1Därefter befallde Josef sin husförvaltare: ”Fyll männens säckar med säd så mycket de rymmer, och lägg vars och ens pengar överst i hans säck. 2Och min bägare, silverbägaren, ska du lägga överst i den yngstes säck tillsammans med pengarna för hans säd.” Han gjorde som Josef hade sagt. 3På morgonen när det blev ljust sändes männen i väg med sina åsnor. 4Men de hade inte kommit långt utanför staden när Josef sade till sin husförvaltare: ”Sätt efter männen! När du hinner upp dem ska du säga till dem: Varför har ni lönat gott med ont? 5Det är ju den här som min herre dricker ur och som han brukar spå med. Det är en ond gärning ni har gjort.” 6När han kom ifatt dem sade han dessa ord till dem. 7Då svarade de honom: ”Varför talar min herre så? Dina tjänare skulle aldrig kunna göra något sådant! 8Pengarna vi fann överst i våra säckar har vi ju fört tillbaka till dig från Kanaans land. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld ur din herres hus? 9Den av dina tjänare som har bägaren ska dö, och vi andra ska bli min herres slavar.” 10Han svarade: ”Ja, det ska bli som ni har sagt. Den som bägaren finns hos ska bli min slav. Men ni andra är utan skuld.” 11Var och en skyndade sig att lyfta ner sin säck på marken och öppnade den. 12Han sökte först hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren hittades i Benjamins säck. 13Då rev de sönder sina kläder, lastade sina åsnor och vände tillbaka till staden. 14Juda och hans bröder gick in i Josefs hus, där han ännu var kvar, och föll ner till jorden för honom. 15Då sade Josef till dem: ”Vad har ni gjort? Förstod ni inte att en man som jag kan spå?” 16Juda svarade: ”Vad ska vi säga till min herre? Hur ska vi tala och hur ska vi rentvå oss? Gud har funnit dina tjänares missgärning. Vi är nu min herres slavar, både den som bägaren hittades hos och vi andra.” 17Men Josef sade: ”Nej, aldrig skulle jag göra så! Den som bägaren hittades hos ska bli min slav. Men ni andra kan resa hem till er far i frid.”
