kom till tro på Israels Gud, och i tron gömde och räddade Josuas spejare och därför själv blev räddad och upptagen bland Israels folk. Är det denna kvinnan som här avses så är har flera släktled hoppats över. Mellan henne och David gick det omkring 300 år. Ruth 4:13Ruth 4:171 Krön 2:10-12Jos 2:1Rut 4:17

Mellan Joram och Ussia är tre led borttagna, nämligen Ahasja, Joas och Amasja. De utesluts förmodligen därför att de inte hade några bröder. Då blir det ingen tvekan om att släktleden gick genom dem. Ussia hade bröder därför var det angeläget att visa att det var genom honom släktleden fortsatte. I detta släktregister nämns inte bara stamfäder, utan också några stammödrar till vår Frälsare, av vilka två, nämligen Rahab och Ruth, var hedningar, och två, nämligen Tamar och Bat-Sheba, var stora syndare. I det ser vi ett kraftigt bevis, att hedningar och stora syndare har del i Kristus och inte förkastas av honom. Att däremot tre led utesluts, kan även antyda att inget biologiskt släktskap och inga blodsband kan frälsa en människa, utan beror på omvändelse och tro. Nämnas kan också att Ahasja, Joas och Amasja härstammade från den gudlösa Atalja, dotter till Achav. Denna släkt hotades med utrotning. 1 Kung 21:21;22. Även om inte detta fullkomligt gick i fullbordan fysiskt, så är tre led här uteslutna i den heliga stamtavlan. Herren hotar ju med att straffa fädernas missgärningar på barnen intill tredje och fjärde led. Dessutom löpte Davids släkt under dessa tre kungar risken att slockna ut. Det finns andra exempel också på vissa led förbigås i släktregistren, Esra 7:1,5, 1 Krön, 7:13, 14, Nehemja 11:12. 1 Kung 11:431 Kung 14:311 Krön 3:101 Kung 15:8

Vid den babyloniska fångenskapens början. Jekonia står för Jojakim, 1 Krön 3:15, som jämte sitt vanliga namn Eliakim, 2 Krö. 36:4, även kallas Jojakim eller Jekonja, Josias son. — Denne Jojakims son Jojakim eller Jekonja fördes bort till Babel, 2 Kung 24:12, 13. 2 Kung 23:302 Kung 23:341 Krön 3:151 Krön 3:162 Krön 36:12 Krön 36:42 Krön 36:8

Shealtiel födde alltså i Babylon efter att fångenskapen börjat. Hans far Jojakin fördes till Babel 19 år gammal, och när han var 37 år fick han av kung Merodak-Baladan större frihet, 2 Kung. 25:27. Galatiel eller Sealthiel födde Pedaja, och Pedaja födde Serubbabel, Se Haggai 1:1–14, Esra 1:8, 1 Krön 3:17–19. Ordet används i stället för sonson, särskilt då en sonson blivit upptagen i sons ställe. Profeten Jeremia förkunnade i Jer 22:24, 30, att ingen av Jekonjas släkt skulle sitta på Davids stol. Det gick i fullbordan då de så småningom helt gick miste om kungatronen. 1 Krön 3:171 Krön 3:19Esra 3:2Esra 5:2Hagg 1:1

Av henne, alltså Maria. Jesus är vår Herres eget namn. Kristus är hans höga ämbetsnamn. Denna skillnad bör vi lägga märke till när det står: ”Jesus, som kallas Kristus”. Ordet kallas, på Guds Andes språk, innebär både här och på andra ställen det samma som är. Att Jesus är Kristus är också huvudpoängen i Nya Testamentet.

Hela stamtavlan indelas alltså i tre delar: fjorton led i patriarkernas eller det dunkla löftets tid, fjorton i kungarnas eller den bestämda profetians, och fjorton i det tidevarv som innebar enskildas människors eller de trognas väntan. Av den heliga mödan med att få dessa tal jämna, kan också förklaringen ligga till varför en del släktled är uteslutna. Ändå ser vi att det som här utmärker fjorton led, egentligen skall symbolisera lika många mansåldrar. Om de fjorton sista leden står det med eftertryck: till Kristus, den väntade Messias. I denna stamtavla finns många enastående heliga människor, som genom fast förtröstan på Herrans löften höll sig till den utlovade Kristus och blev frälsta genom tron på honom.

Här infaller Marias besök hos Elisabet, Luk 1:42,43 Luk 1:27Luk 1:34Luk 1:35

Josef, som var en gudfruktig man, kände till Marias pålitliga, genuina fromhet, men det övernaturliga, som hänt henne, kunde han inte förstå. För hans naturliga ögon måste händelsen se misstänkt ut. Han ville därför inte avslöja eller exponera henne för offentlig skam eller straff enligt 5 Mos 22:20, 21, utan bara överge henne, d. v. s. ge henne skilsmässobrev enligt lagen, 5 Mos 24:1, och det i hemlighet, dvs. utan angiven orsak och inför två vittnen. Hans inre strid måste ha varit svår och Marias lidande måste ha varit djupt. För ju heligare den som lider är, desto djupare är ett lidande av detta slag. Även denna skam hörde till Jesu förnedringstillstånd och poängteras av Judarna ända till denna dag. Han bar hånet redan i moderlivet för att vinna ära och härlighet åt oss, Hebr 12:2. 5 Mos 24:1

Josef kallas Davids son, för att han är Davids ättling och för att han ska bli påmind om Herrens löfte till David om Messias födelse.

Genom ordet för tillkännages, att namnet Jesus betyder en Frälsare från nöd till salighet. I den utsträckningen var också den benämningen kungjord i Gamla Testamentet. I profetiorna och förebildernas dunkla språk fanns det angivet vad den kommande Förlossaren skulle uträtta. Mycket ofta förekommer där ord med samma stam som ordet Jesus, och betecknar frälsning, hälsa, salighet. Se t. ex. 1 Mos 49:18 och liknande ställen. Nu skulle Jesus främst uppenbara för sitt folk Israel vad hans namn betyder. Men på samma sätt som han skulle frälsa dem från deras synder skulle han frälsa också alla andra folk. Synderna är all osalighets grund och orsak. Om Jesus nu kom för att ta bort allas synder, så är han ju en Jesus, en frälsare, en orsak till salighet för var och en som tar emot det han gjort genom tron på hans namn, vare sig de är judar eller hedningar. Luk 1:31Luk 2:21Apg 4:12Apg 10:43Apg 13:38Apg 13:39

Det här är Jesajas profetia, som har fullbordats. En jungfru är havande o. s. v. Hon skulle kalla sonen Immanuel som betyder ”Gud med oss”. Gud kunde bara bli ”Gud med oss” genom att hans son frälste oss från synderna, som orsakade att ”Gud emot oss”. Namnen ”Jesus” och ”Immanuel” betyder alltså i praktiken samma sak. När Gud är med oss människor i vår Frälsare, så vill Gud också vara för oss för vår Frälsares skull. Att Gud var i Kristus, att den gudomliga och mänskliga naturen är förenade i vår Frälsares person, är en oerhörd hemlighet — obegriplig för förnuftet, till stor tröst för tron! Jes 7:14

Ordet en son översätts ibland ”sin enfödde son” och bär innebörden den förstfödde. Varje son som var en mors första barn kallades alltid den förstfödde (enfödde) oberoende om hon någonsin sedan födde ytterligare barn eller inte. Se 2 Mos 12:29, 2 Mos 13:2 — Det var först vid omskärelsen på åttonde dagen Marias son kallades med det namn som både hon och Josef fått befallning om, Luk 2:21.