1Den dagen sjöng Debora och Barak, Abinoams son, denna sång: 2När härförare anför i Israel,när folket villigt offrar sig– lova Herren ! 3Hör, ni kungar! Lyssna, ni furstar!Jag vill sjunga, sjunga till Herren,jag vill lovsjunga Herren,Israels Gud. 4Herre, när du drog ut från Seir,när du gick fram från Edoms land,då bävade jorden,då strömmade det från himlen,då strömmade vatten från molnen. 5Bergen skalv inför Herrens ansikte,Sinai inför Herrens, Israels Guds,ansikte. 6I Shamgars dagar, Anats sons,i Jaels dagar låg vägarna öde.Vandrarna måste gå omvägar. 7Inga ledare fanns, inga i Israelförrän jag, Debora, trädde fram,trädde fram som en moder i Israel. 8Man valde sig nya gudar,då nådde striden ända till portarna.Men varken sköld eller spjutfanns att sebland Israels fyrtiotusen. 9Mitt hjärta tillhör Israels furstaroch dem bland folketsom villigt offrade sig.Lova Herren ! 10Ni som rider på vita åsnor,ni som sitter hemma på mattoroch ni som vandrar på vägen,sjung! 11När man sjungandedelar byte mellan vattenhoarnalovprisar man Herrens rättfärdiga gärningar,hans styres rättfärdiga gärningari Israel.Då drog Herrens folk nertill portarna. 12Vakna, vakna, Debora!Vakna, vakna, sjung din sång!Res dig, Barak! Ta dig fångar,du Abinoams son! 13Då satte folkets överlevarede tappra till anförare,Herren satte migtill anförare över hjältarna. 14Från Efraim kom mänmed rötter i Amalek.Benjamin följde digmed dina skaror.Från Makir kom furstar neroch från Sebulonmän med ledarstav. 15Furstarna i Isaskarslöt sig till Debora,och liksom Isaskargjorde också Barak,ner i dalen skyndade mani hans spår.Bland Rubens ätterhöll man stora rådslag. 16Varför satt du kvar bland dina fålloroch lyssnade till flöjtspelvid hjordarna?Bland Rubens ätterhade man stora överläggningar. 17Gilead stannadepå andra sidan Jordan.Och Dan,varför dröjde han vid skeppen?Asher satt kvar vid havets strand,vid sina vikar stannade han. 18Men Sebulon var ett folksom föraktade döden,likaså Naftali på slagfältets höjder. 19Kungar drog fram och stred,då stred Kanaans kungarvid Taanak nära Megiddos vatten,men silverbyte vann de inte. 20Från himlen fördes strid,stjärnorna stred från sina banormot Sisera. 21Floden Kishon svepte bort dem,urtidsfloden, floden Kishon.Framåt, min själ, med kraft! 22Då stampade hästarnas hovar,hans starka hingstarjagade framåt, framåt. 23Förbanna Meros,säger Herrens ängel,förbanna, ja,förbanna dess invånareeftersom de inte komtill Herrens hjälp,till Herrens hjälp bland hjältarna. 24Välsignad framför andra kvinnorär Jael, keniten Hebers hustru,välsignad framför alla kvinnor i tält. 25Vatten begärde han,hon gav honom mjölk,bar fram gräddmjölk i högtidsskålen. 26Hon räckte sin hand efter tältpluggen,sin högra hand efter hammaren.Med den slog hon Siseraoch krossade hans huvud,spräckte hans tinningoch genomborrade den. 27Vid hennes fötter kröp han ihop,låg och blev liggande.Vid hennes fötter kröp han ihopoch låg.Där han kröp ihop,där låg han utslagen. 28Ut genom fönstretblickade Siseras mor,hon ropade gällt genom gallret:”Varför dröjer hans vagn?Varför hörs inte vagnshästarnas hovar?” 29Då svarade hennes klokaste hovdamer,och själv gav hon sig samma svar: 30”Säkert fick de byte och delar det nu,en flicka eller två åt varje man,färggrant byte för Siseras räkning,färggrant byte av brokiga tyger,en brokig duk eller tvåför de fångnas halsar.” 31Så ska alla dina fiender förgås,Herre.Men de som älskar honomska bli som solennär den går upp i sin kraft.Och landet hade nu ro i fyrtio år.
