1Har inte människanett slitsamt liv på jorden?Är inte hennes dagarsom daglönarens dagar? 2Hon är som en slavsom flämtar efter skugga,som en daglönaresom väntar på sin lön. 3Månader av eländehar jag fått till arvedel,nätter av vedermödahar blivit min lott. 4Så snart jag har lagt mig frågar jag:”När ska jag stiga upp?När ska natten ta slut?”Jag mättas av oro ända till morgonen. 5Min kropp täcks av maskaroch med en skorpa som av jord,min hud skrumpnar och faller av. 6Mina dagar flyr snabbareän vävarens spole,de försvinner utan hopp. 7Tänk på att mitt liv är en vindfläkt,att mitt öga inte längrefår se det goda. 8Det öga som ser migska inte mer iaktta mig,om din blick söker migfinns jag inte längre. 9Ett moln löses upp och är borta,den som farit ner i dödsriketkommer inte upp igen. 10Aldrig mer återvänder hantill sitt hus,hans plats känner honom inte längre. 11Därför vill jag inte lägga bandpå min mun,jag vill tala i min andes ångest,jag vill klaga i min själsbedrövelse. 12Jag är väl inte ett haveller ett havsodjur,så att du måste sätta ut vakt mot mig? 13När jag säger:”Min bädd ska trösta mig,min viloplats ska lindra min oro”, 14då skrämmer du mig med drömmaroch skräckslår mig med syner. 15Hellre vill jag bli kvävd,hellre dö än vara ett benrangel. 16Jag är trött på det här,jag kommer inte att leva för evigt.Låt mig vara,för mina dagar är en vindfläkt. 17Vad är då en människa,att du gör så stor sak av henne,ger akt på henne så noga, 18synar henne var morgon,prövar henne vart ögonblick? 19När ska du vända din blick ifrån mig,ge mig tid att svälja min saliv? 20Har jag syndat, vad gör det dig,du människornas bevakare?Varför har du gjort migtill din måltavlaoch låtit mig bli en bördaför mig själv ? 21Varför förlåter du inte min syndoch tar bort min skuld?Snart ska jag ligga i stoftet,du kommer att söka efter migmen jag finns inte mer.
