Jordens material skapades först utan ordnad form och utan de särskilda ämnen och livsformer som senare skulle framträda. I 2 Pet 3:5 står det att jorden "blev till av vatten och genom vatten genom Guds ord". Guds Ande är den tredje personen i Gudomen. Psalmisten skriver:
Genom Herrens ord blev himlen till, och hela dess här genom hans muns ande (Ps 33:6).Guds Ande gav liv och rörelse åt det nyskapade världsmaterialet. Enligt detta synsätt började delar av det att kristalliseras och bilda fasta bergmassor. De olika ämnen som jorden består av, och som tidigare befann sig i ett upplöst och oordnat tillstånd, skildes åt och ordnades. Genom sina inneboende egenskaper förenades de och bildade olika sammanhängande kroppar och strukturer. Vissa ämnen ingick inte i sådana föreningar utan förblev i ren form, till exempel olika metaller.
Innan solen gav sitt ljus utvecklades ett eget ljus omkring jorden genom att Guds Ande satte jordens ämnen i rörelse och skilde ljuset från mörkret.
Jorden kan ännu, om än i begränsad omfattning, utveckla ljus. Norrskenet är ett exempel på ett ljus som jorden själv frambringar. Ljus kan också uppstå i atmosfären genom åskan. Den elektriska elden genomströmmar hela jorden och frambringar ljus så snart den sätts i rörelse. Dessutom finns mycket eld i jordens inre, vilket de vulkaniska bergen vittnar om.
När upplösta ämnen kristalliseras och antar fasta, bestämda former utvecklas också ljus. Bergens bildande bidrog därför utan tvivel till att detta ljus frambringades. (Venus och andra planeter har också ett eget ljus, utöver det som de får från solen.)
Detta ljus växlade vid bestämda tider, så att dag och natt uppstod innan solen blev det medel genom vilket ljuset sattes i rörelse.
Jorden kan ännu, om än i begränsad omfattning, utveckla ljus. Norrskenet är ett exempel på ett ljus som jorden själv frambringar. Ljus kan också uppstå i atmosfären genom åskan. Den elektriska elden genomströmmar hela jorden och frambringar ljus så snart den sätts i rörelse. Dessutom finns mycket eld i jordens inre, vilket de vulkaniska bergen vittnar om.
När upplösta ämnen kristalliseras och antar fasta, bestämda former utvecklas också ljus. Bergens bildande bidrog därför utan tvivel till att detta ljus frambringades. (Venus och andra planeter har också ett eget ljus, utöver det som de får från solen.)
Detta ljus växlade vid bestämda tider, så att dag och natt uppstod innan solen blev det medel genom vilket ljuset sattes i rörelse.
Fästet är den luftkrets som omger jorden. Vattnet under fästet är hav, sjöar och floder, medan vattnet ovanför fästet är molnen som svävar över oss och allt det vatten som finns i luften. (När vattenångan i molnen samlas till droppar faller den ner som regn. Fryser dropparna under fallet blir det hagel. Fryser vattenångan innan den har bildat droppar blir det snö. När vattenånga i luften samlas på marken bildas dagg. Fryser daggen blir det rimfrost. När molnen svävar nära marken kallas de dimma.) Luftkretsen är ett nödvändigt livselement för alla levande varelser på jorden och utgör liksom gränsen mellan himmel och jord. Det är luftkretsen som gör att vi ser det vackra blå himlavalvet. Om luftkretsen inte fanns skulle vi ovanför oss inte se något annat än mörker. Solen skulle bara synas som en ljus skiva mot en mörk bakgrund, och stjärnorna om natten som ljusa punkter omgivna av mörker. Luftkretsen är den huvudsakliga verkstad där skapelsen på ett särskilt sätt ständigt förnyas genom Guds uppehållande omsorg. Ordet fäste betyder på grundspråket "det utbredda" eller "valvet".
Jorden stod nu färdig, försedd med allt som behövdes för att uppehålla levande varelser. Boningen var beredd och det stora ljuset tänt på himlen. Nu frambringades boningens invånare. Vattnet och luften lydde Skaparens ord och frambringade krälande levande varelser och fåglar. Nu vimlade hav och luft av underbara skapelser, bestämda att föröka sig och uppfylla havets vatten och luftrymden omkring jorden.
På den sjätte dagen skapade Gud av jorden levande djur, vart och ett efter sitt slag. Den kraft som Gud meddelade gav liv åt varelser av många olika gestalter. På den femte dagen skapades levande varelser av vatten och luft. Dessa är mindre fullkomliga än de som skapades av jord. Landdjuren är närmare besläktade med människan.
Hittills har skapelsen blivit frambringad genom det ena allmaktsordet efter det andra, men nu börjar en högre skapelseordning. Nu ska den invånare skapas som är bestämd att härska över denna sköna och ljusa värld, full av levande underordnade varelser.
Ännu fanns ingen varelse på jorden som kunde lyfta sina ögon mot sin Skapare. Ännu fanns inget öga för det högsta ljuset, och ännu fanns ingen förnuftig själ som kunde sträcka sina armar mot sin Skapare och med kärlek utropa: ”Min Fader!” Ett sådant väsen skulle nu frambringas.
