1En psalm av Asaf.Gud är verkligen god mot Israel,mot dem som har rena hjärtan. 2Men jag var nära att snavamed mina fötter,mina steg var nära att slinta, 3för jag greps av avundmot de högmodiganär jag såg de gudlösas framgång. 4De är fria från plågorfram till sin död,deras kroppar är välnärda. 5De drabbas inte av mänsklig nöd,de plågas inte som andra människor. 6Därför är högmod deras halsbandoch våld den dräkt de sveper sig i. 7Deras ögon kikar fram ur fetman,deras hjärtans fantasierhar ingen gräns. 8De hånar och hotar med ondska,överlägset hotar de med förtryck. 9De öppnar sin mun mot himlenoch deras tunga far fram på jorden. 10Därför vänder sig folket till dem,de suger i sig vatten i mängd. 11De säger:"Hur skulle Gud kunna veta?Den Högste har väl ingen vetskap?" 12Sådana är de gudlösa,ständigt tryggamed växande rikedom. 13Förgäves höll jag mitt hjärta rentoch tvådde mina händer i oskuld! 14Jag var plågad hela dagenoch tuktad varje morgon – 15men hade jag sagt:"Så tänker jag tala",då hade jag svikit dina barns släkte. 16Jag funderadeoch försökte förstå det,men det var för svårt för mig, 17tills jag kom in i Guds helgedomoch insåg deras öde. 18Du ställer dem på det hala,du störtar dem i fördärvet. 19Hur plötsligt ska de inte gå under!De förgås och får ett fruktansvärtslut. 20Så som en dröm är borta när man vaknarska du, Herre, förakta demsom skuggbilder när du griper in. 21När mitt hjärta var bittertoch det stack i mitt inre, 22då var jag oförnuftigoch förstod ingenting,jag var som ett djur inför dig. 23Men jag är alltid hos dig,du håller mig i min högra hand. 24Du leder mig med ditt rådoch tar sedan emot mig med ära. 25Vem har jag i himlen utom dig?Och har jag dig,söker jag inget på jorden. 26När min kropp och mitt hjärtager upp,är Gud mitt hjärtas klippaoch min lott för evigt. 27De som är fjärran från dig går under,du förgör alla som är otrognamot dig. 28Men för mig är det gottatt vara nära Gud.Jag tar min tillflykttill Herren, Gud,för att förkunnaalla dina gärningar.
