1Men Herren sade till mig: Även om Mose och Samuel trädde fram inför mig skulle jag ändå inte bli vänligt sinnad mot detta folk. Driv bort dem från mitt ansikte och låt dem gå. 2Om de frågar dig: ”Vart ska ni gå?” ska du svara dem: Så säger Herren : Till döden den som tillhör döden, till svärdet den som tillhör svärdet, till svälten den som tillhör svälten och till fångenskapen den som tillhör fångenskapen. 3Fyra slags plågor ska jag låta drabba dem, säger Herren : Svärdet för att döda dem, hundarna för att släpa bort dem, och himlens fåglar och markens vilddjur för att äta upp och göra slut på dem. 4Jag ska göra dem till ett avskräckande exempel för alla riken på jorden, på grund av det som Juda kung Manasse, Hiskias son, har gjort i Jerusalem. 5För vem har förbarmandemed dig, Jerusalem,vem har medlidande med dig?Vem tar en omväg för att frågahur det är med dig? 6Du har förkastat mig, säger Herren,och vänt mig ryggen.Därför har jag räckt ut min handmot dig för att förgöra dig.Jag är trött på att hålla tillbaka. 7Jag kastade dem med kastskovel vid landets portar,jag gjorde dem barnlösa,jag förgjorde mitt folk –men de vände inte omfrån sina vägar. 8Deras änkor blev fler inför migän sandkornen i havet.Mödrarna till deras unga mänlät jag härjas av inkräktaremitt på ljusa dagen.Plötsligt lät jag ångest och skräckdrabba dem. 9Den som hade fött sju sönersvimmade och gav upp andan.Hennes sol gick nermedan det ännu var dag,hon får blygas och skämmas.De som är kvar av dem ska jag överlämnaåt deras fienders svärd, säger Herren.
