1Då tog Job till orda och sade: 2Också i dag är min klagan bitter. Min hand vilar tungtöver mitt suckande. 3O, om jag visstehur jag skulle finna honom,hur jag kunde kommatill hans boning! 4Jag skulle lägga frammin sak inför honom,fylla min mun med bevis. 5Jag vill vetavad han kan svara mig,begrunda vad han haratt säga mig. 6Skulle han bekämpa migmed sin stora makt?Nej, han skulle lyssna på mig. 7En rättfärdig skulle dåvara hans motpart,jag skulle för alltidbli frikänd av min domare. 8Se, går jag mot österär han inte där,går jag mot västerfinner jag honom inte. 9Är han verksam i norrskådar jag honom inte,vänder han sig åt söderser jag honom inte. 10Han vet vilken väg jag har vandrat.Prövar han migska jag komma fram som guld. 11Min fot har hållit fast vid hans spår,jag har följt hans väg utan att vika av. 12Jag har inte övergett hans läppars bud,hans muns ord är mig en större skattän mitt dagliga bröd. 13Men han är den ende,vem kan stå honom emot?Vad han vill, det gör han. 14Han fullbordarvad han beslutat om mig,och mycket mer av samma slag. 15Därför bävar jag för hans ansikte,när jag tänker på detblir jag rädd för honom. 16Gud har gjort mitt hjärta försagt,den Allsmäktige har fått mig att bäva, 17för jag fick inte förgåsinnan mörkret kom,han dolde inte den svarta nattenför mitt ansikte.
