1Min ande är bruten,mina dagar slocknar,graven väntar på mig. 2Sannerligen, jag är omgivenav smädelser,mitt öga ser ständigtderas fiendskap. 3Gå själv i borgen för mig,vem annars kan ge migsitt handslag? 4Du har stängt deras hjärtanför insikt,låt dem därför inte triumfera. 5Den som förråder vännermot belöning,på hans barn ska ögonen tyna bort. 6Han har gjort mig till ett ordspråkbland folken,jag är en man som man spottari ansiktet. 7Mitt öga är skumt av grämelse,alla mina lemmarär som en skugga. 8De rättsinniga häpnar över sådant,den oskyldige blir upprördöver de gudlösa. 9Men den rättfärdigehåller fast vid sin väg,och den som har rena händerblir starkare. 10Men ni får alla komma tillbaka,jag finner ändå ingen vis bland er. 11Mina dagar är förbi,mina planer är krossade,det som var mitt hjärtas begär. 12Natten vill de göra till dag,och när mörkret bryter in säger de:”Ljuset är nära.” 13Om jag måste vänta mig dödsriketsom min boning,breda ut min bädd i mörkret, 14säga till förgängelsen:”Du är min far”,och till maskarna:”Min mor, min syster” – 15var är då mitt hopp?Vem kan se något hopp för mig? 16Kommer det nertill dödsrikets bommar,sjunker vi ner tillsammansi stoftet?
