1När Israel var ungfick jag honom kär,och ut ur Egyptenkallade jag min son. 2Men ju mer man kallar dem,desto mer drar de sig undan.De offrar åt baalernaoch tänder rökelseåt avgudabilderna. 3Ändå var det jagsom lärde Efraim att gåoch som tog dem i mina armar.Men de förstod inteatt jag ville hela dem. 4Med lena band drog jag dem,med kärlekens band.Jag var för dem lik den somlättar oket över deras nackar,jag böjde mig ner till democh gav dem mat. 5De ska inte få vända tillbakatill Egyptens land,utan Assur ska bli deras kungeftersom de vägradeatt omvända sig. 6Svärdet ska rasa i deras städeroch förstöra deras bommaroch frossa omkring sigför deras onda planers skull. 7Mitt folk hänger fastvid sin otrohet mot mig,och hur man än kallar demtill den som är därovan,upphöjer ändå ingen honom. 8Hur ska jag kunna överge dig, Efraim?Ska jag lämna dig, Israel?Hur ska jag kunna göra med digsom med Admaoch behandla dig som Sebojim? Mitt hjärta vänder sig i mig,all min barmhärtighet vaknar. 9Jag vill inte utföramin brinnande vrede,jag vill inte ödelägga Efraim igen,för jag är Gudoch inte en människa.Jag är helig bland eroch vill inte komma med vrede. 10Herren ska de följa,och han ska ryta som ett lejon.Han ska ryta och barnen ska kommamed bävan västerifrån. 11De ska komma med bävansom fåglar från Egyptenoch som duvor från Assurs land,och jag ska låta dem bo i sina hus,säger Herren.
