1Min son, lyssna till min vishet,vänd ditt öra till min klokhet, 2så att du tar vara på gott omdömeoch dina läppar bevarar kunskapen. 3För en trolös kvinnas läppardryper av honung,hennes mun är halare än olja, 4men till sist blir honbitter som malört,vass som ett tveeggat svärd. 5Hennes fötter styr ner mot döden,till dödsriket drar hennes steg. 6På livets väg tänker hon inte,hennes stigar leder vilseutan att hon märker det. 7Lyssna nu på mig, barn,vik inte bort från min muns ord. 8Låt din väg gå långt från henne,kom inte nära dörren till hennes hus. 9Annars får du ge din kraft åt andra,dina år åt en grym herre. 10Främlingar mättar sigav din rikedom och ditt arbetes frukt hamnari en annans hus. 11Till slut ska du sucka,när din kropp och ditt hulltynar bort, 12och säga:”Hur kunde jag hata förmaning,hur kunde mitt hjärtaförakta tillrättavisning! 13Varför lyssnade jag intetill mina lärares röst?Varför vände jag inte mitt öratill dem som undervisade mig? 14Hur nära var det inteatt jag drabbades av allt ontmitt i den samlade församlingen!” 15Drick vatten ur din egen brunn,det som rinner ur din egen källa. 16Ska dina källorrinna ut på gatan,dina vattenbäckar på torgen? 17Nej, de ska tillhöra dig, bara dig,och inga främlingar jämte dig. 18Må din källa vara välsignad,och gläd dig överdin ungdoms hustru, 19den älskliga hinden,den sköna gasellen.Låt hennes bröstalltid tillfredsställa dig,hennes kärlek ständigt berusa dig. 20Min son, varför låta dig berusasav en främmande kvinnaoch famna en som inte är din? 21Inför Herrens ögonär människans vägar uppenbara,han betraktar alla hennes steg. 22Den gudlöse fångasav sina egna missgärningaroch fastnar i sina synders snaror. 23Han dör av brist på förmaning,i sin stora dårskap går han vilse.