Därvid sker en rådplägning i Gudomen. Här verkar Fadern, Sonen och Anden i högsta grad gemensamt. Guds Son, det eviga Ordet, bestäms och låter sig bestämmas till Försonare. Syndafallet förutses. Människan kan inte skapas till synd och undergång, men en Försonare och Medlare är närvarande och blir för människan en borgen. Han är förutbestämd före världens begynnelse (1 Pet 1:20). Till hans avbild skapas nu människan för att härska på jorden, fullkomna sig själv och förhärliga Guds namn. Aposteln säger: Klä er i den nya människan, som förnyas till kunskap och blir lik sin Skapare (Kol 3:10). Dessa ord visar att Guds avbild präglades in i människans ande. Det var genom anden och förnuftet hon skulle härska över jorden. Människan skulle i världen utföra sin Skapares vilja, som den av honom tillsatte synlige kungen.
Förmågan att känna och älska Gud och att i denna kunskap och kärlek få del av den högsta lyckan gör människan till en spegel där Guds väsen tydligast kan uppenbaras. Förnuft och kärlek är inte möjliga utan frihet. Därför hör friheten nödvändigt till Guds avbild i människans själ.
Den bild av sig själv som Gud har präglat in i människans ande ska människan uttrycka genom sina tankar, sin vilja och sitt liv. Därigenom ska hon visa ett återsken av Guds egenskaper till hans namns förhärligande.
Förmågan att veta vad som är rätt och sant är en del av Guds avbild, och denna del kommer att bestå i evighet även hos de förlorade människorna. Om detta skulle upphöra skulle människan inte längre kunna känna synden, och då skulle inte heller straffet kunna bestå.
Men det viktigaste i Guds avbild – förmågan att älska Gud och leva i hans gemenskap – har gått förlorat genom synden. Förståndets ljus i andliga ting har slocknat, och viljan har blivit oren. För att Guds avbild ska återställas krävs en gärning av Gud, som kallas en ny skapelse (Ps 51:12; 2 Kor 5:17; Ef 2:10).
Ännu fanns ingen varelse på jorden som kunde lyfta sina ögon mot sin Skapare. Ännu fanns inget öga för det högsta ljuset, och ännu fanns ingen förnuftig själ som kunde sträcka sina armar mot sin Skapare och med kärlek utropa: ”Min Fader!” Ett sådant väsen skulle nu frambringas.
Därvid sker en rådplägning i Gudomen. Här verkar Fadern, Sonen och Anden i högsta grad gemensamt. Guds Son, det eviga Ordet, bestäms och låter sig bestämmas till Försonare. Syndafallet förutses. Människan kan inte skapas till synd och undergång, men en Försonare och Medlare är närvarande och blir för människan en borgen. Han är förutbestämd före världens begynnelse (1 Pet 1:20). Till hans avbild skapas nu människan för att härska på jorden, fullkomna sig själv och förhärliga Guds namn. Aposteln säger: Klä er i den nya människan, som förnyas till kunskap och blir lik sin Skapare (Kol 3:10). Dessa ord visar att Guds avbild präglades in i människans ande. Det var genom anden och förnuftet hon skulle härska över jorden. Människan skulle i världen utföra sin Skapares vilja, som den av honom tillsatte synlige kungen.
Förmågan att känna och älska Gud och att i denna kunskap och kärlek få del av den högsta lyckan gör människan till en spegel där Guds väsen tydligast kan uppenbaras. Förnuft och kärlek är inte möjliga utan frihet. Därför hör friheten nödvändigt till Guds avbild i människans själ.
Den bild av sig själv som Gud har präglat in i människans ande ska människan uttrycka genom sina tankar, sin vilja och sitt liv. Därigenom ska hon visa ett återsken av Guds egenskaper till hans namns förhärligande.
Förmågan att veta vad som är rätt och sant är en del av Guds avbild, och denna del kommer att bestå i evighet även hos de förlorade människorna. Om detta skulle upphöra skulle människan inte längre kunna känna synden, och då skulle inte heller straffet kunna bestå.
Men det viktigaste i Guds avbild – förmågan att älska Gud och leva i hans gemenskap – har gått förlorat genom synden. Förståndets ljus i andliga ting har slocknat, och viljan har blivit oren. För att Guds avbild ska återställas krävs en gärning av Gud, som kallas en ny skapelse (Ps 51:12; 2 Kor 5:17; Ef 2:10).
Gud gav människan sin välsignelse, som medför tre särskilda förmåner och visar sig på tre olika sätt. Det första människoparet skulle befolka jorden, så att hela människosläktet skulle ha en gemensam stam. Detta var nödvändigt för att återlösningen skulle bli möjlig. Änglarna däremot skapades var och en för sig, och de som föll gjorde det genom ett eget fritt beslut. De har inte något gemensamt släkte. Därför var det inte möjligt att Guds Son kunde återlösa dem, eftersom han varken kunde skapas eller
Världens skapelse är ett uttryck för Guds fria och kärleksfulla vilja. Han vill förhärliga sitt namn genom den skapade världen och låta de skapade varelserna få del av hans godhet.
Uttrycket "himmel och jord" omfattar hela skapelsen, allt som finns. Versen innebär inte att himmel och jord skapades i ett enda ögonblick, utan att allt, vart och ett i sin ordning, har sin början och har blivit skapat genom den Allsmäktiges ord.